PHANTOM THREAD

22 februari, 2018

Det finns ingen annan nu levande skådespelare som sätter en sån tråkstämpel på en film som Daniel Day-Lewis, inte för mig.  Jag kan inte säga att jag tycker han är “dålig” på sitt jobb, nej tvärtom antagligen. Men filmerna han väljer får en automatisk tråkstämpeln för att han tar sig själv på alldeles för stort allvar. Att han själv ser sitt arbete som för stort, för viktigt, han går in i sina roller som om det vore på liv och död och som att det han gör inte skulle kunna göras av någon annan. Men det kan det. Ingen människa är outbytbar. Inte ens Daniel Day-Lewis.

En ny film av Paul Thomas Anderson brukar på förhand alltid vara intressant (i mina ögon) även om jag inte alltid är supernöjd när filmen väl är sedd. Phantom Thread däremot, nej, nämen nej. Min pepp har varit iskall, verkligen under nollpunkten men när det dök upp en pressvisning – och sällskap –  då slog jag till. Ett perfekt tillfälle att sparka sig själv i rumpan och få den sedd.

Phantom Thread handlar alltså om Reynolds WOODCOCK (ja, snubben heter det!), en mäster-skräddare i 50-talets London. En såndär kreatör med eget modehus dit dåtidens kändisar och förmögna gick för att få sig en custom made dress, en sån som ingen annan på jorden har. Reynolds (Day-Lewis) är perfektion personifierad, han är så jävla noggrann med ALLT att hade han varit i arbetsför ålder 2018 hade han garanterat varit diagnostiserad med någon bokstavskombination. Självklart är det ett plus att vara noggrann i sitt jobb men Reynolds kör stenhårt på samma linje även när det gäller fritid och människor runt omkring honom. Att han i grunden är evig ungkarl är kanske inte så förvånande trots att han verkar vara seriemonogam med unga kvinnor med den perfekta och korrekta kroppsformen för att användas som klänningsprovdocka.

Reynolds har en “högra hand”, Cyril (Leslie Manville) och hon är kanske den enda kvinna han litar på till hundra procent. För övrigt är han i alla lägen ensam man på täppan då alla sömmerskor är lite äldre damer. Alla dessa kvinns är som hans marionetter och han styr dom med järnhand. Det verkar gå bra ända tills han springer på Alma (Vicky Krieps) på ett café. Alma faller direkt för Reynolds och flyttar in till honom i hans hus. Det hon dock inte räknat med är att bli så domderad OCH så icke-sedd som hon blir av honom. Han verkar tröttna fort på henne (även om jag som tittar knappt har fattat att han var förälskad in the first place) och hon köper inte det. Hon har en agenda och hon tänker inte ge sig.

Jag måste säga att Phantom Thread inte alls var den typ av film som jag trodde. För att vara en Oscarsnominerad “storfilm” är den väldigt…liten. Den är avskalad, sparsmakad och snygg och hela filmen utspelar sig på väldigt få spelplatser och med väldigt få karaktärer. Det som gjorde att jag föll väldigt mycket mer för filmen än jag på förhand trodde stavs dock JONNY GREENWOOD. Han har visserligen gjort musiken till många (alla?) av PTA:s filmer men här hamnade han verkligen helt superrätt tycker jag. Trettio sekunder in i filmen hamnar jag i Woody Allen-mys-känslan och DET var jag inte beredd på. Långa kameraåkningar och lugnt klipparbete i kombination med denna musik gör att jag hamnade i en behaglig bubbla som tog mig genom filmen utan att egentligen hamna i någon enda svacka. Snyggt jobbat måste jag säga.

Manusmässigt är det egentligen en väldigt oengagerad historia PTA vill berätta men ändå, filmen har “nåt” och ibland räcker det alldeles utomordentligt.

Jag såg filmen tillsammans med Christian från Movies-Noir. Här är hans nedskrivna tankar.
Jojjenito gillar filmen mer än jag och Sofia lite mindre.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia februari 23, 2018 kl. 10:55

Det här är ju jättespännande! Min pepp var inte alls lika iskall som din och ändå slutar det med att du ger filmen ett lite högre betyg än jag 🙂 För mig blev ändå den avgörande närvaron Krieps och inte DDL. Jag tror dock att någon med hans stränga air hade behövts för att göra filmen öht. En snällisskådis hade inte alls funkat lika bra.

Ja, Woocock kan tolkas bokstavligt. Men eftersom Reynolds hade en liten fågel som logga gissar jag att hans efternamn ska tolkas som det tristare “Morkulla”. Engelskan har en massa roliga fågelnamn. Eller vad sägs om “Great tit”? 😀

Svara

Fiffi februari 26, 2018 kl. 08:59

Sofia:
Djur är ju inte riktigt min grej, träkuk känns mer som min typ av översättning än Morkulla. Men du har rätt, klart det är Morkulla. Och den där lille logga-fågeln la jag inte ens märke till 😀

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: