SAVAGE GRACE

28 november, 2016

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

{ 2 comments… read them below or add one }

Magnus november 28, 2016 kl. 08:51

Bra recension, och jag blir nyfiken på den här filmen. Dessutom gillar jag Julianne Moore, hon kan verkligen spela många olika roller.

Svara

Fiffi november 30, 2016 kl. 19:46

Magnus:
Jag tror att du kommer “gilla” filmen så länge du gillar skådisarna. Den är ju lite magstark kan tyckas, filmen alltså.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: