PRÄSTEN I PARADISET

I genusdebattens vagga, i Sverige 2015, kommer ”sommarens stora svenska komedi” med ett manus så unket att jag sitter i biosalongen och undrar hur FAAAAN det kunde slinka igenom PK-nålsögat hos samtliga finansiärer.

Krister (Kjell Bergqvist), en (lite över) medelålders vit man, dito präst, flyttar till Thailand. Eller flyr. Anledningen till flytten är aningens luddig men likväl, han bor där nu och han har fått en rejäl summa pengar av kyrkorådet (?) för att bygga en svensk kyrka på Phuket. Men ”Mister Klister” tycker att det är bra mycket roligare att göka, kröka och spela bort pengar på tuppfäktning och annat trams och snart är pengarna borta. Han får mer pengar. Spelar bort dessa också. Bara DET är ju korkat nåtsåinihelvete. Som om en präst skulle få cash av svenska kyrkan ”bara sådär” och som om kyrkan inte skulle kräva någonting i gengäld, som en befintlig kyrka till exempel eller ett BEVIS av något slag att bygget är på g. Eller kanske SVAR på mejlen som skickas men som Krister av leda, lättja eller pur nonchalans vägrar svara på. Har han ens en dator förresten? Fan vet.

Carola (Eva Röse) är en ung svensk präst med ambitionen att få en egen församling på Ingarö. Hon reser till Thailand för att hjälpa Krister med sista touchen med kyrkan innan den kvinnliga svenska statsministern kommer på besök för invigningen.

Krister är en infantil alkoholist med lillebrorskomplex, så jävla van att bli omhändertagen och att snacka sig ur sina problem att han inte höjer på ögonbrynen när Carola ordnar fram 20000 dollar i ett KICK för att lösa hans skuld hos en inhemsk lånehaj. Men vad gör han? Spelar bort dom där nästan 200 000 kronorna – också!! Skuldkänslor existerar inte, hey, det finns ju billig öl, billig sprit och jävligt billiga kvinnor.

Att se en vuxen man bli curlad av en kvinna på det här sättet gör mig beklämd. Det är så omodernt att axelvaddar hux flux känns supertrendigt. Krister är den typen av loser som jag inte kan tycka är charmig även om jag skulle få betalt. Jag HATAR snubbar som Krister. Ja jag sa det, jag sa H-ordet och ja, det är en stark känsloyttring, hata gör man inte till höger och vänster men jo, jag HATAR rollfiguren Krister. Och att hata en rollfigur i en komedi som – antar jag – är skriven för att man ska tycka att han är rolig….hrm….det blir problematiskt.

Det finns inte en enda scen i filmen som får mig att skratta. Jag fnissar inte ens. Ärligt talat så drar jag inte på smilbanden en endaste gång. Prästen i paradiset är ett 86 minuter långt frågetecken för mig. Det är bara så vansinnigt konstigt att en film som denna får göras i nutid, det är knappt den hade funkat på pilsnerfilmens tid.

Varje gång Colin Nutley gör en film och klämmer in scener från något annat (ofta varmt) land kommer dom obligatoriska kommentarerna: ”Han vill bara ha en gratis semester för hela familjen”. Varför skulle man tänka annorlunda när det handlar om Kjell Sundvall och gänget? Jag HOPPAS att dom hade en skön semester i anslutning till filminspelningen för annars är hela den här geggan TOTALT jävla bortkastad – för alla.

6 svar på ”PRÄSTEN I PARADISET”

  1. Jag nöjer mig med att göra en Basil-fnysning i bästa samförstånd.

    Och samlar ved till mitt fortsatta bål om s.k. svenska ”publikfilmer”.

    1. Steffo:
      Det finns svenska publikfilmer som har både humor, charm och existensberättigande men det här är INTE en av dessa. Jag håller upp krucifixet – keeeeeep awaaaaaaaaay! 😉

  2. Svenska ”publikfilmer” är ofta inte så bra. Denna var jag dock villig att ge en chans men efter att ha läst ditt inlägg – icke.

    1. filmitch:
      Det här är en film man (om man nu vill se den) istället kan se gratis på TV om några år – med fjärrkontrollen i högsta hugg för att kunna zappa, fort.

Lämna ett svar till Steffo Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.