SIX DEGREES OF SEPARATION

24 maj, 2012

Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.

När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.

Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.

Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.

Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.

Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.

Här finns filmen.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia maj 24, 2012 kl. 13:31

Som du säger, ensemblen låter ju extremt spännande. Will sköter sig alltså?

Svara

Fiffi maj 25, 2012 kl. 19:58

Sofia:
Han sköter sig alldeles utmärkt 🙂

Svara

Movies - Noir maj 24, 2012 kl. 14:20

Tror jag sett delar av denna, förmodligen bara inledningen. Kanske borde ge den en chans då jag gillar Donald. Och Will Smith uppskattar jag för hans seriösare roller.

Svara

Fiffi maj 25, 2012 kl. 19:59

Movies-Noir:
Kan du se Donald naken i peruk utan att ta fram motorsågen så kan du se denna 😉

Svara

Movies - Noir maj 26, 2012 kl. 14:40

Haha, fast den bilden av Donald har gett mig bestående men för livet… 😀

Svara

Fiffi maj 27, 2012 kl. 17:38

Movies-Noir:
Förstår det 😉 Det var ingen behaglig syn 😉

Svara

filmitch maj 25, 2012 kl. 09:46

Den här har legat på min att se lista men jag hade glömt bort den, tills nu tackar för påminnelsen.

Svara

Fiffi maj 25, 2012 kl. 20:00

filmitch:
Varsågod 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: