SJU JÄVLIGT LÅNGA DAGAR

7 februari, 2015

Den senaste boken jag läste som fick mig att på riktigt gapskratta var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Storyn i sig var inte särskilt upplyftande men formuleringarna var. Han skriver otroligt på pricken, det är inte ett skiljetecken för mycket.

Och nu har historien om Judd Altman vars liv havererat blivit film. Och Jonathan Tropper har skrivit om boken till ett filmmanus. Och Shawn Levy regisserar, ja precis, han som regisserat alla Natt på museet-filmerna samt menlösa The Internship. Och rollistan är lika imponerande som den är skön. Jason Bateman, Tina Fey, Corey Stoll och Adam Driver spelar syskonen Altman, Jane Fonda deras mamma, Connie Britton är flickvän till Phillip (Driver) och min nya favorit Kathryn Hahn är hustru till Paul (Stoll).

Om jag säger såhär, filmen är inte lika rolig som boken. Det är svårare att skratta åt det jag ser än åt det jag läste även om det är precis samma berättelse. Varför jag funkar så vet jag inte. Därmed inte sagt att filmen inte är rolig, den ÄR rolig men då det är tämligen svart humor det är frågan om (inget kiss och bajs här inte!) så beror det nog mer på ens egen sinnesstämning om man kan ta den till sig eller inte. Om man orkar och ens vill.

Familjehistorier av detta slag kan ju komma väldigt nära ens personliga liv ibland och då kan det vara rätt svårt att se det komiska i situationerna. För en gångs skull snuddar historien inte det minsta vid min egen verklighet och det känns befriande, det är som att andas i en syrgasmask. Det händer skit men det är inte min skit. Ha ha ha (<— torrt skratt).

Det här är helt och hållet skådespelarnas film. Lyckas dom göra historien trovärdig, ja då blir filmen bra. Lyckas dom då? Hmmmm….om jag säger såhär, JÄVLAR ALLTSÅ, castingen….här snackar vi fingertoppskänsla. Vilket gäng! Jag tror på den här galna familjen och det beror framförallt på Jason Bateman. Han är som alltid otroligt bra, det är nåt med hans blick som känns så…skön. Han är närvarande, levande, en verklig människa helt enkelt.

Mitt tips är helt enkelt detta: se filmen. Jag tycker den är jättebra, jag tyckte boken var jättebra men jag kan inte jämföra dom även om jag skulle vilja. Det är två olika universum som lever på samma föda, typ.

{ 13 comments… read them below or add one }

Sofia februari 7, 2015 kl. 15:21

Hmm, då kanske jag skulle ha bättre tur med filmen då, när jag ändå vet vad som väntar? Boken fick mig definitivt inte att skratta…

https://bilderord.wordpress.com/2013/12/22/this-is-where-i-leave-you-2009/

Svara

Fiffi februari 7, 2015 kl. 16:42

Sofia:
Ojsan hejsan, där tyckte vi olika (om boken alltså). Men jag kan tänka mig att du kommer gilla filmen. Bara du tycker om skådisarna så kommer du gilla filmen. Tror jag. Håller tummen för det. 🙂

Svara

Henke februari 8, 2015 kl. 10:45

Inte sett men denna ska jag definitivt se.

Svara

Fiffi februari 8, 2015 kl. 12:49

Henke:
Jättebra idé! 🙂

Svara

Gustav februari 8, 2015 kl. 21:38

Ja, kan inte säga att jag inte alls håller med om det du skriver, men ändå gillade jag den inte så mycket. Tror framförallt det berodde på att skämten inte började gå hem hos mig förrän efter ungefär halva filmen. Ja, och så var det det där med bilden av de hysteriska kvinnorna och de rationella männen. 😉

Blev lite besviken på Tina Fey, hon fick inte vara så rolig…

http://wecouldwatchmovies.blogspot.se/2015/02/sju-javligt-langa-dagar-2014.html

Svara

Fiffi februari 8, 2015 kl. 22:53

Gustav:
Jag tycker det är rätt trevligt när män framställs som rationella. Är det inte oftare kvinnor ska ses som sådana och männen kan vara vilka tveksamma arslen som helst?

Tina Fey var kanske inte så rolig i den här filmen men hon var bra 🙂

Svara

Gustav februari 8, 2015 kl. 23:12

Jo, det är ju sant. Men det där beror väl lite på genre och typ av människor som skildras. Men utan att göra en analys av vilken klyscha som är vanligast, så stör det mig här i alla fall.

Jo, hon var bra. Är väl kul när vanligen roliga skådisar får vara seriösa också. Såg The Skeleton Twins häromdagen, och man känner ju inte direkt att det är två SNL-komiker i huvudrollen. 🙂

Svara

Fiffi februari 8, 2015 kl. 23:15

Gustav:
Och DÄR har du en riktig kanonfilm! Eller….? 😉

Svara

Gustav februari 8, 2015 kl. 23:23

Nja, den kändes väl på förhand som klippt och skuren för min smak, men… det saknades något. Även om jag kände att den var bra, så grep den aldrig riktigt tag i mig.

Kanske helt enkelt sett för många liknande filmer. Hur många amerikanska draman och/eller indierullar finns det om folk som kraschar och tvingas spendera lite tid i sin gamla tråkiga hemstad? 🙂

Svara

Fiffi februari 9, 2015 kl. 10:29

Gustav:
Jag hade kunnat gissa på att den skulle få 5/5 från dig – osedd 😉 Men så kan det gå ibland, det är charmen med film.

Svara

Gustav februari 9, 2015 kl. 12:18

Japp, så är det. Alla ingredienser kan vara rätt, men helheten blir ändå inte så bra som man hoppats. Ja, eller tvärtom. =)

Svara

Cecilia februari 9, 2015 kl. 21:17

Jag tyckte filmen var helt okej, typ en trea. Började bra, men blev lite föööör smetig och mysig mot slutet . Den var dessutom på tok för lång och utdragen. Gillar skådisarna, särskilt Adam Driver, Jane Fonda som bjöd mycket på sig själv och den humorlöse Corey Stoll. Instämmer med Gustav att Tina Fey inte riktigt kom till sin rätt.

Svara

Fiffi februari 10, 2015 kl. 20:17

Cecilia:
För mig är filmen en trea som slår över till en fyra på grund av Herr Bateman. Jane Fonda var riktigt bra här – men det är hon väl alltid förresten? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: