De andras liv

30 juli, 2011

Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?

Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.

Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att  hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.

Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var “frivilliga” informatörer.  Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen  anmälas.

Om ordspråket “kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar  mig.  Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!

De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.

Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Jojjenito juli 31, 2011 kl. 11:57

Maxbetyg blev det inte från min sida heller. Håller med om att det är en viktig film, inte minst för att samma sak pågår idag i flera länder.

Näbbmus, hehe. Det var nåt nytt. Kanske näbben kan locka? *host* 😉

Mühe, visst var han inte müde utan fenomenal i rollen?

Svara

Fiffi juli 31, 2011 kl. 12:45

Jojjenito:
Mühe är allt annat müde, han är fruktansvärt obehaglig, till en början i alla fall, sådär att jag får klåda i armhålorna och egentligen skulle vilja stänga av och se någon totalt hjärndöd flabbkomedi istället. Han är sjukt bra i sin roll, sjuuukt bra, näbbmus eller ej 🙂

Svara

Sofia juli 31, 2011 kl. 14:16

Vi kan väl enas om att Mühe personifierar näbbmusen i denna film (och näbbmusen är uppenbarligen en perfekt filmkaraktär ;)). Fast vad synd att den inte gick riktigt hela vägen, men så är det ju ibland. För mig slog den dessutom i taken när jag såg om den, så historien är riktigt stark.

Svara

fiffi juli 31, 2011 kl. 17:14

Sofia:
Den gick väldigt nästan hela vägen, men iiiiinte riktigt. Snubblade på målsnöret kan man nog säga. Historien är verkligen både stark och väldigt välskriven. Det finns egentligen inte något negativt alls att säga om filmen tycker jag. Hade en ensam liten tysk tår runnit nedför min kind hade jag klappat till med den sista fiffiluran 🙂

Svara

Sofia augusti 1, 2011 kl. 13:28

Så franska tårar som ett vattenfall duger inte? 😉

Svara

fiffi augusti 1, 2011 kl. 20:40

Sofia:
Jodå. Om det hade smugit sig fram en fransk tår så hade det dugit bra. Men nu kom det inte ens en mellansvensk…

Svara

Sofia augusti 2, 2011 kl. 08:05

Fast tårar (oavsett nationalitet) för toppbetyg låter som ett tufft kriterium.

Svara

fiffi augusti 2, 2011 kl. 10:15

Sofia:
Njaa, nej, njääää, jag tycker nog inte det är så tufft. Jag menar inte att jag måste storböla för att ge en femma men samtidigt måste jag bli känslomässigt engagerad och är det en sorglig film och jag inte gråter så når den inte ända fram till mig. Men med tanke på hur lätt jag har för att grina så är tårar i sig ingen stor eller svår sak, egentligen. 😉

Svara

Sofia augusti 3, 2011 kl. 10:42

Aha, då förstår jag. Men blir inte popcornen lätt lite mosiga? 😉

Svara

fiffi augusti 4, 2011 kl. 10:21

Sofia:
Jag tror att jag äter popcorn som biogodis ungefär en gång var tionde år så det är inget stort problem för mig 😉

Svara

Pladd augusti 1, 2011 kl. 23:06

Ah, ett “gäckar”! I like! 😉

Svara

fiffi augusti 2, 2011 kl. 10:09

Pladd:
😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: