THE BLING RING

7 juli, 2013

“Mammaaaaa……”.

Dottern tittar på mig i biomörkret med såna där rådjursögon. Hon ser ut precis som jag känner mig. Bedjande. Frågande. Hjälplös. Förundrad. Irriterad. Fascinerad.

Ja, precis, fascinerad. Jag blir fascinerad när jag tittar mig omkring och ser en liten men välfylld biosalong, det är fredagkväll, det är snofsiga relativt unga människor, många par. Jag kan nästan lova att vi alla är där på grund av Lost in translation, Sofia Coppolas alldeles ypperliga film från 2003. Men det är tio år sen nu och mellan Lost in translation och The Bling ring ligger Marie Antoinette och Somewhere som ett litet pärlband av medelmåttiga besvikelser. Jag tror vi är många som vill bli trollbundna av Scarlett Johansson och Bill Murray igen, i alla fall känna känslan av den Sofia Coppola-magi som vi vet finns men som verkar vara ofantligt svårt för henne att plocka fram igen.

“Mamma….vad är det vi tittar på?”

I mars 2010 skrev Nancy Jo Sales en artikel i Vanity Fair som heter The Suspects Wore Louboutins (finns att läsa här). Ett gäng tjejer – och en kille – hade gjort inbrott hos Paris Hilton, Lindsay Lohan (och några andra kändisar i samma liga) och nu hade dom åkt fast. Självklart ville Nancy Jo skriva en beskrivande text om detta. Anledningen till varför Sofia Coppola ville göra en film om händelserna hade jag kunna förstå men som filmen är gjord måste jag säga att anledningen är döljd i mörker.

Filmen har fem huvudkaraktärer. Rebecca (Katie Chang) är gängets iskalla centralfigur, Nicki (Emma Watson) är den extremt överspelande ytliga bitchen, Chloe (Claire Julien) ligger med nattklubbsägaren Ricky (Gwen Stefanis snubbe Gavin Rossdale) och Sam (Taissa Farmiga, nej hon är inte Veras dotter hon är hennes syster) håller sig lite mer i bakgrunden, hon känns som den mest normala av tjejerna. Sen är det Marc (Israel Broussard), killen som har svårt med kompisar och självbild, som nyligen bytt skola och som av en slump snurras runt Rebeccas långfinger och tror sig få en vän för livet. Fyra tjejer och en kille. Vem hamnar i fokus? Gissa EN gång.

“Mamma….det här är ju….jättedåligt.”

Ja det är det. Det är på riktigt jättedåligt. Det kanske kan vara spännande att se ett första inbrott, få en inblick i Paris Hiltons walk-in-closet eller Orlando Blooms Rolexsamling men när ett inbrott blir två, tre, fyra, fem, sex, alltså, jag gäspade käkarna ur led. Att dom åkte fast vet man ju, det är tydligt redan i inledningen på filmen. Att Sofia Coppola dessutom gör misstaget (?) att låta fokus hamna på den enda killen i sammanhanget, då blir jag nästan förnärmad.

Varför tjejerna gör det dom gör får man gissa sig till, ana, tänka logiskt, tro. Varför killen gör som han gör får vi veta, vi får lära känna honom, hans fel, brister och bra sidor. Varför är Marcs insida mer intressant än Rebecca, Nicki, Chloe och Sams? Jag fattar det inte. Sofia Coppola hade med enkelhet kunnat skriva manuset annorlunda, vridit till det om så bara en aning för att förstärka tjejerna som människor i filmen. Istället för att forska i varför dom behöver all denna bling-bling, varför det glamourösa livet lockar så till den milda grad att dom gör sig själva till kriminella och vad det är som gör dom så banala så låter hon dom vara, låter dom förbli nickedockor, barbiedockor, våp. Det är jätteirriterande tycker jag. Eller så finns det en tanke i att vara lika banal som världen hon ska filma men då förstår jag inte djupet i Marcs karaktär.

“Det här är en etta och ju närmare hem vi kommer desto starkare blir den. Alltså starkare som att den blir svagare. En super-etta!”

Dotterns dom är inte nådig. Inte min heller. Min första tanke på väg ut från biografen var: “Herregud. Stryp mig.” När timmarna går lägger sig det värsta men kvar blir minnet av en ruggigt illa skött produktion, av personregi som banne mig är skrattretande usel (Emma Watson, kom igen!), av en historia som i sig faktiskt inte är så intressant, i alla fall inte om man inte ids gräva lite bakom skalet på dom medverkande. Något som hade kunnat bli en psykologisk odyssé i 2010-talets L.A-socitet blev istället en klassisk latmask-idé. Den höll inte. Pengar kan köpa mycket men inte genuint engagemang.

16-årig dotter:

Jag:

(men tvåan är så svaaaaag så svaaaaaag, yttepyttesvag faktiskt)

Fripps filmrevyer och Jojjenito har också sett filmen. Tyckte någon av dom som jag? Även filmbloggen Allvarligt talat har sett filmen.

{ 17 comments… read them below or add one }

Henke juli 7, 2013 kl. 10:19

Haha, tyvärr hade jag rätt i min gissning om att du inte skulle gilla den. Det hade ju varit mycket trevligare om ni hade älskat filmen. Lite förvånad över att dottern gav den än lägre betyg. Det verkade som att tonåringarna runt oss på vår visning gillade vad de såg…

Nu vet jag i alla fall att jag inte behöver söka upp Marie Antoinette. Både du och Jojjenito dissar den. Sömnpiller, jo jag tackar jag.

Svara

Fiffi juli 7, 2013 kl. 11:20

Henke:
Ja, du hade rätt i din gissning. Tyvärr. Tänk om jag tyckt att det var en femma, det hade varit kul 🙂

Vad gäller Marie Antoinette så är den hästlängder mer intressant än denna även om den också är gjord med det där “distansfiltret” som Sofia Coppola använder sig av – alltid. Det som funkade så fint i Lost in translation men inte dom andra filmerna hon gjort.

Svara

Jojjenito juli 7, 2013 kl. 16:35

Vad gäller Marie Antoinette så är den hästlängder MINDRE intressant än denna. 🙂

“För inte kan väl Coppola mena att tjejerna i filmen är så ytliga och enfaldiga att det faktiskt inte finns svar att hitta även om man försöker”

Jag tror faktiskt det kan vara så. Hennes bild av tjejerna är ju riktigt elak. Eller bara ytlig, det beror på hur man ser det. Men visst, håller med, det saknas djup och underliggande motiv, i alla fall så är det inget som berättas på ett direkt sätt. Man kan ju påstå att det är upp till en själv att tolka osv. Det är det vanliga, om man gillar filmen ser man det som en bra sak, om man inte gillar den ser man det som en brist (som Sofia brukar säga).

Svara

Fiffi juli 7, 2013 kl. 18:04

Jojjenito:
Marie Anoinette handlar ju, precis som The Bling Ring, om en människa som funnits på riktigt och att det finns vissa….glapp….i berättelsen om henne kan ju förklaras med att hon dog för över 200 år sedan. Tjejerna i Bling Ring hade hon ju kunnat ringa/mejla/prata med in the flesh om hon var intresserad av mer information.

Och ja, hennes bild av tjejerna ÄR elak. Och endimensionella. Men det är kanske inte Sofia Coppolas sak att tyda problematiken som ligger bakom, det är kanske vårat eget. Men för att vilja tyda något måste det kanske kännas liiiite intressant och det är där filmen skriker FAIL för mig.

Men jag är glad för din skull att det inte blev en Only God Forgives del 2 🙂

Svara

Jojjenito juli 7, 2013 kl. 20:32

“Tjejerna i Bling Ring hade hon ju kunnat ringa/mejla/prata med in he flesh om hon var intresserad av mer information.” Och det kanske hon gjorde? Hon som spelas av Watson har ju startat sin egen dokusåpa i samband med det här efter vad jag har förstått, och jag vet inte, det säger kanske en del. Men jag har inte nån info alls om det här så jag ska inte döma nån överhuvudtaget.

