Somewhere

21 oktober, 2010

På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

“Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.

{ 11 comments… read them below or add one }

Sara oktober 21, 2010 kl. 20:19

Den där kritikern och Bret Easton Ellis kanske kan bilda klubb?

http://0glorybox0.blogspot.com/2010/05/och-dagens-gristryne-gar-till-bret.html

Vad sa hans kollega?

Jag tycker att Sofia Coppola har gjort några ruggigt bra filmer, men den här har jag tyvärr mycket låga förväntningar på…

Svara

f i f f i oktober 21, 2010 kl. 20:26

Sara:
Kollegan sa ingenting. Sådär typiskt svenskt du vet. Å andra sidan, vem vet, hon kanske också skriver en recension om detta?

Svara

filmitch oktober 21, 2010 kl. 22:03

Idiotgöbbe som vi säger i Värmland ang. kritikern bakom dig.Ids inte ens diskutera lallande fånar 🙁
Tråkigt att filmen var lite ljummen men jag ska nog se den i alla fall då jag gillat ALLA filmer S.Coppola regisserat hitintills. Bäst var Virgin Suicides men jag får erkänna att handlingen av Somewhere inte gör mig speciellt upphetsad.

Svara

addepladde oktober 22, 2010 kl. 05:07

Jag gillar upplägget, jag gillar Coppola (som regissör, i Gudfadern var hon inte lika magnifik) så jag är peppad på den här.

Svara

f i f f i oktober 22, 2010 kl. 05:52

filmitch:
Gillar du alla hennes andra filmer kommer du antagligen inte att dessa den här helt. Ska bli kul att läsa dina åsikter om den när du sett den 🙂

Svara

f i f f i oktober 22, 2010 kl. 05:53

addepladde:
Kul! Gå, se och skriv! ;D

Svara

Sofia oktober 22, 2010 kl. 08:13

Själv måste jag jobba mycket med mina fördomar mot glasögonprydda regissörer — jag förstår liksom aldrig poängen med deras filmer. Oavsett om glasögonindustrin gör undemåliga produkter så att de kanske ser hela världen lite suddigt, så tror jag ändå inte att de är kapabla att göra bra film. Det är helt enkelt en fråga om kompetens, inte om de förutsättningar som sätts av omvärlden….

Svara

Sofia oktober 22, 2010 kl. 08:19

@Fiffi: Idioten borde outas så man kan klaga hos hans arbetsgivare! Karln kan ju rimligtvis inte göra ett särskilt bra jobb med den inställningen (eller har FHM en recensionsspalt?).

I övrigt beskriver du perfekt min inställning till de Coppola-filmer jag hittills sett

@Sara: Kul (?) läsning om Ellis. Möjligen skulle det kunna vara intressant att diskutera huruvida det finns specifikt manliga och kvinnliga blickar, om de skiljer sig åt och vad det eventuellt kan få för återverkningar i filmmediet.

Svara

DRL oktober 22, 2010 kl. 09:56

Rolig text! Jag försökte verkligen gå på den. Men nu vet jag att jag inte missade något speciellt. Tack!

Svara

f i f f i oktober 22, 2010 kl. 15:38

Sofia:
Hahahaha! Du har en poäng där 😉

Och angående kritikern, hade jag haft den minsta aning om vem karln var så hade jag talat om det, men filmkritiker har ju en osökt förmåga att vara ganska bleka, blyga, tysta och beiga personligheter ;D

Svara

f i f f i oktober 22, 2010 kl. 15:39

DRL:
Tack själv! 🙂
Och nej, du missade ingenting som du inte skulle kunna se lika bra på en minimal tjock-TV om några år.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: