STILL ALICE

19 mars, 2015

Det är lätt att hålla sig för skratt när det kommer till Alzheimers. Jävligare sjukdom får man leta efter, kanske speciellt för nära och kära som tvingas se en personlighet brytas ner till oigenkännlighet för att hjärnan inte längre vill fungera.

Att se sjukdomsfilmer är aldrig någon lek. Helt ärligt är det svinjobbigt. När jag var yngre var jag paniskt rädd för allt som skulle få mig att dö i förtid, nu känner jag mig mer som den tyske filosofen Friedrich Schiller som sa “I ditt bröst är ditt ödes stjärnor“. Händer det så händer det, vissa saker i livet kan man inte påverka hur jävla gärna man än försöker. Men därifrån till att tycka att det myspysigt att se en film som denna är steget långt. Det är klart det tar, det tär, jag blir ledsen nåt så ofantligt.

Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik. Med orden som sitt arbetsredskap märker hon både snabbt att någonting inte står helt rätt till. Hon glömmer vad hon ska säga, minns inte var hon är och kommer inte ihåg varken namn eller ansiktet på sonens flickvän. Det är början på Alice sjukdomsresa men också slutet, slutet på hennes gamla vanliga inkörda trygga härliga liv som mamma till Charlie (Shane McRae), Anna (Kate Bosworth) och Lydia (Kristen Stewart) och fru till John (Alec Baldwin).

Julianne Moore är fullständigt lysande i den här filmen. Det är hon visserligen alltid men här är hon helt suverän. Om jag fick bestämma skulle alla som känner att dom orkar se filmen men jag förstår samtidigt att många kommer hålla upp högerhandsflatan och säga nej tack. Det är filmpacketerad ångest, helt klart men måste allting vara så himla lull-lulligt glatt och trevligt hela tiden? Livet ser ut såhär. Också.

{ 12 comments… read them below or add one }

Steffo mars 19, 2015 kl. 08:40

Jäklars alltså. Den här måste man se. Trots jobbigheten.
Också en del av filmvärlden.
Och visst är det lite kul att Alec Baldwin verkar få lite mer seriösa roller på ålderns höst…!?

Och du, dödsångesten…vi har ju pratat om den du och jag….jag har det fortfarande då och då…usch… 🙁
(men bra citat där!)

Svara

Fiffi mars 19, 2015 kl. 19:19

Steffo:
Det kan vara bra ibland att bara sätta sig ner och humma, tänka att man är bara en liten lort, världen snurrar och jag med den. Det är ganska skönt oavsett om man tror på ödet eller inte. Dödsångest är en sån jäkla energitjuv. Men jag tycker absolut du ska se Still Alice även om du inte kommer se världen i rosenrött efteråt.

Svara

Staffan Stalle mars 19, 2015 kl. 09:50

Måste se den…. Kommer bli tungt då min mamma fick denna jävliga sjukdom för ett par år sedan.

Svara

Fiffi mars 19, 2015 kl. 19:21

Staffan:
Du kanske borde se den just därför. Det kanske känns mer som gemenskap än bara tungt?

Svara

Henke mars 19, 2015 kl. 13:24

Ligger på min “att ses lista”…

Är sugen på en mysig komedi!

Svara

Fiffi mars 19, 2015 kl. 19:21

Henke:
Passa på att se Sophie´s choice när du ändå är i farten.

Svara

Magnus mars 19, 2015 kl. 13:31

Måste bara ses. Håller inte med om att Julianne alltid är lysande, tycker hon kan vara rätt intetsägande ibland, men Still Alice verkar vara en av hennes bättre. Ska bli intressant och antagligen väldigt sorgligt.

Svara

Fiffi mars 19, 2015 kl. 19:23

Magnus:
Ja….jo….både intressant och sorglig, verkligen. Och sevärd 🙂

Svara

Magnus mars 19, 2015 kl. 20:00

Men du, det här med dödsångest och acceptans av att det som sker det sker … Så är det ju, men samtidigt finns det mycket man kan göra för att påverka sin egen utgång. Bra mat, motion, lagom med booze och framför allt ett lyckligt liv så som man ser det gör att det går att lägga på några år. Samtidigt ska man inte glömma att det inte handlar om att fylla livet med år, utan åren med liv.

Svara

Fiffi mars 19, 2015 kl. 20:04

Magnus:
Eller så gör man precis allt man kan för att få ett långt och lyckligt liv men dör i en hoppsan-olycka på jobbet… Jag tror att mycket av hur man tänker kring detta beror på vad man själv varit med om. Rädslorna man brottats med länge kanske inte känns så jobbiga när man tvingats se dom i vitögat?

Svara

Magnus mars 20, 2015 kl. 08:59

Fast kan man inte göra båda delarna? Plantera den där eken man vill sitta under på ålderns höst och skörda jordgubbarna direkt? Och det är klart att mycket beror på vad man har varit med om, men att vara rädd för att dö eller inte rädd för att dö behöver inte ha att göra med att vårda sin kropp. Även någon som inte är rädd för att dö vill kanske ändå uppleva mycket.

Vi menar kanske samma sak med andra ord? 🙂 Intressant ämne.

Svara

Fiffi mars 20, 2015 kl. 09:31

Magnus:
Självklart kan man göra båda delarna. Jag menar inte att man ska strunta i allt, förfalla totalt och bara förlita sig på att ödet vill hålla en vid liv. Det jag menar är att det är helt bortkastat att vara rädd för döden, det är bara att släppa taget, det är dags när det är dags. Och när det är dags så kanske det inte spelar någon roll om man vårdat sin kropp och är superlycklig, det kan gå – och går – åt pipsvängen alldeles för tidigt för väldigt många människor ändå.

Men visst är det ett intressant ämne 🙂

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: