BENNYS VIDEO

Vad är skönast? Springa i skogen bland stock och sten och få ren luft i lungorna eller kuta på ett löpband tillsammans med tjugo andra svettiga löpbandslöpare på Sats?

Vad är mest givande? Att ha tre hundra facebookvänner som du håller koll på och som håller koll på dig eller tre nära vänner som du pratar öga mot öga med när tillfälle ges?

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten?

Jag tror inte att det här är helt enkla frågor med självklara svar, inte någon av dom, men efter att jag har sett Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten börjar det åtminstone snurra i min skalle.

Benny (Arno Frisch) bor med sin mamma och pappa (Angela Winkler och Ulrich Mühe) och han har egentligen bara ett enda intresse: film. Han hyr film dagligen i den lilla videobutiken och det är inga ”vanliga” filmer han ser, det är uteslutande våldsfilmer och skräckfilmer.

I sitt rum har han en videokamera på stativ och han filmar ofta och gärna. Filmen från när han var på landet med sina föräldrar och dom dödade en gris går på repeat i pojkrummet. Han har dragit ner samtliga svarta rullgardiner för fönstren och filmar utsikten från fönstret med kameran, utsikten som sedan kan ses på TV-apparaten, live fast som på film. Allt som ses på en skärm är intressantare än det som sker i det riktiga livet. Allt. Alltid.

Utanför videoaffären träffar han på en flicka som även hon verkar vara väldigt filmintresserad. Föräldrarna är bortresta över helgen och Benny är ensam hemma. Han passar på att bjuda med sig flickan hem och hon stannar en stund och han passar på att visa henne grisfilmen och även det av honom stulna slaktvapnet. ”Har du sett en död nån gång? I verkligheten alltså?” frågar flickan Benny. För henne är skillnaden mellan film och verklighet stor, reell och inte särskilt konstig men för honom är den mer luddig. Finns det ens någon skillnad undrar jag? Är han ens med i matchen? Hur det än är med den saken så laddar han vapnet och ger det till flickan. Skjut då, fegis, säger han. Skjut själv, säger hon och han skjuter.

Det finns så mycket att skriva om den här filmen, så mycket som handlar om föräldraansvar och idiotungar, varför ungar blir idioter och varför föräldrar inte orkar vara föräldrar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om moral och sunt förnuft och fortsätta mitt mässande om vikten att lära barn kunna känna – och FÅ känna – empati. Brist på empati är tamejfan roten till allt ont här i världen, stort som smått.

Att se Ulrich Mühe, den beige näbbmusen från De andras liv, var intressant då hans karaktärer i dessa filmer inte skiljer sig nämnvärt åt. Dom är båda duktiga på sitt jobb och slutför det dom är ålagda att göra med tysk klinisk precision. Arno Frisch var sjutton år när han spelade fjortonårige Benny och fem år senare spelade han skithuvet Paul i Funny games, en rollkaraktär som lika gärna skulle (och borde) ha hetat Benny. Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag. Haneke gör ingenting av en slump. Kan Benny döda en flicka när han är fjorton, vad kan han då inte göra när han är runt tjugo?

En film som Bennys video har så många bottnar och så många frågeställningar som jag skulle vilja analysera, alternativt höra någons åsikt som lyckats resonera klart över filmen. Har du sett filmen och har något du vill tillägga, skriv gärna en kommentar.

Har du sett filmen OCH kan resten av Michael Hanekes repertoar som ett rinnande vatten OCH brinner av längtan att berätta om dina filmfunna klurigheter för andra? Kan du inte starta en studiecirkel hos ABF och ringa mig? Jag kommer, count me in!

 

De andras liv

Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?

Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.

Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att  hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.

Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var ”frivilliga” informatörer.  Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen  anmälas.

Om ordspråket ”kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar  mig.  Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!

De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.

Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.