TAXI DRIVER

3 juni, 2010

On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”

Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.

Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.

När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.

Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,

Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.

Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.

Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.

 

{ 2 comments… read them below or add one }

anc888 september 16, 2012 kl. 20:57

Taxi driver en av mina absolut favoriter. Judie Foster Robert De Niro och Martin Scorsese kan det bli bättre. 70-talet var nog det bästa när det gäller USA. Är Travis kändis kåt. What? Han är upgiven han hatar samhället han lever i han hatar mänskiligheten. Han är så långt ifrån kändis kåt man kan vara. Vad menar du?

Svara

Fiffi september 18, 2012 kl. 14:41

anc888:
Jag skriver att han, precis som dagens kändiskåta dokusåpasökande, letar efter sina femton minuter i rampljuset, minuter som kan fås på många olika vis bara det är vis som är too much på något sätt.

Kul att du gillar filmen så mycket som du gör, det är många som håller med dig.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: