Tre om en: PARADISTRILOGIN AV ULRICH SEIDL

22 november, 2014

Idag blir det en riktig långläsning här på bloggen. Jag har sett trilogin (med väldigt dokumentär känsla) som börjar med Paradis och har tilläggen Kärlek, Tro och Hopp. Den första filmen har jag redan skrivit om men jag repriserar texten här för filmerna hör liksom ihop. Alla tre går att hyra på Triarts hemsida och tar du dig tiden att se dessa filmer kan jag lova dig en filmisk och känslomässig resa utöver det vanliga.

Jag skriver om filmerna i den logiska titt-ordningen.

PARADIS: KÄRLEK (PARADIES: LIEBE, 120 min)

Det finns en del [kvinnor] som tycker att jämlikhet är att kvinnor ska få göra precis allt män i alla tider har gjort.

Det finns en del [kvinnor] som tycker att rättvisa är att kvinnor gör mer av det männen gjort mycket och mindre av det män aldrig gör, oavsett område. Har du en man som inte städar hemma, sluta städa du med. Har du en man som gillar att festa, gör det du med. Har du en man som inte jobbar, strunta i det du med, varför är det just du som ska försörja familjen? Passa på. Strunta i konventioner. Sluta tänk manligt och kvinnligt, bara gör.

Jag är så jäkla kluven till det här. Självklart tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och exakt samma skyldigheter men jag är inte säker på att världen blir en bättre plats om det är vi kvinnor som ska försöka “bli” som männen i alla lägen.

Voldo skrev på sin blogg om några kvinnliga komiker från College Humor som uppmanar HBO att visa fler penisar i sina TV-serier med huvudargumentet att serierna visar kvinnobröst och att det ska bli mer rättvist. Jag skrev en kommentar där om det underliga i att lösningen verkar ligga i att visa fler penisar, inte i att visa färre bröst om det nu är mängden kvinnobröst som är problemet.

Precis samma typ av resonemang hamnar min hjärna i när jag ser filmen Paradis: Kärlek. Europeiska kvinnor åker till Kenya för att köpa sex av prostituerade afrikanska män. Är det okej att kvinnor köper sex utomlands bara för att män vallfärdar till Thailand och gör detsamma? Does two wrongs make a right?

Alla som känner mig vet min inställning till torskar i allmänhet och till Thailand och köpefruar i synnerhet. Jag orkar inte dra den harangen igen för jag vill inte ha hela min inkorg fullsmockad med mejl från kränkta vita troll-män som proklamerar sina rättigheter och som tycker att jag är någon bitter feministflata som man ska öva smutskastning på. Been there done that. Sist jag skrev om det här ämnet (dock inte här utan på min förra blogg)  fick jag nittio kommentarer på femton minuter varav orden “fitta” och/eller “ful” var med i samtliga. Jag har svårt att tro att jag får samma mejlbombning från kränkta vita kvinnor som tycker att jag är ett feminist-as som inte unnar dom rättigheten till svarta könsorgan, men man ska aldrig säga aldrig.

Paradis: Kärlek är en spelfilm som mycket väl hade kunnat vara en dokumentär. Hade jag inte läst att den österrikiske regissören Ulrich Seidl även skrivit manus hade jag definitivt köpt filmen som en ren dokumentär. Att det är en riktig film gör nästan det hela ännu läskigare. Att spela dessa roller så trovärdigt som skådespelarna gör…det är banne mig obegripligt och det är väldigt väldigt modigt. Jag fattar inte hur dom gör.

Margarete Tiesel spelar Teresa, en medelålders mamma som lämnar sin tonårsdotter hemma och åker till Kenya på semester. Där träffar hon tre andra österrikiska/tyska kvinnor och tillsammans går dom all in på semestern vad gäller sexuella äventyr med mörka pojkar och män. Den vidrigaste scenen är när Teresa fyller år och dom fyra har köpt en ung svart man för nån form av sexy dans och sex. Hur dom beter sig mot honom, hur dom pratar OM honom, hur dom helt hämningslöst utnyttjar honom, det är på gränsen till att jag inte kan se på. Samtidigt tänker jag tvärtomtanken. Att det varit fyra överviktiga 50-plus-män som köpt en kväll med en thailändsk flicka, att dom i princip våldtagit henne alla fyra (vilket kvinnorna definitivt gjort med den afrikanske killen om han bara lyckats få stånd) och hur stenhårt dom allra flesta kvinnor dömt ut såna män som svin. Som as. Som djur.

