Skräckfilmssöndag: VARGTIMMEN (1968)

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är ”svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

MISS JULIE

Häromveckan skrev jag här på bloggen om det OTROLIGA i att jag fastnat framför en viss Fröken Julie-film trots att det kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Den här historien är gäsptråkig oavsett om jag ser den på en teaterscen eller i någon av dom filmversionerna som finns. U R T R Å K I G.

Men så samlar regissören Liv Ullman ihop Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton och gör något så otippat som en FRÄSCH version av detta urvattnade elände och jag gillar det. Jag gillar det så pass mycket att jag tittar klart. Och förundras över hur otroooooligt bra Jessica Chastain är, i ALLT hon gör. Och Colin Farrell, denna skådis som jag hade allt annat än gott att säga om när han var pojkvasker men jösses, han har verkligen vuxit och blommat ut. Nu är han en väldigt stabil skådespelare tycker jag och den senaste tiden har jag sett honom i ett par 5-plus-roller (De Bedragna samt The killing of a sacred deer. Recension av den sistnämnda kommer inom en snar framtid).

Miss Julie finns på Netflix och är du det minsta nyfiken på denna pjäs, ge filmen en chans. Om inte annat kommer du få se en förstklassig Fröken Chastain och det är inte kattskit.

Fredagsfemman #297

5. Jessica Chastain får mig att lida med nöje

Jag undrar om inte Fröken Julie kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Jag har aldrig förstått storheten i den trots att jag gett den en chans på teaterscenen och flera på film. MEN. Så dök Miss Julie upp på Netflix. Regisserad av Liv Ullman och med Colin Farrell och Jessica Chastain i huvudrollerna. Över två timmar lång. Det går inte att se allt i ett svep, då går man ihjäl, men jag kommer beta av filmen i sakta mak. Jag tycker fortfarande berättelsen är otroligt tråkig men Jessica Chastain är en sån jävla QUEEN att till och med bajs som detta glimrar till ibland. Recension kommer. När jag sett klart.

.

.

.

4. Grattis Kazuo Ishiguro!

Tänka sig, här är årets Nobelpristagare! Mannen som skrev böckerna som blev kanonfilmerna Återstoden av dagen och Never let me go. Roligt! Och grattis!

.

.

.

.

3. Drömmer du om att vara med i en film eller teaterpjäs?

Nu finns en helt ny castingtjänst där du själv kan lägga upp din profil och göra dig redo för ett skådespelarjobb – eller åtminstone nå ut på ett lätt och bra sätt och på en sammanlänkad plattform. Tjänsten heter Take25 och här kan du logga in om du känner dig nyfiken. Så….vad väntar du på? Guldbaggegalan nästa….kanske?

.

.

.

2. På tisdag släpps programmet! Och tävla! Passa på nu!

8 november kör årets upplaga av Stockholms Filmfestival igång och på TISDAG släpps programmet och biljetterna. Skulle du vilja vinna ett medlemskort OCH en gratis biljett till en festivalfilm (värde 360 kr!)? Lyssna på avsnitt 110 av Snacka om film-podden. Sista datum (och tid) för inmejlande av tävlingsbidrag är söndag kl 15. Alltså nu på söndag. Tjopp tjopp, snabbt skare gå. (Länk till podden——–> HÄR!)

.

.

.

1. Jo Nesbø

Idag har Snömannen biopremiär, filmen som är baserad på Jo Nesbøs första roman om polisen Harry Hole, här gestaltad av ingen mindre än Michael Fassbender och filmen är regisserad av den stabile Tomas Alfredson. MEN, det stannar inte där. Jo Nesbø är nämligen The Kille To Be i Hollywood just. Inte mindre än FEM filmer baserad på hans hjärna och penna ligger i pajpen! Kolla bara:
* Headhunters – en amerikansk version av den toppenunderhållande norska filmen Huvudjägarna
* Blood in snow – Tobey Maguires regidebut baserad på Nesbøs roman Blod på snö
* Jackpot – ett originalmanus av Jo Nesbø regisserad av Will Bluck (Easy A) och med skådespelare som Mila Kunis, Bryan Cranston, Armie Hammer och Jennifer Garner
* I am Victor – Här är det islänningen Baltasar Kormákur som håller i regipinnen och bara DET är intressant!
* The Son – Regi: DENIS VILLENEUVE!!!!! Huvudroll: JAKE GYLLENHAAL!!!! JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!

FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: ”Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?”.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite ”modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget ”Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades ”i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som ”handelsvara” och ”måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket ”sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Dagens duo: LIV & INGMAR

Av någon anledning tyckte den indiske dokumentärfilmaren Dheeraj Akolkar att det var en spännande idé att göra en film om relationen mellan Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Bara det är spännande. Tanken liksom. Hur kom han på det? Att han lyckades genomföra det, coolt som tusan tycker jag.

I nittio minuter får vi, med Liv Ullmann som ciceron, följa med in i det innersta av en relation som varade i 42 år, fram till Ingmar Bergmans död. Den pendlade mellan stor passion, äkta kärlek, föräldraskap, svartsjuka, stormande gräl, respekt och den totala motsatsen, samvetskval, åldersskillnad, ensamheten på Fårö och till slut, en vänskap starkare än livet själv.

Jag tittar förundrat på filmen, jag hör Liv Ullmann så korrekt och stämningsfyllt som möjligt (på engelska) försöka beskriva sina känslor för denne Store Man och jag tänker att jag saknar den andra halvan. Jag hade velat höra Ingmar tala om Liv, hans syn på deras förhållande, hans stora ord om denna kvinna som kom att betyda så mycket för honom under nästan halva hans liv. Men filmen gjordes 2012 och Ingmar dog 2007, det är liksom kört. Tyvärr. Inget att göra åt men synd är det.

Det jag bär med mig starkast från filmen är det underbara huset på Fårö, känslan det måste vara att bo så nära havet i ett sådant kargt landskap och med så mycket obehandlat trä på innerväggar och tak. Och Dheeraj Akolkar såklart. En spännande filmare. Jag tror det kan vara värt att leta upp filmen han gjorde efter denna, Let the scream be heard. Den handlar om den norske konstnären Edvard Munch och hans tavla Skriet. Han tycks ha fastnat häruppe i Norden den gode indiern Dheeraj.

Det är klart det är en fascinerande duo Liv och Ingemar. Starka känslor, starka band. Mytiskt nästan – och mystiskt. Jag blir inte klok på vad det var hos denne Bergman som lyckades få så många kloka starka kvinnor att falla som furor trots att han inte betedde sig särskilt schysst. Vad hade han som var så speciellt? DET hade jag velat få svar på i den här filmen.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Filmitch har läst en bok om Ingmar Bergman som kanske kan fördjupa just detta ämne än mer. Här hittar du den.

Fredagsfemman # 119

5. Saltade Sigge Sandra?

Inför premiären av Gravity åkte Sigge Eklund till London för att intervjua Sandra Bullock för Mix Megapols räkning. Han pratade en hel del om mötet med Sandra i podcasten men jag vet att en del upplevde det som att historien saltades en aning. Vad tror du?
.

.

.

.

4. Conchita takes it all!

Det känns omöjligt att göra en fredagsfemma utan att uppmärksamma vinnaren från Eurovision Song Contest i lördags. Conchita Wurst, låten, rösten, vingarna av eld, jag vet inte om jag sett något så helgjutet framträdande någonsin i detta sammanhang faktiskt. Det gräts friskt i soffan när hen vann. En verklig värdig vinnare på alla sätt och vis.
.

.

.

.
3. Sov gott Malik

Det är nåt så överjävla sorgligt när unga människor dör, människor som inte är klara med sina liv. Malik Bendjelloul blev bara 36 år. Han borde ha haft lika många år till kvar, det borde blivit fler Searching for sugermans.
.

 

.
.

.
2. Sju minuter TV-historia

Hon ska byta en drake mot 8000 i princip lobotomerade soldater, mördarmaskiner på två ben. Hon heter Daenerys Targaryen och hon är en av dom coolaste påhittade karaktärerna jag vet och definitivt min favorit i Game of Thrones-världen. Jag vill vara som hon. Jag vill också ha drakar som sprutar eld när jag ropar Dracarys. Det finns alldeles för få drakar och alldeles för få Daenerys i världen.

 

.
.

.
1. Grattis Norge!

Imorgon är det Norges nationaldag. Även om det inte är en dag vi svenskar firar så väldans hårt så kan det kanske vara en dag då vi bemödar oss om att titta på en bra norsk film? Norge är väldigt duktiga på att göra film och det finns jättemånga filmer jag gärna skulle vilja tipsa om. Huvudjägarna, Max Manus, Död snö, Trolljägarna, Rovdyr, Oslo 31 augusti, Next door, Fritt vilt, Kon-Tiki för att nämna några som har funnits ett tag men 2014 känns fortsatt starkt för vårat grannland. Håll koll på Blind, Kraftidioten och The Sleepwalker eller varför inte Liv Ullmans variant av Fröken Julie, Miss Julie, med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna.

 

 

Fredagsfemman # 74

5. Paul Rudd

En av världens roligaste och charmigaste snubbar heter Paul Rudd. Han är nästan larvigt bra och han är banne mig bra i allt han gör. Idag skulle Prince Avalanche med honom i huvudrollen haft biopremiär men den verkar vara bortplockad från SF´s repertoar, jag hittar den inte i alla fall. Men det gör inget, ingen kommer sakna den. Jag sågade filmen rätt hårt igår och kanske kan man tycka att denne Paul inte förtjänar fredagsfemman-uppmärksamhet i och med det men JO, det gör han. Se I love you man istället så förstår du. Han borde ha en garanterad plats på listan varje vecka, det där Avalanche-skräpet är snart glömt. Slappin´the base! Jaharå!

 

 

4. Sucken när det bara är pengar som pratar

Nu går The Lone Ranger på biograferna. Jag kan gissa att den går för fulla hus. Jag kan också gissa att väldigt få betalande besökare går från bion med ett nöjt leende på läpparna. Alltså, jag brukar sällan dissa filmer osedda men The Lone Ranger är en sån illaluktande money-talks-produkt att jag tänker fortsätta negga och faktiskt vägra gå och se den. Jag har pratat med en del kids om filmen, den som många av dom beskriver som ”Jack Sparrow har blivit cowboy eller indian eller nåt” och den kommer locka dessa kids som fortfarande tycker att Pirates of the caribbean är det ballaste som visats på TV. Men den är 2 tim 29 min lång. Det finns inte en tonåring som har ro nog i kroppen till att njuta ens av en vitsminkad Jack Sparrow så länge. Tror jag. Men jag vet inte. Det är bara en kvalificerad gissning. Lika kvalificerad som dollartecknen i ögonen på filmbolaget.

 

 

3. Liv Ullman

Hon har ”nåt”, Liv Ullman. Det ”nåt” hon har har hon alldeles av sig själv och hon behöver inte relationen med Ingmar Bergman för att vara någon. Så tycker jag. Fast jag förstår också att utan Ingmar Bergman hade hon kanske inte varit den Liv Ullman vi nu känner till. Hönan och ägget, den ständiga frågan som saknar svar. Kanske går det att hitta svar i filmen Liv och Ingmar – A love story som har biopremiär ( i alla fall i Stockholm) ikväll. Jag är sugen på filmen och jag förstår inte riktigt varför. Vad är hönan och vad är ägget i den ekvationen?

 

2. Ove får mig att skratta

Kan inte nån bara göra film på Fredrik Backmans bok En man som heter Ove? Typ….NUUU?

 

 

 

 

1. Tack för allt LOVEFILM!

I nästan hela mitt filmbloggarliv har LOVEFILM varit min sponsor. Jag har fått och postat hundratals hyrfilmer, jag har fascinerats över deras enorma filmbibliotek och många många gånger har jag hittat filmer som inte går att få tag i någon annanstans. Jag har tyckt om att jag fått låna faktiska DVD-och Bluray-skivor, att jag har kunnat se film ”the old fashion way” utan att streama via datorn. Nu lägger LOVEFILM ner sin verksamhet i Sverige, den 10 juli är sista dagen och med det försvinner nåt som blivit en trygghet för mig. Med en ledsen tår i ögat säger jag hejdå och TACK för allt!