Tre om en: Aksel Hennie

7 december, 2011

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt “ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges “bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.

{ 19 comments… read them below or add one }

Jessica december 7, 2011 kl. 10:28

Jag älskade också Huvudjägarna! Har inte sett så mycket snack om den som jag tycker den förtjänar. Är det så att folk är lite småsnåla mot filmer som är norska?

Flera av de bästa filmer jag sett i år har varit därifrån. Senast såg jag Oslo 31 Augusti som var deprimerande, men som jag också rekommenderar starkt.

Trolljägarna var ju mer glad-tjoig, också helt i min smak.
Vart har svensk film tagit vägen? Bara undrar. Just nu är det norsk film som gäller, känns det som.

Svara

Movies - Noir december 7, 2011 kl. 10:42

Intressant, man har ju inte direkt sett norsk film som något stort, men håller med om att de känns på gång. Själv har jag inte sett någon av de tre filmerna (än), men Huvudjägarna har jag hört gott om av flera så den ska jag snart se.

Själv såg jag en norsk film på SiFF och den kan jag också tipsa om. Det var Få meg på, for faen / Ligg med mig.

Svara

Fiffi december 7, 2011 kl. 10:59

Movies-Noir:
Norsk film är stor på det sättet att den är rätt nyskapande. Fräsch liksom. Åtminstone tycker jag det. Det känns att det finns så jäkla mycket idéer och vilja och även om det inte finns mer ekonomiska resurser för norska filmare än för svenska så utnyttjar norrmännen sina kronor mer.

Svara

Fiffi december 7, 2011 kl. 10:57

Jessica:
Håller med! Huvudjägarna borde ha fått väldigt mycket mer uppmärksamhet, nu undrar jag om biobesökare ens förstår vilken typ av film det är. Att den viktigaste infon om filmen tydligen är att den är baserad på en roman av Jo Nesbø känns lite tokigt även om det är sant.

I nuläget tycker jag norsk film till och med dragit om den danska. Svensk film får ta på sig simfötterna och plaska på ordentligt för att komma ikapp nu 🙂

Svara

Joel Burman december 7, 2011 kl. 14:14

Kan bara instämma. Känns som jag tjatat om Norsk film i ungefär ett år efter att ha upptäckt deras grymma skräckfilmer men nu finns det verkligen inga ursäkter längre. Norsk film är ledande i skandinavien inom alla genrer.

Trolljäger är en av mina absoluta favoritfilmer ifrån de senaste åren och Få meg på för faen screenade jag hos NonStop Sales och den är också riktigt bra samt naturligtvis Headhunter som också är riktigt bra men som Fiffi nämner marknadsförs den enbart som en Jo Nesbö filmatisering.

Jag har aldrig hört om karln tidigare men det är ju inte en tråk deckare a la Beck som det kanske låter som. Jag tror detta kunnat bli en större ht med rätt marknadsföring till andra målgrupper.

Svara

Jessica december 7, 2011 kl. 14:36

Ja, det är bara att instämma och bita i det sura äpplet och inse att om vi hade ett svenskt filmunder så har det sannerligen slunkit oss ur händerna. Nu är det Norge som gäller. Först oljan. Sen det här. Men vi slår dem väl fortfarande i fotboll. Hoppas jag.

Svara

Fiffi december 7, 2011 kl. 14:58

Jessica:
Ja, i alla fall i EM 2012 😉

Svara

Fiffi december 7, 2011 kl. 14:56

Joel:
Det är ju just det som blir så tokigt, att gillar man inte hans deckarserie eller läser man inte böcker alls så kanske man blir lite, jag vet inte, avskräckt (?) av att filmen så starkt maknadsförs som hans film. Att Huvudjägarna är en helt fristående bok måste man typ googla om man inte är insatt i bokvärlden. Filmbolaget tyckte nog dom var smarta men jag tror dom bet sig själva i svansen här.

Svara

Jojjenito december 7, 2011 kl. 18:30

Jag såg Max Manus i höstas. En helt ok rulle men inget speciellt, kändes lite som den var gjord efter mall även om den hade en del förtjänster. Det som skiljer är ju att det inte är nån fransk motståndsrörelse det handlar om utan att det hela utspelas i Oslo. Som du är inne på så tänkte jag också på svenska Gränsen. Recension ligger i pipen.

Svara

Fiffi december 7, 2011 kl. 23:57

Jojjenito:
Då håller jag utkik 🙂

Svara

Movies - Noir december 7, 2011 kl. 18:56

Nu har jag också sett Huvudjägarna och det du skrev “lika många logiska luckorna som en schweizerost innehåller hål” kan jag tyvärr inte bortse från när jag ser filmen. Det gör att även om man snabbt kommer in i filmen så stör det iaf mig. Poliserna är också för korkade, men så försöker filmen vara lite lättsam också.

Aksel Hennie däremot sköter sig klart bra, så det var en trevlig bekantskap.

Svara

Fiffi december 7, 2011 kl. 23:58

Movies-Noir:
Läste din recension och det var ju hemskt tråkigt att du inte tyckte filmen var bättre än det. Synd ju. Men ibland blir det så 😉

Svara

Movies - Noir december 8, 2011 kl. 00:35

Ingen fara, den var underhållande och funkade till stora delar. Förväntade mig bara något lite annorlunda och aningen bättre. Men jag är glad att ha sett den så det var definitivt inte bortkastat.

Svara

Fiffi december 8, 2011 kl. 01:22

Movies-Noir:
Det är sällan en stund framför en film är heeeelt bortkastad tycker jag. Ja, det ska va H:r Landshövding å sånt dravel, men annars går det att hitta nåt minnesvärt i det mesta även om det inte är bra.

Svara

Sofia december 9, 2011 kl. 15:27

Riktigt kul utmaning måste jag säga! Tyckte jag kände igen namnet men kopplade inte förrän jag kom till slutet — jag gillade också Max men inte riktigt lika mycket som du. Huvudjägarna är jag riktigt pepp på nu!

http://bilderord.wordpress.com/2011/08/06/max-manus-2008/

Svara

Fiffi december 9, 2011 kl. 18:35

Sofia:
Men den fick en trea i alla fall. Det är bra 🙂

Svara

Sofia december 10, 2011 kl. 15:27

Det finns absolut sämre filmer, både norska och andra…

Svara

filmitch december 9, 2011 kl. 23:21

Kul att du gillade Huvudjägarna. befriande fartfylld och full ös. Stämmer bra det där med trainspotting jag tänkte direkt på den filmen, båda filmerna har två otrevliga toalett och bajs scener.
Hawaii Oslo har jag också sett och tyckte den var helt ok . Två av tre var inte så illa 😉

Svara

Fiffi december 10, 2011 kl. 00:50

Filmitch:
Två av tre är bra men tre av tre skulle vara toppen i det här fallet 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: