SUFFRAGETTE

7 januari, 2019

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En “måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en “vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

{ 1 comment… read it below or add one }

Sofia januari 7, 2019 kl. 10:44

Jag gillar ju historiska filmer, så mitt motstånd var betydligt mindre. Plus Carey Mulligan, hon är alltid trevlig. Tyvärr blev väl slutresultatet inte helgjutet som film betraktat, som du säger, lite tråkig. Som fallet är för så många BOATS — mer intressant än bra. Hade tex ingen aning om jujutsun 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: