Etikett: Sid Haig

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.

 

Publicerat

Skräckfilmvecka: Spider Baby

Här, nu och idag börjar Skräckfilmsveckan på Fiffis filmtajm.

Varje dag till och med söndag kommer det dyka upp recensioner på olika typer av läskiga filmer, såna som är bra att samla på sig i Halloween-tider och först ut är en gammal kultklassiker från 1968, urmodern till alla inavlade-lantismonster-som-käkar-människor-filmer: Spider Baby.

Syskonen Elizabeth, Virginia och Ralph har alla tre nån slags sällsynt genetisk sjukdom som förvandlar dom till mordiska kannibaler genom en stadig förruttnelse av deras hjärnor och självklart bor dom i ett gammalt hus med tinnar och torn i utkanten av en liten byhåla.

Dom får besök av några avlägsna fisförnäma släktingar som vill bli deras förmyndare men ungdomarna känner på sig att släktingarna bara vill åt deras hus, deras enda trygghet i livet och det vill dom inte. Och när dom här syskonen tänker ordet INTE så gör dom det ordentligt. Släktingarna ska väck, dom ska dö och visst blir det en blodig natt.

Jag vet inte om regissören Jack Hill kände till Pippi Långstrump när han gjorde filmen men jag tror det för Elizabeth är en solklar Pippi-klon utseendemässigt. Ralph är kutryggad och efterbliven och är den som ser mest ut som om hans pappa, farfar och morfar är samma person. Virginia är den blodtörstigaste av dom, den som mest gillar att leka spindel och ta människor som byte i sitt nät. Hon har en ångestblick som är så obehaglig att när jag möter liknande blickar på tunnelbanan så byter jag vagn.

Nu kanske det är lätt att tro att det är är nåt skitäckligt, klaffsigt, spektakulärt kannibaldrama men så är inte fallet. Bara det att filmen är svart-vit gör att det mesta av den läskiga känslan försvinner (vilket är precis tvärtom mot till exempel Psycho) men filmen är faktiskt bitvis även lite komisk. Det känns som att regissören haft klara slap-stick-baktankar och den känslan gör filmen en anings spretig.

Summa summarum, det här är en skräckfilm som du inte behöver bli rädd för men den är intressant ur filmhistorisk synvinkel. Ibland är det kul att gräva lite och även om spaden inte slår i nåt gravfynd från vikingatiden så kan det alltid vara skönt för kroppen med fysiskt arbete ibland. Ja, ungefär så på´t ungefär.

[Idag börjar Skräckfilmsveckan även hos Filmitch och idag recenserar han Razorback.}

Här finns filmen.