RABBIT HOLE

6 april, 2011

Att göra film av extremt sorgliga historier görs oftast på något av dessa två sätt:

1. Det delas ut näsdukar i biofoajén, det hörs tyst viskande från raden bakom “Vilken tuuuuur att jag har Lancômes nya vattenfasta mascara, jag är så blöööödig när det gäller sånthär”, det är extrema närbilder på snyggt gråtande stora filmstjärnor där tårarna liksom faller i perfekt uträknade banor nedför dom supersminkade släta kinderna och det ackompanjeras av ståkar och fanskap i parti och minut.

2. Allt i filmen är brunt, beigt, grått och svart, ordet MISÄR liksom blinkar i urinfärgade neonbokstäver. Det luktar gammal snus, tunnelbana och moderkaka, alla är fula, allt är skit, alla dör och jag sitter i salongen och tänker “Jaha, det var som fan, undrar när Pizza Hut stänger”.

Efter idag finns det en punkt 3. Den heter Rabbit hole.

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sin son i en hemsk olycka. Pojken sprang ut i gatan jagandes sin hund Taz och en ung kille kom körande. Det behövs inte mer än så för att tragiken ska bli ett faktum och livet aldrig mer bli sig likt. Ett ögonblick verk.

Åtta månader har gått och Becca och Howie lever som i en bubbla. Dom sörjer på varsitt sätt, Howie med en önskan om att gå vidare, att kanske få närma sig sin fru fysiskt igen, Becca genom att baka kakor och utåt sett vara allmänt perfekt.

Men en sånhär livsomvälvande olycka går inte att strutsa bort, det går inte att förtränga, att glömma eller hålla för öronen och sjunga “LALALALALALA” så högt det bara går. Dom måste fejsa faktum för att kunna gå vidare.

Rabbit hole är ett lysande exempel på hur två vuxna människor på ett konstruktivt sätt växer isär och ihop på en och samma gång. Det är inte så mycket sorgligt gegg, det känns väldigt äkta, paret Becca och Howie skulle mycket väl kunna finnas på riktigt och att dom gestaltas av Kidman och Eckhart som rent objektivt är väldigt docklika, felfria, nästan lite kalla, ja, det kunde inte bli bättre. Att se fasaden rämna på en Kendocka ger liksom ännu en dimension till begreppet vardagsrealism.

Det enda som står emellan mig och högsta betyg är en salt droppe som vägrar produceras i ögonvrån. Det hade behövts en enda men nej, det ville sig inte.

{ 8 comments… read them below or add one }

Henke april 6, 2011 kl. 14:38

Åhh, denna är jag mycket sugen på. "Hedwig and the angry inch" är en av 2000-talets bästa filmupplevelser för mig! (Filmfestivalen 2001)

Svara

f i f f i april 6, 2011 kl. 16:20

Henke:
Oj! Är det så! Kollade upp den lite nu och jag hade inte hört talas om den förut. Kan vara värd att leta reda på 🙂

Svara

Sofia april 6, 2011 kl. 17:51

Och jag tyckte Hedwig var sådär, inget bottennapp, men heller inte fantastisk. Nu ska det fram: vem litar du på? 😉

Men en regissör som får Eckhart att prestera måste ju ha något i skallen…

Svara

f i f f i april 6, 2011 kl. 18:00

Sofia:
Jag litar både på dig och på Henke – och på att smaken är som baken 😉

Eckhart är suverän i den här rollen. Precis så stram som han ska vara, precis så full av undertryckta känslor, jäklar alltså, tänk vad mycket skådespelartalang som gömts för allmänhetens beskådan i den kroppen och nu bara EXPLODERAR han. Kul att se!!

Svara

Henke april 6, 2011 kl. 20:33

En som inte gillar Hedwig kan man väl inte lita på…? 😉

Ekchart, bra! Javisst. Ni har väl sett "Thank you for smoking"?

Svara

f i f f i april 6, 2011 kl. 20:41

Henke:
Jag har inte sett den men efter att ha sett honom i Rabbit hole ser jag ännu mer fram emot World Invasion: Battle Los Angeles 🙂

Svara

Sofia april 7, 2011 kl. 12:33

@Fiffi: Bra medlarkompetens var det, ja 😉

@Henke: I stand corrected. Thank you for smoking var riktigt briljant.

Svara

f i f f i april 7, 2011 kl. 17:32

Henke@Sofia:
Det lutar åt att Thank you for smoking hoppar upp några steg på måste-se-listan. Nu ligger den före Hedwig 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: