ANNABELLE

Som fotbollsintresserad gör det mig extra glad att se Elfsborgs stolthet och den före detta landslagsspelaren Anders Svensson göra entré på vita duken.

Nej, jag försöker inte vara tarvlig och jämföra honom med en porslinsdocka med överdimensionerade ögon, jag tänker på den manliga huvudrollen i filmen Annabelle, Ward Horton, som i dom flesta vinklar ser ut som en karbonkopia av Anders Svensson.

Den kvinnliga huvudrollen Mia spelas av en kvinna med förnamn som ser ut som en tanke: Annabelle Wallis. Hon liknar både Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy – och är en jättebra skådis! Den äckliga dockan däremot, den påminner jättemycket om den äckliga inlåsta dockan i The Conjuring. Jahaaaa! Det kan bero på att det ÄR samma docka.

Det här är alltså berättelsen om Annabelle, dockan från helvetet som ensamt lyckas få inte bara ett utan två hem besatta. Det här är också berättelsen om gravida Mia som har den (på många sätt) osedvanligt dåliga smaken att samla på porlinsdockor och det är berättelsen om John, pappan med dom beiga byxorna som faktiskt bara försöker vara snäll.

Annabelle utspelar sig någon gång på 60-talet, alltså innan The Conjuring. Snyggt pastellig scenografi, schyssta svart-vit-rutiga golv, Mia har gulliga skräddarsydda hemmafrudräkter,  John är klädd som en Man med skjorta och pressveck på finbyxorna och fika serveras i porslinskopp på fat.

Det är en rätt trevlig film det här. Det finns inget särskilt att klanka ner på men heller ingenting att direkt tokhylla. Annabelle är en funktionell rysare som bjussar på några scener som är rejält läskiga och om den kan göra nåt gott för eftervärlden så kanske den kan få någon människa att tänka två gånger innan det inhandlas en porslinsdocka. Utbud och efterfrågan. Om efterfrågan minskas kanske utbudet av porslinsdockor försvinner helt så småningom.

Du fina värld vad härligt det vore.

9 svar på ”ANNABELLE”

  1. Såg Annabelle på bio där skrikande tonåringar nog var höjdpunkten trots allt. Gillar det Manson-aktiga mordet i början tycker tyvärr inte den höll ihop jättebra men absolut en habil spin-off rulle. Nu väntar man bara på den galna trumslagar apans egen spin-off film….

    1. Sofia:
      Ward var superträig men helt rätt i rollen tycker jag. Annabelle-Mia var däremot ett riktigt lyft för filmen. Det är ovanligt att man ser _så_ pass närvarande skådespelarprestationer i denna typ av film.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.