Filmens kvinnor är inte ett dugg bättre.

Som vanligt när jag ser denna typ av film får jag en frustande vilja att bygga mig en egen alternativ planet och ta med mig alla mina snälla nära och kära dit och sen bara skita en hel jävla hög i resten av byket. Jag blir så arg, så ledsen, så utom mig att jag samtidigt förstår att det är en väldigt bra film jag ser som kan försätta mig i den här sinnesstämningen. För det är det, det ÄR en bra film!

 

PARADIS: TRO (PARADIES: GLAUBE, 113 minuter)

Teresa, en av kvinnorna som åker till Kenya i första filmen har en syster, Anamaria. Anamaria skulle aldrig komma på tanken att åka till Afrika för att tysta klådan mellan benen, nejdå, istället piskar hon sig själv över ryggen samtidigt som hon står på knä framför Jesus på korset och ber om förlåtelse för smutsiga tankar, ditt och datt.

Paradis:Tro handlar om Anamaria och hennes syn på det här med skuld, skam och sexualitet i förhållande till hennes starka gudstro. Arma tant, ja hon ser ut som en tant men hon är kanske bara aningens äldre än jag, 45-50 kanske, hon lever ett liv på ytan så torftigt att det känns som hon ska på fest när hon är klädd i sjuksköterskekläder på arbetet. Hon jobbar med röntgen. Mammografi ibland, “vanlig” röntgen ibland, med håret stramt uppsatt i knut. När hon har semester “firar” hon den hemma med att knäskura trappan och be lite extra.

All sin fritid lägger hon på att missionera i grannskapet, knacka dörr och pådyvla intet ont anade österrikare sin tro och att dom lever i synd av något slag. Filmen tappar mig lite där, jag känner att jag blir trött och ofokuserad. Kanske är det min troslösa sida (häpp!) som lägger näsan i blöt, jag känner mig bara exkluderad från hela situationen. Inte på det sättet att jag inte förstår, jag har bara inte förmågan att känna någon form av empati för henne. Inte ens när hennes make (!) plötsligt dyker upp, hennes egyptiske (!) muslimske (!!) make känner jag något speciellt.

Maken är rullstolsburen, rätt otrevlig och allmänt kåt, pratar om sin fru som en ägodel och orerar om vad som är hennes plikt som hustru att ställa upp med. Varför han varit borta och varför han nu kommit hem förtäljer inte historien men Anamaria verkar inte vara varken glad, ledsen, förvånad, upphetsad eller irriterad på att han kommit hem. Upphetsad blir hon däremot en kväll när hon av en slump hör stön från ett buskage och ser en hel drös med folk ha sex i parken. Då får hon gnida bra på jesusstatyn hon släpar runt på för att få hjärnan att tänka på annat.

Paradis:Tro gör mig alltså inte alls lika känslomässigt engagerad som Paradis: Kärlek men det är på intet sätt en dålig film för det. Precis som i förra filmen får jag noll känsla för att det är skådespelare jag ser eller ett skrivet manus, det känns dokumentärt rätt igenom och det imponerar stort.

 

 

PARADIS: HOPP (PARADIES: HOFFNUNG, 104 minuter)

Samtidigt som mamma Teresa knullar afrikaner i Kenya och moster Anamaria får moralpanik av sina egna sexuella känslor befinner sig dottern Melanie på ett bantningsläger för tonåringar. Melanie är tretton år och har aldrig legat med någon men sexsnacket går på högvarv i sovsalen och hon får strax reda på det mesta som hennes något äldre rumskamrater gjort med det andra könet.

Det är inte dom tre överviktiga tonårspojkarna Melanie får upp ögonen för när hon försöker närma sig det motsatta könet, nej det är den fyrtio år äldre läkaren som jobbar på lägret för att hålla koll på kidsens mående. I jeans och kavaj glider han runt i korridorerna och säga vad man vill, det är inte enbart Melanie som flirtar. Han har inte ryggen fri.

Redan tidigt i filmen tror jag mig veta exakt hur historien ska ta sig vidare men det visar sig att jag har fel och ingen kunde vara gladare åt det än jag. Det hade varit så enkelt att göra det här till en sliskfilm, till en snuskfilm, till en peddofilm, till en män-är-svin-film, till en offerfilm, till en så-levde-dom-lyckliga-i-alla-sina-dagar-film men Ulrich Seidl är smartare än så. Han går inte i några fällor och håller därför filmen vid liv ända in i kaklet.

Jag blir förstummad när jag tänker på hur otroligt duktiga alla skådespelare i dessa tre filmer är men kanske speciellt tjejerna och killarna i denna del, dom är unga herregud, dom visar sig med sina blekfeta kroppar utan smink och förskönande kläder, dom är människor rätt igenom och det hör inte till vanligheterna att man får se det på film. Det är ett modigt projekt, tre spännande synvinklar, tre brännheta teman och tre lyckade filmer. Sevärt så det förslår, långt mycket mer minnesvärt än sex timmar “vanlig” hollywoodfilm men också betydligt mer krävande såklart.

Allt har sin tid och sin plats men jag hoppas att fler tar sig tid att se denna trilogi, det finns en hel del att fundera på efteråt, filmerna släpper inte taget.

{ 5 comments… read them below or add one }

filmitch november 22, 2014 kl. 11:35

Denna trilogi har legat länge på “att se listan” tyvärr tog jag inte chansen när de nyss gick på SVT men de verkar klart sevärda.
Första filmen blev anmäld då anmälaren hävdade att den förmedlade en stereotyp bild av afrikanska män. Jösses om man ska gå på stereotypa bilder som skäl till anmälning får man ha det som heltidsjobb.
Nu har jag iofs inte sett filmen än men tycker du att det fanns ngn grund för den anmälan?

Svara

Fiffi november 22, 2014 kl. 12:27

filmitch:
Det är en helt obegriplig anmälan tycker jag. Det finns ingenting i filmen som säger att _alla_ afrikanska män är på detta sätt, heller ingenting som säger att _alla_ medelålders ensamma sexuellt frustrerade österrikiska kvinnor är på detta sätt. Precis som du skriver, om man skulle anmäla alla stereotyper skulle man inte få göra annat. Det kanske är dags att använda sitt sunda förnuft lite istället – även när man ser på film. 😉

Svara

Cecilia november 23, 2014 kl. 12:41

Jag har bara sett första filmen, Paradis: Kärlek. Eller “kärlek” kanske den borde heta. Maken till jobbig filmupplevelse finns inte. Fy f*n vad jag mådde piss av att se den filmen, jag och min kompis som jag såg den med vred oss i plågor, ångest och kunde knappt prata efteråt. Jag tycker dock också att den var fantastiskt bra. Bra för att den visar hur komplexa strukturer är. Att det inte bara är män vs kvinnor eller svarta vs vita. Här finns ju, tycker jag, också en tydlig klass-aspekt, patriarkalt förtryck (tro det eller ej) samt post-kolonialism i sitt esse.

Om vi börjar med att titta på hur klass och patriarkala strukturer samarbetar: Teresa jobbar väl, om jag inte minns fel, inom vården, typ hemtjänsten? Jag fick iaf vibbarna att hon inte hade det så bra ekonomiskt ställt i hemlandet, och hon lever ensam med ett vad det verkar rätt uselt självförtroende, dvs hon har ett sk. underbetalt “kvinnoyrke” med låg status och är inte särskilt attraktiv enligt västerländska normer = win för klass-samhällets och patriarkatet. Men när hon åker till Kenya blir hon rik och åtråvärd. De svarta männen vill ha henne. Hon vägrar se att det bara är för hennes pengar de vill ha henne. Hon blundar för det mesta (rasism, människovärde, västerländsk svinighet) bara för att få känna sig älskad, och för att för en gångs skull ha makten – med det kommer även rätten att syna och bedöma mäns kroppar, något som inte vore möjligt för henne på samma sätt i Österrike.

Där hon kommer ifrån har hon i princip ingen makt. Och DET tycker jag är den största skillnaden mellan mäns och kvinnors utnyttjande av prostituerade (utan att påstå att det ena är mer rätt än det andra, men det finns en skillnad). Män har generellt mer makt var de än befinner sig. Till och med här, i Ulrich Seidls Kenya, har männen makt över de västerländska kvinnorna PÅ ETT SÄTT. De utnyttjar kvinnornas dåliga självförtroende och sug efter kärlek (vilket är förståeligt, jag dömer det inte, inte mer än thailändska kvinnor som prostituerar sig då det kanske är det bästa sättet att tjäna pengar eller få ett hyggligare liv), men de kan fortfarande vägra kvinnorna ett fullbordat samlag av den anledningen du nämner i texten. De är fortfarande fysiskt starkare än kvinnorna och riskerar inte att bli misshandlade, ihjälslagna eller våldtagna. De blir förödmjukade, absolut, men maktbalansen är inte lika rubbad som när en man köper en kvinna. De svarta männen har mer makt än de svarta kvinnorna, vilket inte är fallet i samtliga länder där kvinnor prostituerar sig.

Det som är så jädra sorgligt är just med vilken desperation den vita kvinnan, Teresa, försöker köpa sig den makt och kärlek som vägras henne i Österrike – men till och med i Kenya misslyckas hon. Vilket får hennes självförakt att förstärkas, och det enda hon kan komma på att göra då är att söka bekräftelse hos de med mindre makt, vilket här innebär att hennes olycka går ut över ännu fler svarta män som förnedras och själva påtvingas samma självförakt. Rasism sprungen ur kolonial historia möjliggör Teresas resonemang och handlingar, men vi får heller inte glömma att det är patriarkatet som skapat Teresas förutsättningar i hemlandet. Det är en ond cirkel hur man än vrider och vänder på det.

Smart och snyggt av Seidl, som visar att maktstrukturer inte är så enkla. Däremot förödande för samtliga inblandade.

Ps. I inledningen skriver du “dokumentär-trilogin”, fast alla tre är ju spelfilmer 🙂

Svara

Cecilia november 23, 2014 kl. 13:00

Obs! När jag skriver att Teresa inte har någon makt i Österrike syftar jag självfallet inte på rösträtt, rätt till utbildning, osv. Jag menar snarare att hon är maktlös mot strukturerna som verkar där, pga sin ekonomiska status, normer, könsmaktsordningen.

Svara

Fiffi november 23, 2014 kl. 13:52

Cecilia:
Tack för din långa kommentar. Den säger en hel del om filmen i sig, att den verkligen ger upphov till tankar och känslor på en helt annan nivå än många andra “vanliga” filmer (och på tal om det så har jag ändrat inledningen i texten, jag menade mer att är dokumentärkänsla i filmerna men skrev fel).

Jag tänker mycket på att Teresa symboliserar hela svårigheten med maktstrukturer, det här att så många människor som upplever maktlöshet på något sätt i sitt liv och när dom sedan får en chans att se ner på någon annan (och därmed känna sig lite bättre/högre upp själv) så tar dom den. Det kanske sitter i ryggmärgen, strävan efter makt och njutningen i att sedan få den om så ändå bara en kväll här och där med en köpt människas kropp framför sig?

Om du kände såhär pass starkt för första filmen skulle jag verkligen tipsa dig om att se dom andra två med. Jag blev inte lika gripen själv av Hopp och Tro men det är verkligen smart gjorda filmer och kanske skulle du tycka det var skönt att inte bli lika känslomässigt engagerad som du blev av Kärlek? Den är verkligen svinjobbig på så väldigt många sätt.

Jo! En sak till apropå det här med makt och filmen. På nåt sätt har dom afrikanska männen mer makt i filmen än dom österrikiska kvinnorna, det är dom som bestämmer vad som ska ske även om det är kvinnorna som _tror_ att dom bestämmer. På så sätt blir dom prostituerade männen aldrig samma offer som kvinnor i samma position hade blivit.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: