LUCKA #15: TROLLTYG I TOMTESKOGEN

Tomtar är bara 15 cm långa – utan luva – och väger endast tre hekto. Trots det är dom sju gånger starkare än en människa. Dom för ett lugnt liv utan huvudvärk och magsår.

Såna bra saker får man lära sig om man tittar på Trolltyg i tomteskogen. Man får också lära sig att den sibiriske tomten Onkel Kostja är extremt törstig på sprit, att Tor är stark och kär och att Lisa är en bra tomte trots att hon kommer från stan. Och trollen, dessa bestialiska varelser, är verkligen precis så otäcka som jag trodde när jag gick på Mulleskolan och såg såna överallt under stockar och stenar. Fjant, det lilla trollet, är dock söt. När han skriker ”HÄR MAMMA!!” som svar på frågan ”Var är Fjant?” blir jag alldeles varm i själen. Nostalgimys har den inverkan på mig.

Trolltyg i tomteskogen har egentligen ingenting med julen att göra annat än att jag minns att den gick på TV i juletid när jag var liten. Sen har tomtarna röda luvor, DET ger julkänsla nog för att filmen skulle kvalificera sig för en plats i julkalendern. Det plus att jag tycker så himla himla mycket om den här lilla filmen. Min blogg, mina regler. Trolltyg i tomteskogen ÄR en julfilm och en TOTAL fullpoängare i sammanhanget!

Betyg på filmen:

Mängden julmyskänslor:

 

DJUNGELBOKEN

.

.

Igår skrev Henke, Christian och Jojje om Djungelboken på sina bloggar och det handlar såklart om projektet Decennier. Grabbarna är framme vid 60-talet och som sista gemensamma film valdes denna lilla Disneypärla. Självklart ville jag också vara med på ett litet hörn och se filmen – eller snarare se OM den – för herreguuuuuuuuwd hur många gånger har jag inte sett Djungelboken i mitt liv? Vet inte. Många är det. För många? Ja, kanske. Eller inte.

Var nöjd med aaaallt som livet ger och all-ting som du kriiing dig ser-scenen med Mowglii och Baloo har jag sett lika många gånger som jag firat jul och filmen som helhet har jag sett från början till slut i vaket tillstånd kanske 10 gånger, i halvsovande säkerligen lika många och i framstupa sidoläge med dreggel i mungipan och en morgonpigg bebis vid min sida hundratals gånger – lätt!

Det var dottern som ville se ”Moggi” när hon var liten, samma dotter som med uppspärrade ögon nu ber mig titta på Djungelboken nattetid när hon sover för att hon är ”livrädd för musiken”. Jag har länge trott att hon skojat om sin ”elefantfobi” men när jag började sjunga ”Här marscherar våran tropp medan solen stiger opp, vi marscherar rätt över berg och slätt, ett, två, tre, fyr, på ett militäriskt sätt” så sprang hon som Snurre Sprätt in i sitt rum och stängde dörren. Om ett år blir hon myndig, hur fan ska det gå?

Nåja. Jag stängde in mig i sovrummet, stoppade in filmen i spelaren, satte på TV:n, kröp ner i sängen och 75 minuter senare var jag fortfarande klarvaken och… jätteglad! Vilken störtskön film det här är! Stämningen, musiken, Beppe Wolgers röst (ja, jag såg den på svenska, jag har bara sett den med svenskt tal, det är det enda sätt jag kan se den på tror jag), aporna, Mowgliis rentvättade hår (som hade passat in i Sofias hårresande tema), en kittlig Kung Louie, Baloo i bastkjol, trevliga låtar man kan sjunga med i och DÄR, DÄR var han, den lille apan som blev min idol redan första gången jag såg filmen.

Den apa jag menar är en av Kung Louis hantlangare, han med den vita frillan, den coolaste av alla apor som finns. Han har värsta groovet och kan spela trumpet på läpparna och luftgitarr med ett stort grönt blad och han kör sitt race solo fast i grupp (klicka här för att se sköningen in action).

Djungelboken är en film som jag tvivlar på kan göra någon besviken. Så oklanderligt tecknad, så gullig film utan att bli det minsta töntig, så charmig, så kul och samtidigt tänkvärd. Det här med att lika barn leka bäst, med att inte passa in men att på nåt sätt passa in ändå, med att ha och få en familj även utan blodsband, funderingarna kring vad som är viktigast när det gäller det som formar en människa – arv, miljö eller att ha en stor björn som bästis.

För mig är det kantboll på full pott här. En otroligt fin film! Vad tyckte då decennierkillarna? Klicka på deras namn för att komma till recensionerna: Henke, Christian och Jojje.

DUMBO

.

.

Visst önskar jag att jag kunde identifiera mig med coola disneytjejer som Pocahontas, Belle, Bianca eller Ariel. Jag hade i ärlighetens namn inte haft något större problem med att känna mig som Broder Tuck heller trots att han är väldigt lite kvinna och mest klär i brunt. Men den disneyfigur som ligger mig varmast hjärtat på det personliga planet är faktiskt en elefant, en elefant med svinstora öron.

När jag var liten kände jag mig väldigt nära besläktad med denna films huvudperson. Jag och Dumbo var om inte ett så i alla fall tvingade till samma typ av problemlösning – att lära oss leva med överdimensionerade öron. Mamma envisades med att sätta mitt långa hår bakom mina öron och jag drog fram håret igen. Varje gång gjorde jag det. Jag gillade inte att visa mina öron. Jag tyckte dom var svinstora, skitfula och jättekonstiga. Så när sagan om Dumbo kom hem i brevlådan från Disneybokklubben var jag alldeles lyrisk. En vän! En homie! Jag läste boken varenda kväll, jag läste banne mig sönder den.

Filmbloggarna Movies-Noir och Fripps filmrevyer har dragit igång ett mastigt filmprojekt som kallas Decennier. Dom väljer tillsammans ut filmer som gemensamt recenseras och lägger sedan till egna filmer på varsitt håll. Det började med 20-talet i september och nu är dom framme vid 40-talet.

När jag fick reda på att Dumbo var en av detta decenniums utvalda filmer kände jag direkt att jag skulle vilja vara med på ett hörn och *ta-daaam* här är jag! Dock hade jag lite andra saker att skriva om igår så jag är en dag sen med publicerandet av inlägget, hoppas det inte stör alltför mycket.

Dumbo är den fjärde Disneyfilmen som såg dagens ljus (efter Snövit 1937, Pinocchio 1940 och Fantasia 1940) och av dessa fyra är Dumbo den solklart barnsligaste. Framförallt är det färgerna som gör det. Känslan av Dumbo är att filmen är en orgie i pastell men jag vet att det bara är en känsla, inte verklighet.

Det som slår mig med filmen är hur lång den känns trots den mediokra speltiden på 64 minuter. Det som också slår mig är hur allmänmänsklig historien är, utanförskap och mobbing är minst lika aktuellt idag som det var 1941. Tänk att det sitter så djupt rotat i våra människokroppar att håna, reta och bespotta individer som inte ser ut som ”alla andra normala”, vad nu ”alla andra normala” är för nåt.

Jag gillar verkligen dom gamla tecknade disneyfilmerna, allt känns så äkta, så på riktigt. Det är fascinerande vad som gick att åstadkomma på film med penna, papper och en jäkla massa tålamod. Jag tror däremot inte att Dumbo är en film för kids av idag. Jag tror den är alldeles för stillsam. När jag ser filmen känner jag ingenting av den kärlek jag kände inför boken. Inte ett dyft. Filmen ger mig faktiskt inte mycket alls. Jag tror jag ska gå ner i källaren och leta fram boken ur ungarnas kartonger istället, om det finns några söndertittade sidor kvar vill säga.

Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito skrev om filmen igår. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

GHOST IN THE SHELL

När Sofia kommer med ett förslag på filmklassiker jag borde se så lyssnar jag. Och hyr. Och tittar.

Jag är inte bevandrad i animegenren och trots att jag tycker om uttryckssättet i manga har jag inte läst mycket. Jag känner mig således som en novis på området och det känns spännande att få tips om en film jag borde börja med.

Mannen bakom Ghost in the shell (eller den svenska textade översättningen Spöken i nätverket) heter Mamoru Oshii och startade Ghibli-studion tillsammans med Hayao Miyazaki och Isao Takahata. Nu är han inte kvar där men han verkar klara sig alldeles finfint på egen hand.

Filmen utspelar sig 2029, den handlar om virus och nätverk, om cyborgpoliser och om någon som kallar sig The Puppet Master. Det är biljakter och framtidsvisioner och våld och blod och det slår mig hur enormt många referenser jag kan hitta till banbrytande filmer  som  kändes så nyskapande när dom kom. Matrix är ett mycket tydligt exempel på en film som bitvis känns som ett plagiat efter att jag sett Ghost in the shell.

Det är fantastiskt tecknat, jag tänker inte på att det är animerade figurer, det känns som en spelfilm rakt av trots att det inte är verklighetstroget animerat på samma sätt som Disney eller Pixar. Det är en vuxen historia, ingenting för barn och musiken är pumpande och hög (kan bero på att jag drog upp volymen så det typ skallrade i fönsterrutorna här hemma).

Jag gillar det här. Det enda jag hade önskat var att det gick att få se/höra filmen dubbad på engelska (ja, till och med svenska hade funkat) för att slippa läsa texten hela tiden, jag hade velat titta på filmen – enbart. Att lära mig japanska hade givetvis också funkat men nu blev det inte så. Det är inte omöjligt att det dyker upp fler filmer i den här genren på bloggen, inte omöjligt alls.