Dagens duo: FRANCES & GLORIA

Jag tror det här är första gången i bloggens drygt femåriga historia som det inte går att hitta en filmposter med korrekt titel. Alltså, det går bara går inte. Filmen är så hemlig att inte ens originalaffischen finns på IMDb.

Bye Bye Blondie är i alla fall originaltiteln på filmen som på svenska heter Frances & Gloria. Eftersom jag normalt sett använder mig av svenska titlar i blogginläggen så tycker jag att filmen gills i detta tema. Så får det bli.

Frances (Emmanuelle Béart) är en välskräddad, gift och lyckad TV-personlighet med ett eget konstprogram. Gloria (Béatrice Dalle) är temperamentsfull, svartklädd, yvig och har inte riktigt hittat rätt i livet. När Gloria blir utkastad av pojkvännen Bernhard har hon ingenstans att sova men en vän hjälper till. Samtidigt, av en slump, möter hon Frances.

Men kanske är det ingen slump? Frances har nämligen letat efter Gloria, länge. Dom båda hade ett passionerat förhållande i tonåren när Frances var en ung sökare och Gloria en utåtagerande punkare som åkte in och ut på psykavdelningar.

Det finns en hel del anledningar till att denna film inte är bra. För det första är hoppen mellan nutid och dåtid inte bara meningslösa, dom är övertydliga och dåtidens Frances och Gloria spelas av två skådespelare som varken är bra eller speciellt lika sina äldre versioner. För det andra, den första wow-känslan jag kände när jag hittade en film med två så balla kex som Béart och Dalle i huvudrollerna förpassades snart till en slags morrande gäspning.

Jag står helt enkelt inte ut med Béarts (på senare år) frivilliga transformering till anka. Hon har ett duckface som fan inte är rimligt. Läpparna och delar av kinderna sticker ut (i profil) så det är det enda man ser, alltså denna supervackra människa som fallit för nutidens förstoringsmode, det är så….synd. Béatrice Dalle är däremot svincool fortfarande. Gluggen mellan tänderna är kvar, hon ser helt enkelt ut som en äldre version av sig själv i Betty Blue, vilket borde vara så naturligt att man inte ens tänker på det men så är det inte, tyvärr.

Problemet med Béart och Dalle är att mötet dom emellan är så häftigt på pappret men i filmen blir det ”bara” Béart och Dalle som försöker kyssas så naturligt dom kan – vilket inte går speciellt bra. Det är knappt det går att titta utan skämskudde.

Det tredje problemet är regissören Virginie Despentes. Hon har inte gjort så värst mycket mer än denna film och Baise-moi, filmen som får symbolisera nånslags ”ta ingen skit-mentalitet” för kvinnor och jag tror kruxet med henne är att hon har en jäkla massa att säga men att film inte är hennes bästa uttrycksform. Hon kanske borde skriva debattartiklar, teckna seriestrippar, uppföra en balett, göra nånting annat än film – tack.

Att filmen klarar sig från det lägsta betyget är enbart på grund av Béatrice Dalle. Jag vill se mer av henne.

Frances och Gloria som duo? Nej. Inte bra. Duos funkar bara när man känner att dom ÄR en duo, att dom är bättre tillsammans än var för sig. Så är det inte här. Det kan bara inte bli godkänt, inte på en fläck.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

 

 

BAISE-MOI

Kvinnor som hämnas på män på mäns vis finns det ganska många exempel på i filmvärlden. Det går att göra det på det tänkvärda hollywoodsättet som i Thelma & Louise, det går att göra det a la skräckfilm som i I spit on your grave och det går att göra på det grafiskt våldsamma porrfilmssättet a la Baise-moi för att visa på tre väldigt olika varianter på samma tema.

Själva kärnan i denna typ av film är kvinnor som blir utsatta för dåliga mäns allra sämsta sidor, för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och att all skit till slut står dom upp i halsen, dom får nog och utkräver hämnd.

I Baise-moi är det Manu (RaffaëLa Anderson) och Nadine (Karen Bach) som fått så jävla nog på män som grupp, på deras aggressiva humör och att dom vägrar sluta använda sina erigerade penisar som vapen. Jag skriver dom för här handlar det verkligen inte om en eller två specifika män som gjort dom illa, här handlar det om män i flock. Alla män i filmen är grisar och då menar jag verkligen a l l a. När dom väl drar igång sin sexuellt våldsamma hämndbärsärkargång så går ingen säker.

Arthouse porn movie shocks even the French”, det är ett citat om filmen från en engelsk journalist och det är dagens sanning. Den här filmen chockade Frankrike rätt hårt när den kom och även övriga delar av världen ska tilläggas. Med riktiga porrskådisar i många av rollerna, autentiska sexscener, närbilder som hade platsat i vilken dyngrulle som helst är Baise-moi ingen enkel film att se med objektiva ögon. Det är lätt att vifta bort den som hyperprovocerande trams eller smutsig konstporr men jag ser den inte så. Jag tror jag förstår vad Virginie Despentes vill påvisa med sitt manus och tillsammans med Coralie Trinh Thi har dom regisserat något som skulle kunna vara en feministisk maktfantasi. Kan dom kan vi, liksom.

Baise-moi är ingen vacker film. Det är en film som luktar runkbulle, blodplättar och återanvända kondomer. Jag fattar från sekund ett att det här är ingen film som bjussar på lullilull och lyckliga slut, det här är rullskridskor rätt ner i rännstenen och sen fortsätter det käpprätt åt helvete. Jag vet inte om det här är en film gjord som tändvätska för redan manshatande kvinnor eller om det är en film som ska locka män att titta och sen kanske få sig en tankeställare. Kanske är det både och? Som sagt, jag vet inte.

Jag personligen brukar gå igång på alla cylindrar åt orättvisor och kvinnor i underläge men här gör jag inte det och jag tror det beror på att tjejerna inte beter sig som uppenbara offer. Jag kan lugna ner mig, jag vet att dom klarar sig, att dom har en grundstyrka och en jävlar-anamma som man inte alltid ser kvinnor ha. Detta anti-offer-tänk gör att kvinnorna känns ganska trovärdiga om än inte speciellt vanliga. Filmens sista minutrar är riktigt bra, alltså RIKTIGT BRA och det är dom scenerna som sitter kvar i min skalle såhär några dagar efteråt. Däremot är det ingen film jag kommer se igen, av många anledningar.