FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

3 juni, 2015

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: “Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?“.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite “modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget “Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades “i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som “handelsvara” och “måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket “sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

{ 18 comments… read them below or add one }

Sofia juni 3, 2015 kl. 05:29

Hinner inte formulera ngn genomtänkt kommentar i denna tidiga timme, men jag tror du glömde länkarna 😉

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 07:57

Sofia:
Tack för påpekandet. Mycket underligt. Bloggen publicerade en autosparad text, inte den jag uppdaterat….men nu är det fixat 🙂

Svara

Henke juni 3, 2015 kl. 09:44

Yeah right… 😉

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 09:50

Henke:
Vadå yeah right?

Svara

Henke juni 3, 2015 kl. 10:56

Hehe, du retas tillbaka, eller har du aldrig sett/hört ett ironiskt “yeah right” med en blinkning?

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 11:43

Henke:
Jo, klart jag har hört det. Det syftade dock till att det jag svarade inte stämde, eller hur?

Svara

Henke juni 3, 2015 kl. 09:45

Aha, nu förstår jag. Var ju teater! Men på streamad video. Hmm. I didn’t see that one coming…

Tack för tipset.

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 10:39

Henke:
Det är ju inte riiiiktigt samma sak som att se teater live på scen men ett okej substitut är det. Smart tänkt av Dramaten.

Svara

Steffo juni 3, 2015 kl. 14:50

Wohoo! Jag är ju en teaterfåne också!
Kul!! Tack för bra tips!

OCH NU….vill man ju se teaterversionen av Ex Machina på den kanalen! 🙂

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 21:45

Steffo:
Så FRÄNT det vore! Ex Machina på Dramaten! 🙂

Svara

Sofia juni 3, 2015 kl. 15:36

Jag tror att det för teatermänniskor måste vara jättejättejättesvårt att distansera sig från Bergman, alldeles särskilt om man ska uppföra något Bergmanskt. Bara tanken på en nyuppsättning med andra personer i rollerna känns lite som en hädelse…

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 21:46

Sofia:
Men….det är nästan otäckt tycker jag. Att en människa kan lämna ett sådant OK efter sig. Det känns inte direkt…fräscht. 😉

Svara

Sofia juni 4, 2015 kl. 12:22

Japp, men det är väl lite som att på ingenjörssidan försöka följa upp efter Alfred Nobel mindre än 10 år efter han hade dött….

Svara

Carl juni 4, 2015 kl. 12:51

Man får se fram mot en framtid då Bergman blivit en Shakespeare och var och varannan pjäs eller film är någon sorts nytolkning av hans verk.

Svara

Sofia juni 5, 2015 kl. 07:10

Så det är bara att vänta en tre-fyrahundra år då 😉

Svara

filmitch juni 3, 2015 kl. 19:29

Jag har jättesvårt för teater – filmad teater kan gå an men live? Nej tack. Detta verkar vara en bra medelväg – kortare pjäs och man slipper Ullmans sorgsna uppenbarelse. Kanske möjligtvis en titt.

Svara

Fiffi juni 3, 2015 kl. 21:48

filmitch:
Gillar du inte teater så kan jag tänka mig att det är svårt även streamat. Ändå gillar du Shakespeare! Hur går det ihop? Funkar bara på film men inte på teater?

Svara

filmitch juni 4, 2015 kl. 16:48

Bra fråga men svaret är nog att det funkar bättre på film än scen. Jag kan liksom inte ta folk på allvar när de står och gapar på en scen det blir liksom overkligt på något vis. Jag gillar också språket i Shakespeare blir lite som att lyssna på en låt.

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: