ROCKETMAN

1 juni, 2019

You could never know what it’s like, your blood like winter freezes just like ice and there’s a cold lonely light that shines from you. 
You’ll wind up like the wreck you hide behind that mask you use and did you think this fool could never win. Well look at me, I’m coming back again. I got a taste of love in a simple way and if you need to know while I’m still standing you just fade away. Don’t you know I’m still standing better than I ever did. Looking like a true survivor, feeling like a little kid. I’m still standing after all this time, picking up the pieces of my life without you on my mind. I’m still standing.
.
Texten till Elton Johns hit “I´m still standing” blir liksom något helt annat när man sett filmen Rocketman. Den här texten är nånstans essensen av hela hans väsen, ett väsen, en människa som jag personligen aldrig haft något direkt intresse av, ändock är han en man som alltid funnits. En av alla dom musikaliska storheter från min barndom som faktiskt fortfarande lever. Kors i taket bara där. Många är dom som fallit ifrån men Elton John är kvar och till och med han själv är förvånad. Han som enligt egen utsago “knullat allt som rör sig och provat varenda drog known to man“, han lever i allra högsta grad idag men det har funnits stunder i hans liv där han varit mycket nära den andra sidan.
.
Rocketman är ingen vanlig biopic, den är inte lik (till exempel) Bohemian Rhapsody så till vida att den berättar historien från början till slut med hittarna som kommer som ett pärlband genom filmen. Här börjar historien med Elton Hercules John (Taron Egerton) i full orange glittermundering med vingar och horn och hela faderullan som gör entré på ett AA/NA-möte. Han börjar prata och han börjar från början, berättar om lilla Elton som växte upp som Reginald Dwight i en tämligen kärlekslös familj med pappa och mamma (Bryce Dallas Howard). Sen kör filmen igång på riktigt med ett MUSIKALNUMMER och DET är jag inte beredd på. Inte alls faktiskt.
.
Jag har inte sett någon trailer, jag visste ingenting, så denna sång-och-dansscen blåste mig lite ur biograffåtöljen. På ett bra sätt alltså. Jösses, det funkade jättebra! Den öppnade liksom sinnena för resten av filmen då den känns som ett två timmar långt collage över Eltons liv, leverne, missbruk, kärlekar, enorma musikalitet, drömmar och längtan efter kramar, föräldrarnas kärlek och någon speciell person som älskar honom villkorslöst – och stannar kvar.
.
Taron Egerton känns till en början inte direkt lik Elton John utseendemässigt men han växer in i det, jag själv tänker bort det då han känns så klockren i manér, uttryck och röst. Han sjunger själv alla låtar i filmen vilket känns som ett stort plus. Sen går det inte att inte älska alla kreationer och GLASÖGON denne entertainer haft den tveksamma smaken att bära genom åren, det är så man BAXNAR ibland samtidigt som det är sjukt härligt och befriande att han tog på sig vad fan som helst, bara han själv kände för det.
.
Det finns två scener i filmen som sticker ut för mig, då satt jag med gåshud på hela kroppen och utan att spoila något så innefattade den ena Your song och ett piano och den andra en konsertkväll på Trubadour.
.
Den här filmen känns som en frisk fläkt i musikfilmsgenren, den skiter i regler och går all in på alla sätt och vis. Den är fantasifull, kreativ, livsbejakande, den är modig då den inte väjer för att visa sidor hos Elton själv som kanske inte är superklädsamma (och detta trots att, eller kanske på grund av, att Elton John själv är filmens producent), den visar på hans otroliga musikalitet och med vilken till synes enkelhet han kan komponera musik och jag tror att även riktiga Elton John-fans blir nöjda över bredden på hitsen man får höra.
.

Inget av det jag själv lyssnat mest på – och sett – med Elton är med i filmen (Prinsessan Dianas begravning och Lejonkungen, alltså huuuuur mycket älskar man inte soundtracket till Lejonkungen? <3 <3 <3) men ändå – ÄNDÅ – är detta en helt ljuvlig film att se på bio. Stor duk, Tarons närvaro i närbild, fjädrar och glitterbrillor. Fy fan så bra!

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia juni 2, 2019 kl. 12:59

Sneglade bara på sista stycket men betyget ser lovande ut. Ska ses på onsdag!

Svara

Fiffi juni 14, 2019 kl. 07:02

Sofia:
Hoppas den föll dig i smaken. För egen del är jag vääääldigt sugen på att se om den 🙂

Svara

Sofia juni 14, 2019 kl. 10:15

Det gjorde den absolut! Jag blev också väldigt positivt överraskad av musikalinslagen, tyckte det anslaget resulterade i en bättre _film_ än Bohemian. Musiken är ju en annan sak även om Elton är helt ok på den fronten. Min mamma gillade skivan Yellow Brick Road, så den lyssnade jag mycket på när jag var yngre

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: