Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Om det här med filmcensur

I början av 90-talet gick jag en förberedande journalistutbildning. Som examensarbete skulle vi göra en egen tidning och alla elever fick välja ett ämne att skriva om som engagerade dom mest. Självklart valde jag redan då att skriva om film och min artikel handlade om filmcensur, något som då retade mig till max.

Jag var skräckfilmsfantast och sög i mig allt som andades blod, mord, klegg och läbbigheter. På den tiden var det inte ovanligt att dom värsta vidrigheterna klipptes bort med häcksax så att handlingen blev så stympad att filmen ibland blev i stort sett obegriplig. Dog nån? Hur? Varför? Va faaaan! Varför är hon bara BORTA?

För att kunna skriva min artikel ringde jag till Statens Biografbyrå. Dom skötte allt som hade med filmcensur att göra. Allt som klippts bort av en eller annan anledning var offentlig handling och det var fritt fram för vem som helst att se vad som censurerats, det enda som krävdes var att boka tid för en personlig visning. Så jag gjorde just det och några dagar senare satt jag i en skön fåtölj alldeles ensam i ett mörkt rum någonstans på Regeringsgatan i Stockholm och tittade på bortklippta scener uppradade efter varandra helt utan sammanhang. Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Hellraiser, Motorsågsmassakern, ja, jag minns inte allt i detalj, det kan jag inte säga, jag minns mest att det var en ganska surrealistisk upplevelse bara att vara där och att klippen var aningens…blodiga.

Det var enbart biofilmer som censurerades då och trots att censuren avskaffades så sent som i år så var Martin Scorseses Casino den sista film som censurerades i Sverige – och det var 1995.

Nu har det gått tjugo år sen jag satt i den där fåtöljen och argade upp mig över att andra bestämde vad jag skulle klara av att få se och det har hänt en del i min syn på den här frågan sen dess. Det känns liksom inte lika enkelt längre.

Jag är ingen förespråkare av filmcensur, inte alls, men det är inte en helt igenom enkel fråga tycker jag. När jag växte upp kunde film enbart ses på bio, hyrvideo (moviebox) eller någon enstaka gång på TV. Gick filmen på TV och innehöll våld gick den alltid sent på kvällen och TV-hallåan varnade alltid innan för starka scener.  Åldersgränser var således tämligen enkla att följa både för föräldrar och barn. Även om det gick att lura in sig på biografer fast man inte hade åldern inne eller få någon äldre kompis att hyra en film så var det inte helt o-meckigt. Nu är film bland det mest lättillgängliga som finns. Vad man än tycker om otillåten nedladdning så finns den och ungar kan med bara ett klick ladda ner och se i princip vilken film som helst när som helst och jag tror inte någon bryr sig nämnvärt om att filmer ens har en åldersgräns och att dessa finns av en anledning.

Att censurera film vars målgrupp är vuxna människor kan aldrig vara rätt, inte i min värld. Men det som glöms bort är att vuxenhet är en väldans luddigt begrepp. Det finns en vits med att inte se vissa filmer när man är för liten, det kan bli tok på många sätt. Jag har inga bra svar, inga universella lösningar, men jag tror det är bra att tänka efter lite ibland och prata om saken. Världen ser inte ut som den gjorde 1960, 1970, 1980 eller 1990. Allt är annorlunda. Allt. Verkligheten för dagens barn och ungdomar är inte lik min uppväxt på en fläck och inte heller deras sätt att se på film.

Det kanske är den dagliga överdoseringen av tecknad film på otaliga TV-kanaler som gör att barnen är ointresserade av Kalle och hans vänner på julafton? Vi snackar inte tre minuter Mordillio eller Hacke Hackspett i Godmorgon Sverige på lördagarna längre, eller Tom&Jerry i Lilla Sportspegeln. Barn har tillgång till tecknad film jämnt.

Kan den lilla delen som stavas ”julafton kl 15” förändras så drastiskt av lättillgänglig animerad film så kanske en ökning av gruppvåldtäkter kan ha en förklaring i att porrfilm av alla sorter finns bara ett klick bort och att varenda tonåring vet vad ett gang-bang är (enligt Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda våldtäkter/gruppvåldtäkter ökat från 1681 fall år 2000 till 5479 fall 2010)? Eller kan det faktum att en vanlig trettonåring har sett så många mord på film ha med att göra att han/hon inte reagerar när han/hon ser riktiga lik och avhuggna huvuden på Rapport?

Alldeles oavsett vad jag som vuxen människa tycker om filmcensur och konstnärlig frihet och att ingen annan ska tala om för mig vad jag får titta på eller inte, alla som tittar på film ÄR INTE VUXNA. Alla som tittar på vuxenfilm ÄR INTE VUXNA. Det är så verkligheten ser ut.  I verkligheten finns det även frånvarande, sönderstressade och kanske till och med ointresserade föräldrar PLUS att det finns en dator med internetuppkoppling i i stort sett vartenda barn-och-tonårsrum. Det är klart det kan bli krockar och tok av det, det känns ganska logiskt.

Det här med filmtittande och censur är intressanta och komplexa frågor och i min värld är ingenting gällande detta svart eller vitt men vi kan inte sluta fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. Film är alldeles för viktigt för det.

Vad tycker du i den här frågan? Skriv gärna en kommentar.

  • Bland kommentarerna på årets filmsnackis A Serbian Film pågår en diskussion om både censur och var gränsen egentligen går för en ”vanlig film” att få kallas just det.  Åsikterna går både varma och isär.
  • Statens Biografbyrå heter numera Statens medieråd. Deras uppdrag är att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Hemsidan hittar du här.