LEGO FILMEN

Det klickar på nåt speciellt sätt i min hjärna när jag läser vuxna filmintresserade personer twittra så väldigt positivt om Legofilmen. ”Den bästa film jag sett”, ”Jag behöver aldrig mer se en film”, ”Det blir inte bättre än såhär”. Det är klart jag undrar vad det är som händer, vad det är med denna film som är så awesome och det är klart jag bokar en plats på en 3D-visning med engelskt tal och ger den en chans.

När jag går från bion är jag Häxan Surtant fast med aningens mindre spetsig näsa. Jag är så arg att jag kokar. Jag är så förbannad att jag först måste skriva av mig om omständigheterna på visningen för att sedan kunna karva mig in i själva filmen och tänka ut vad jag egentligen såg. Idioter i biosalongen har (ju) egentligen ingenting med filmen i sig att göra, det är ett störningsmoment javisst, men det är något jag borde kunna se förbi när filmen ska bedömas.

Så jag ser förbi och konstaterar att det jag såg var var usel 3D och ocharmigt animerat lego. Tjugo minuter in i filmen har jag huvudvärk från helvetet och ögonen rinner för dom är redan helt slut. Det går inte att fokusera på nåt, legovärlden har inga klara konturer och jag får försöka blunda korta stunder för att vila blicken.

Att se en animerad film på originalspråk är en ynnest, en lyx jag kan unna mig nu när barnen är stora och man slipper ”alla talar svenska-filmer”. Men att se en animerad 3D-film på originalspråk innebär också att filmen är textad och hur bra funkar textning i 3D? Inte så bra alls. Suddigt och flimrigt och irriterande. Jag försöker tänka bort textningen men då filmen är precis lika oklar hjälper det föga. Ögonen vill åka på semester till 2D-land och resten av min kropp skulle gärna hänga på.

Historien handlar om legogubben Emmet som är en alldeles vanlig ordinär legogubbe utan direkt vänskapskrets, ingen tjej men han jobbar på ett bygge och har arbetskamrater som behandlar honom som luft. När en röd legobit dimper ner blir han den Utvalde och med viss hjälp av den coola legotjejen Lucy ska han typ….rädda världen….eller nåt?

Första timmen kändes som en transportsträcka till sista fyrtio som faktiskt var helt okej. Humorn trissas upp ett snäpp och även om det inte är direkt kul så kan jag förstå att vissa ser det komiska i filmen. För mig föll dock filmen som ett magplask från tian när en viss skådespelare (verklig) gör entré på sluttampen. Alla som sett filmen vet vem jag menar, alla som inte sett filmen kanske får kolla Imdb ifall det är en spoiler.

Alla fina betyg och recensioner, hela 8,5 på Imdb, alla lovordstweets till trots, det här var verkligen inte min grej.

SEMI-PRO

Jackie Moon (Will Ferrell) är basketspelare, smörsångare och ägare av basketlaget han spelar i. Man kan säga att han lever basket fast det går inte så bra varken för laget – Tropics – eller för honom. Drömmen om en plats i NBA vägrar dock ge med sig och när basketligan ska göras om och det räcker att komma fyra för att få en plats i den högsta ligan bestämmer sig Tropics för att göra allt – ALLT – för att inte låta chansen gå förlorad.

Såna här infantila komedier kan vara rätt kul ibland och i enstaka fall riktigt underhållande. Semi-pro är inte det. Nittofyra minuter känns som två-och-en-halv-vecka och trots att jag vill skratta och stundtals faktiskt försöker så får jag bara sveda i mungiporna.

Lika glad som jag blir av att se Woody Harrelson på film, lika bedrövad blir jag av Will Ferrell som i mina ögon är en av dom mest överflödiga skådisar världen skådat. Jag väntar fortfarande på den film som ska få mig att tycka att han är okej, inte bra men okej.

Nämen om jag skulle ta och trycka ihop högerhanden i ett smällvarmt våffeljärn. Det känns vettigare än att skriva mer om den här skiten.

Här finns filmen att hyra.