Svara

Fiffi juli 8, 2013 kl. 09:54

Jojjenito:
Det kanske är läge att leta upp den där dokusåpan och titta lite 😉

Svara

dan juli 7, 2013 kl. 11:17

Kul! För jag såg den igår kväll och skrev precis in min kommentar på filmtipset.se. Så här skrev jag: “Jag vågar tro att den kommer att bli en kul film om 20 år. Det känns lite ovärt att den kommer just idag när vi är mitt uppe i tiden med kändisskapet för kändisskapets skull. Skildrandet av det är också filmen enda behållning. Vad vill den annars förmedla? Det är oklart. Då känns de stilistiska Coppola-greppen också något krystade. Svag trea.”

Jag håller med om typ allt du skriver. I huvudsak grejen att man ställer sig frågande till väldigt mycket. Det är mycket som är oklart och man är väl van att liknande filmer ska ge oss svar på mycket. Å andra sidan ställer man inte samma frågor om t ex “2001: Ett rymdäventyr”, för där är det uppenbart att man inte ska få några svar. Dålig jämförelse, men tog till det yttersta jag kunde 😛

Svara

Fiffi juli 7, 2013 kl. 11:25

dan:
Jag hade tyckt att filmen var mer okej om den inte gav några svar alls. Nu gav den Marcs svar, ingen annans och det stör mig. Som fan stör det mig. För inte kan väl Coppola mena att tjejerna i filmen är så ytliga och enfaldiga att det faktiskt inte finns svar att hitta även om man försöker. Att “vilja vara någon” känns inte som svar nog.

Det skulle ha gått att göra en riktig generationsfilm av The Bling Ring, en typ av Breakfast Club a la 2010-talet men all denna prylhysteri, vackra löpsedelsfejs som är ikoner trots att dom inte tillfört mänskligheten nåt av bestående värde, känslan av att aldrig vara snygg/smal/rik/känd nog. Men av detta blev det noll och ingenting. Ett luftslott, precis som huvudpersonernas liv.

Svara

dan juli 7, 2013 kl. 11:45

Ja, det blev lite snedvridet. Alla gånger. Luddigt, är ordet!

Det är väl plastigheten och prylhysterin som är 2010-talet? Fast visst, det kunde ha gjorts på ett betydligt bättre sätt.

Svara

Gustav juli 9, 2013 kl. 08:34

Får se om jag orkar se den här, blev ju inte mer sugen nu i alla fall. 🙂

Jag gillade dock Somewhere, tyckte den lyckades rätt bra med att beskriva tomheten och det helt absurda i en Hollywoodkändis vardag. Men nä, verkar ju som Coppola saknat en intressant infallsvinkel den här gången.

Jag såg en ganska bra animerad svensk kortfilm om Lidingöligan häromåret, känns som den behandlade ämnet på ett betydligt mer spännande sätt.

Svara

Gustav juli 9, 2013 kl. 08:37

Här har vi Lidingöligan: http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/844

Infotexten ger inte filmen rättvisa, men jag rekommenderar den i alla fall. 🙂

Svara

Fiffi juli 9, 2013 kl. 08:44

Gustav:
Tack för tipset, ska kolla upp den filmen. Ibland kan det faktiskt vara mer intressant att gräva där man står än att inte göra det. Fast å andra sidan kanske Sofia Coppola resonerade precis likadant med Bling Ring 😉

Svara

Gustav juli 9, 2013 kl. 08:48

Haha, ja, hon kanske tyckte det var jättespännande att få berätta en historia från sin egen bakgård! 😀

En alternativ förklaring till filmens låga kvalitet är annars att hon drabbats av den där hemska Coppola-genen. Du vet, den som förvandlar en till en usel regissör efter några år av briljans. Har ju hänt förr…

Svara

Fiffi juli 9, 2013 kl. 10:09

Gustav:
Skulle så gärna vilja att du hade fel nu. 🙂

Svara

Jojjenito juli 9, 2013 kl. 12:40

Nu lugnar vi (*host*Gustav*host) ner oss lite och tittar själva på filmen innan vi (*host*Gustav*host) drar förhastade slutsatser. 😉

Svara

Gustav juli 9, 2013 kl. 18:48

Äh, jag har ju sett trailern och läst den här recensionen! 😉

Svara

Jojjenito juli 9, 2013 kl. 18:55

Det finns fler recensioner. *host*min t ex*host*. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: