HÅKAN HELLSTRÖM PÅ ULLEVI DEN 7 JUNI 2014

Det är den 15:e december 2014. Det regnar. Om nio dagar är det jul. Håkan Hellström presenterar filmen om sig själv på Bergakungen i Göteborg och på Rigoletto i Stockholm står filmens regissör Mats Jankell. Han pratar. Han ser stolt ut.

Jag sitter på rad tre bredvid min dotter och vi försöker verka avslappnade och coola vilket inte går så bra. Att vi inte var på plats på Ullevi den där sommardagen i juni retar oss båda men kanske kan vi få känna ett uns av magin via filmen. Kanske. Lite. En smula? Vi hoppas.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt

Livet är inte enkelt. Det är så väldigt lätt att fastna i gnagande tankar, att allt det där man läser om får fäste som en svart kardborre i själen. Vad kan man äta för att inte få cancer egentligen? Kan man äta fisk, bör man dricka mjölk, är vatten okej? Sen är det Ebola. Och HIV. Och seriemördare, pedofiler, näthatare, alkoholister, drogmissbrukare, en psykvård som inte funkar och som grädde på moset finns det rasister överallt. Jag försöker tänka positivt, jag försöker göra det i alla lägen men det är ingenting som kommer gratis, det är ett val jag gör, ett val som på nåt sätt är jag och som vissa dagar tar mer energi än andra.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på

Jag tittar på filmen, jag ser och hör Håkan och det händer nåt i mig. Det som känns i kroppen har jag aldrig känt förut, aldrig i en biograf i alla fall. Det går som en elektrisk våg från småtårna ända upp till hårbotten, som en seriekopplad tågbana av känslor och ett litet rött lok som tar sig fram i blodomloppet och fyller med mig något som kanske kan förklaras som….kärlek?

Det är plötsligt så lätt att tänka klart. Alla mina vardagliga valda och glada funderingar känns så självklara. Att umgås med människor som brinner för det dom gör har den inverkan på mig. Jag älskar människor som hittat sin nisch i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. När såna människor lyckas, oavsett om det handlar om att samla på skalbaggar, hoppa tresteg, lära sig allt om svensk 80-talsmusik, tillverka solstolar, skriva dikter, kunna allt om skruv eller sjunga och spela sina egna låtar, då skapas magi. Ibland i form av en vanlig bra dag på jobbet, ibland i form av något kreativt andra kan få ta del av och ibland – som i Håkans fall – i en mängd skivor som kulminerar i en legendarisk konsert som sen blir en dokumentär. En fullständigt briljant sådan.

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt

Vi håller varandra i handen min dotter och jag. Hon gråter när hon ser hipsterkillar med sjömanskostymer och Adam Lundgren, jag gråter åt allting annat. Jag orkar inte ens torka tårarna längre, jag låter dom rinna. Det är som att månader av uppdämda känslor väljer att ta sig ut just precis nu och jag välkomnar det. Det är skönt, det rensar ut och jag känner mig hundra procent närvarande i stunden. Jag sitter på rad tre och tittar på Håkan, jag är ingen annanstans i hela världen, varken fysiskt eller psykiskt och det är lika ovant som det är underbart.

Tårarna rinner för den innerliga blicken Freddie Wadling ger Håkan på scen. Tårarna rinner när Håkan och Kapten Röd sjunger tillsammans. Håkan sjunger Valborg och tårarna fortsätter rinna och jag förstår, för en gångs skull gör jag det. Jag förstår att det är osannolikt att en artist som Håkan Hellström kan beröra mig ända in i hjärtat, det finns inte ett enda instrument på scen som heter Roland, inte en synthlugg, inga naiva blippbloppljud över huvud taget, men jag förstår en människa som gör något med både hjärnan och hjärtat, jag känner när det klickar, när det blir sant, när det är…på riktigt.

Håkan är på riktigt. Han symboliserar precis allt det jag tror på, det jag väljer att känna och göra varje dag för mig själv, för att jag ska må bra. Han gör det han kan och han gör sin grej ända in i kaklet, energin går att ta på, han lever inifrån och ut. Såna människor når fram och Håkan får hela Rigoletto att känna att dom är med honom på Ullevi. Via en filmduk. Galet men också helt jävla…fucking…amazing!

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

.

Citaten kommer från Håkans låt Du är snart där men hela konserten finns att lyssna på på Spotify. Klicka här för att komma till Håkan Boma Ye!

 

Fredagsfemman # 76 – Götelabååååårj, here I come!

5. Alla heter Glenn i Göteborg

Mysiga Söderstadion finns inte längre och det är både tråkigt och skönt. Tråkigt för att det var nåt speciellt med den där knepiga lilla arenan, skönt för att Tele2 Arena blir så HIMLA FIN. Här är ett klipp som får mig att le med hela ansiktet – och tänka på Göteborg.


4. The Boxtrolls

Det känns hux flux jättelångt till nästa höst. Skitlångt faktiskt. Men det finns nåt riktigt ballt att se fram emot, det här fantastiska gänget kommer nämligen till en biograf nära dig. Trailern kan du se här. Så himla fin! (Och nej, det här har absolut ingenting med Göteborg att göra men med lite tur kan Jojjenito komma på en riktigt passande göteborgsk ordvits i ämnet)


3. Haven Tattoo Parlor

Har man som jag en bror som är tatuerare och som nyligen öppnat en studio tillsammans med två kollegor i Göteborg så måste jag såklart passa på att göra lite reklam för stället. Han har lovat bjussa mig på en cigarr medans han hackar sönder mig med dom där nålarna men jag vet inte om det hjälper. Ska man va fin får man lida pin sa alltid mamma när vi var små men jag undrar om det var det här hon menade? Eller jo, jag tror faktiskt att det var det.


2. Känn ingen sorg

Idag har Känn ingen sorg premiär, filmen baserad på Håkan Hellströms låtar. Rätt fränt det där, det skulle ju gå att göra med fler artisters alster. Veronica Maggio till exempel. Jag skulle vilja se den där festen i hallen på film.

 

 

1. Robbie Williaaaaaams!!

Imorgon är det dags igen. Göteborg, Ullevi, ståplats, Robbie Williams, ren och skär LYCKA! Sist var scenen ett stor knallgult rymdskepp, jag undrar vad vi ska få se den här gången? Hey ho here she goes either a little too loud or a little too clos, there’s a hurricane in the back of her throat and she thinks she’s made of candy