PERSONAL VELOCITY

2 januari, 2014

Personal Velocity låter som en inåtvänd uppföljare till Collateral Damage eller en horisontell dito till Vertical Limit men det är inget av det. Personal Velocity är tre historier berättade efter varandra om tre till synes väldigt olika kvinnor.

Delia (Kyra Sedgewick) är småstadsbruden med världens snyggaste häck som gifte sig med första bästa man som friade. Nu lever hon i skräck under sin misshandlade mans knytnävar och försöker vara en bra mamma till sina barn och samtidigt överleva.

Greta (Parker Posey) har ett meningslöst jobb på ett bokförlag men längtar efter att få sparken. När en känd ung författare, ett underbarn om man så vill, hör av sig till henne och vill att hon ska korrekturläsa och bli hans högra hand så säger hon ja. Hon säger liksom ja till allt. Vad hon själv vill är rätt sekundärt.

Paula (Fairuza Balk) träffar en snubbe på ett uteställe. Dom bestämmer sig för att gå hem tillsammans, dom går bredvid varandra på en väg, han innerst och hon ytterst. Så bestämmer han sig för att byta plats, att det inte är så trevligt att han som man låter henne gå ytterst. Sekunden efteråt blir han påkörd och dör direkt.

Rebecca Miller (dotter till författaren Arthur Miller) skrev boken med samma namn som filmen är baserad på. Samma Rebecca skrev även filmens manus OCH regisserade. Nånstans blev det – tyvärr – en Rebecca Miller för mycket i den här ganska utvattnade soppan.

För ja, det känns som en blaskig fiskfjällssoppa av nåt som hade potential att bli en hygglig bouillabaisse. Historierna i sig är det nämligen inte fel på och skådespelarna är jättebra alla tre. Det som stör mig till förbannelse är en manlig berättarröst som beskriver händelseförloppet som om det vore nyheter på lätt svenska. Film bör berättas i bilder, inte förklaras i ord tycker jag. Det finns ljudböcker till sånt. När glimtar av historierna visualiseras i stillbilder eller korta slow-motion-sekvenser och den där jobbigt släpiga mansrösten ska förklaaaaaara vaaad deeet ääääär som hääääänder – och gärna varför också – så känns det både skrattretande dåligt och som att boken kanske mått bäst av att “bara” vara en bok. Alternativt om någon annan än författaren själv gett sig in i manusskrivandet, kanske nån med mer vana av att se händelser i rörlig bild.

Kyra Sedgewick, Parker Posey och Fairuza Balk är tre skådespelare jag mer än gärna ser på film och Rebecca Miller har dessa tre att tacka för att betyget blir någorlunda godkänt. Men den där berättarrösten alltså. Herregud, vilken flopp!

{ 11 comments… read them below or add one }

Sofia januari 2, 2014 kl. 06:20

Det finns nog alltid en viss risk när en och samma person är involverad hela vägen att allt för många älsklingar får stå oslaktade.

Svara

Fiffi januari 2, 2014 kl. 08:34

Sofia:
Visst är det så, det är nog alltid svårt att se objektivt med egna ögon. Men ibland är det mer synd än annars och i fallet med den här filmen känns det surt. Jag tror verkligen att rätt utomstående regissör och/eller manusförfattare hade kunnat göra underverk med boken.

Svara

Henke januari 2, 2014 kl. 11:20

Kyra Sedgwick gör en minnesvärd insats i Singles (1992). Om du inte sett den…

Svara

Fiffi januari 2, 2014 kl. 11:23

Henke:
Jag har sett den. Den filmen fick mig att börja tvätta toaletten med en gammal T-shirt. Det såg så vardagsflärdigt ut – i filmen. 🙂

Svara

Sofia januari 3, 2014 kl. 06:31

@Henke och Fiffi: Jag har alltid haft en soft spot för både Kyra och Campbell Scott sedan Singles. Lysande film…

Svara

Nilmas Filmhylla januari 2, 2014 kl. 12:34

Ajdå, det lät ju sådär helt klart!

Svara

Fiffi januari 3, 2014 kl. 00:06

Nilmas Filmhylla:
Helt rätt iakttagelse 🙂

Svara

Gustav januari 2, 2014 kl. 15:24

Nä, den här kommer jag ju inte ihåg mycket av. =)

Jag minns den mest som en Parkey Posey-film, men ingen av hennes bättre. En svag trea tyckte jag dock att den förtjänade, men kan inte riktigt motivera varför. Men gillar nästan alltid Posey. 🙂

Om Anna Odell någonsin gör en amerikansk film om sig själv, får Fairuza Balk spela henne!

Svara

Fiffi januari 3, 2014 kl. 00:07

Gustav:
Jag gillar också Parker Posey, jag har aldrig sett henne misslyckas med sin egen roll, inte ens i mediokra filmer.

Är dom lika alltså? Anna och Fairuza? Ska tänka på det nästa gång jag ser nån av dom 🙂

Svara

Gustav januari 3, 2014 kl. 11:29

Nja, lite lika i alla fall, nånting är det. Spana in första bilden på Fairuza på IDMB.

Länge sedan jag såg Fairuza i någonting bra, dock. Hon var annars en favorit i mina tonår efter att ha sett Gas Food Lodging – rekommenderas! 🙂

Svara

Fiffi januari 3, 2014 kl. 18:29

Gustav:
Den har jag inte sett sen den kom. Minns den som bra. Kanske dags för en omtitt. Tack för tips.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: