HÅKAN HELLSTRÖM PÅ ULLEVI DEN 7 JUNI 2014

16 december, 2014

Det är den 15:e december 2014. Det regnar. Om nio dagar är det jul. Håkan Hellström presenterar filmen om sig själv på Bergakungen i Göteborg och på Rigoletto i Stockholm står filmens regissör Mats Jankell. Han pratar. Han ser stolt ut.

Jag sitter på rad tre bredvid min dotter och vi försöker verka avslappnade och coola vilket inte går så bra. Att vi inte var på plats på Ullevi den där sommardagen i juni retar oss båda men kanske kan vi få känna ett uns av magin via filmen. Kanske. Lite. En smula? Vi hoppas.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt

Livet är inte enkelt. Det är så väldigt lätt att fastna i gnagande tankar, att allt det där man läser om får fäste som en svart kardborre i själen. Vad kan man äta för att inte få cancer egentligen? Kan man äta fisk, bör man dricka mjölk, är vatten okej? Sen är det Ebola. Och HIV. Och seriemördare, pedofiler, näthatare, alkoholister, drogmissbrukare, en psykvård som inte funkar och som grädde på moset finns det rasister överallt. Jag försöker tänka positivt, jag försöker göra det i alla lägen men det är ingenting som kommer gratis, det är ett val jag gör, ett val som på nåt sätt är jag och som vissa dagar tar mer energi än andra.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på

Jag tittar på filmen, jag ser och hör Håkan och det händer nåt i mig. Det som känns i kroppen har jag aldrig känt förut, aldrig i en biograf i alla fall. Det går som en elektrisk våg från småtårna ända upp till hårbotten, som en seriekopplad tågbana av känslor och ett litet rött lok som tar sig fram i blodomloppet och fyller med mig något som kanske kan förklaras som….kärlek?

Det är plötsligt så lätt att tänka klart. Alla mina vardagliga valda och glada funderingar känns så självklara. Att umgås med människor som brinner för det dom gör har den inverkan på mig. Jag älskar människor som hittat sin nisch i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. När såna människor lyckas, oavsett om det handlar om att samla på skalbaggar, hoppa tresteg, lära sig allt om svensk 80-talsmusik, tillverka solstolar, skriva dikter, kunna allt om skruv eller sjunga och spela sina egna låtar, då skapas magi. Ibland i form av en vanlig bra dag på jobbet, ibland i form av något kreativt andra kan få ta del av och ibland – som i Håkans fall – i en mängd skivor som kulminerar i en legendarisk konsert som sen blir en dokumentär. En fullständigt briljant sådan.

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt

Vi håller varandra i handen min dotter och jag. Hon gråter när hon ser hipsterkillar med sjömanskostymer och Adam Lundgren, jag gråter åt allting annat. Jag orkar inte ens torka tårarna längre, jag låter dom rinna. Det är som att månader av uppdämda känslor väljer att ta sig ut just precis nu och jag välkomnar det. Det är skönt, det rensar ut och jag känner mig hundra procent närvarande i stunden. Jag sitter på rad tre och tittar på Håkan, jag är ingen annanstans i hela världen, varken fysiskt eller psykiskt och det är lika ovant som det är underbart.

Tårarna rinner för den innerliga blicken Freddie Wadling ger Håkan på scen. Tårarna rinner när Håkan och Kapten Röd sjunger tillsammans. Håkan sjunger Valborg och tårarna fortsätter rinna och jag förstår, för en gångs skull gör jag det. Jag förstår att det är osannolikt att en artist som Håkan Hellström kan beröra mig ända in i hjärtat, det finns inte ett enda instrument på scen som heter Roland, inte en synthlugg, inga naiva blippbloppljud över huvud taget, men jag förstår en människa som gör något med både hjärnan och hjärtat, jag känner när det klickar, när det blir sant, när det är…på riktigt.

Håkan är på riktigt. Han symboliserar precis allt det jag tror på, det jag väljer att känna och göra varje dag för mig själv, för att jag ska må bra. Han gör det han kan och han gör sin grej ända in i kaklet, energin går att ta på, han lever inifrån och ut. Såna människor når fram och Håkan får hela Rigoletto att känna att dom är med honom på Ullevi. Via en filmduk. Galet men också helt jävla…fucking…amazing!

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

.

Citaten kommer från Håkans låt Du är snart där men hela konserten finns att lyssna på på Spotify. Klicka här för att komma till Håkan Boma Ye!

 

{ 7 comments… read them below or add one }

Daniel december 16, 2014 kl. 10:13

Oj, så härligt! 🙂
För mig som var där på Ullevi kan ju det här omöjligt bjuda upp till samma eufori som den sommarkvällen gjorde. Men jag såg den och jag tyckte om den.

Svara

Fiffi december 16, 2014 kl. 12:21

Daniel:
Ja det var en härlig upplevelse. Jag lever på den fortfarande, är som i en bubbla 🙂 Men självklart kan det aldrig bli lika maffigt som det var i verkligheten, det förstår jag.

Svara

Sofia december 16, 2014 kl. 20:39

Härlig känsla. Härlig text.

Svara

Fiffi december 16, 2014 kl. 23:00

Sofia:
Och allt tack vare en härlig Håkan 🙂

Svara

Sofia december 18, 2014 kl. 06:38

If you say so 🙂

Svara

Viktor december 17, 2014 kl. 01:37

Otroligt bra text! Du lyckas verkligen förmedla de virrvarr av känslor och tankar (framför allt känslor) som Håkan frambringar. “Du är snart där” är nog för övrigt min favorit, iaf topp tre. Vilken är din?

Svara

Fiffi december 17, 2014 kl. 10:20

Viktor:
Vad roligt att du är med på texten, vad jag försöker få fram. Det var banne mig inte lätt när hela kroppen kokade av känslor.

Min Håkan-favorit? Pistol. Men jag måste nämna Du kan gå din egen väg och Du är snart där också. Det blev en topp-tre, haha. Men Valborg står på sidan om och vinkar, den är i en egen klass, en vis-klassiker av den sort det inte finns så många av, i alla fall inte nyskrivna.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: