A CURE FOR WELLNESS

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.