INTERSTELLAR

Hej!

Jag har sett Interstellar.

Den var bra.

Hejdå.

.

.

[Inuti mitt huvud]

Fan, det känns rätt torftigt det där. Det var en bra idé jag fick från biosällskapet igår, det där att bara skriva det allra nödvändigaste, men kanske att det är i kortaste laget. Känns som en mandelkubbvariant av filmrecension – torr, smaklös och lämnar ingenting annat efter sig än menlösa smulor och känslan av att vara idiot. Jag menar, ska man äta en kaka kan den väl åtminstone vara god? Fast å andra sidan, jämförelsen mellan en mandelkubb och Interstellar är kanske inte så tokig ändå?

Interstellar är visserligen inte en menlös film men den lämnade ungefär samma eftersmak som en mandelkubb, det vill säga ingen. I alla fall ingen känslomässig och därav det kanske vid första anblicken låga betyget.

Det är magkänslan som får bestämma och Interstellar tar sig inte in där. Tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för jag tycker tyvärr, jag hade mer än gärna blivit helt blown away av filmen, sådär som jag märkte att 40% av biosällskapet igår blev. Spända av det spännande, gråtiga av det storslagna och ödesmättade. Härliga känslor att få till en film men tyvärr blev jag utan svallvågor denna gång. Fast det är inte heller riktigt sant. Jag satt som på nålar under vissa scener och det fanns mycket med filmen som är rätt igenom världsklass. Hoyte van Hoytemas foto till exempel. Det luktar Oscarsnominering lång väg. Och den gamla (nåja) filmmusikräven och min Rött Hav-favorit Hans Zimmer lyckas med konststycket att skriva musik som i långa stycken låter som John Carpenter och jag bara njöt. Jag mös. Fy fan vad han är bra, vilken fingertoppskänsla!

Sen kommer vi till Matthew McConaughey. Jag vet inte hur mycket man kan plussa en skådis innan det blir patetiskt och luktar gammal bacon men jag kan inte vara nog tydlig med hur otroligt bra han är även här. Utan att spoila någonting av historien så har han i sin roll som Cooper tagit sig upp på tronen och håller numera i vandringspokalen med inskriptionen ”Världens i särklass mest genuina gråtscen”. Herregud alltså, den där scenen (alla som sett filmen vet vilken jag menar), den kändes verkligen ända in i benmärgen. Den var äkta!

Det dyker upp många kända ansikten i filmen och då tänker jag inte på dom andra huvudrollsinnehavarna Anne Hathaway och Jessica Chastain. Nej jag menar andra. Fler. En är bra, en är jättebra, någon är okej och en är VERKLIGEN INTE okej. Mitt tips är dock att inte kolla upp hela rollistan utan att sätta sig i biomörkret och bli överraskad. För det blir man. Jag blev i alla fall det. Jag blev överraskad av att filmen är 169 minuter och i princip saknar ”dötid”. Jag blev överraskad i en scen så jag lättade från biofåtöljen. Jag blev väldigt positivt överraskad av tjejen till vänster om mig som lyckades trycka en förpackning baconchips UTAN ATT DET HÖRDES! Kudos till dig! Verkligen! Jag vet inte hur du gjorde men jag är grymt imponerad. Du kanske kan leda en ABF-kurs i utomordentligt trevligt biosnacksätande?

Men det jag blev allra mest överraskad av hände precis nyss. Insikten kom till mig. Vadå en trea? Ska Interstellar verkligen bara få en trea? Är den inte värd lite mer än så, hmmm, va fan håller jag på med? Det här är en old school-matiné, en filmbubbleupplevelse, en modern saga och jag tyckte om den. Det finns mycket att gnälla på om man dissekerar den men måste man göra det? Filmen är värd sina 165 kronor och det är otroligt skönt att slippa 3D:n även om det här är en film som säkert hade gjort sig bra i det formatet.

Jag gör om inte en helomvändning så väl en strösslingsaktion. Mandelkubben täcks av frosting och hemgjorda sockriga rymdhjälmar, för även om innanmätet är smaklöst så är ytan ren magi.

Hejdå. Igen.

PIONJÄR

Norrmännen har tur dom. Dom har Marit Björgen, dom har Erlend Øye, dom har Erlend Loe och dom har olja. Men det dom också har är filmmakare som vågar göra kanske inte helt självklara filmer OCH dom drar projekten i hamn med ofta väldigt gott resultat.

Om jag ska jämföra Pionjär med någon svensk film gjord på senare tid så hamnar jag hos Call Girl. Det kanske syns konstigt att jag jämför en konspiratorisk film om  en bordellhärva på 70-talet med en film om norsk oljeborrning men se, konstigheten släpper bara man krafsar lite på ytan. Pioneer handlar nämligen också om en konspiration och den utspelar sig i början på 80-talet. Liknande känsla således. Lika strålande jobb av scenografer, sminkörer, maskörer och kostymörer. Lika snyggt filmat av Call girls Hoyte van Hoytema som av Pioneers Jallo Faber och dom båda har dessutom jobbat med spännande filmer jag ser fram emot senare i år, Faber med Mikael Marcimains filmatisering av Gentlemen och van Hoytema med Christopher Nolan och filmen Interstellar. Men nu tillbaks till Pionjär.

Aksel Hennie spelar Petter, den tunnhårige dykaren med spretiga polisonger. Det går inte att se att det är samma skådespelare som i Huvudjägarna eller Max Manus, han är retrospektivt omstylad på ett väldigt trovärdigt sätt.

Norge och USA samarbetar för att gräva ner en pipeline som ska forsla olja i (under) Nordsjön. Det ska grävas djupare än någonsin förr och det är inget ofarligt projekt. Petter och hans bror Knut (André Eriksen) jobbar som professionella dykare och ska efter lång tids förberedelse göra Det Där Dyket, dom ska ner i det djupaste djupa och svetsa ihop det viktigaste av gasrör.

Mitt under dykets allra viktigaste sekunder händer en olycka, en tragisk olycka. Det som inte får hända, det som inte kunde hända händer, det gör ju så ibland. Petters liv förändras på en millisekund och märker snart att inte mycket är som han trodde. Arbetsgivare och kollegor, vilka är dom? Vem vet vad som hände, vem tar ansvar?

När jag läser igenom min text såhär långt förstår jag om filmen låter som en enda stor gäspning eller kallsup om man så vill. Det är den inte riktigt. Jag tycker Pioneer är en ganska spännande film som i sina bättre stunder känns nästan dokumentär. Det är ett gott hantverk på alla plan.