THE CANAL

9 juni, 2015

Amerikanska skräckfilmer, det känns som att jag kan dom rätt bra. Jag kan koderna, jag fattar oftast när ett jump scare är i antågande och jag tycker mig kunna avläsa handlingen så pass bra att jag förstår hur filmen ska sluta långt innan eftertexterna rullar. Svenska skräckfilmer likaså. Asiatiska börjar jag också lära mig så smått, det finns en formel även där även om den ibland luras och ser till att uträkningarna blir fel.

Att se skräckfilmer från andra länder än dom “allra vanligaste” är alltid spännande tycker jag. Jag känner en skön men ändock oro i kroppen, jag är liksom på helspänn hela tiden för jag är inte riiiiktigt med i matchen. Jag tittar och det kanske ser ut att vara “som vanligt” men små små saker här och där, en kameravinkel, val av musik, färger, är inte som jag är van vid när det vankas skräck. Det är härligt. Jag blir alldeles upprymd och speciellt glad blir jag när jag hittar en film som är så bra som The Canal.

The Canal är en irländsk skräckfilm, skriven och regisserad av Ivan Kavanagh. David (Rupert Evans, i vissa vinklar mer än lovligt lik David Hellenius) jobbar med att restaurera gammal film. Han bor tillsammans med frun Alice (Hannah Hoekstra) och sonen Billy (Calum Heath) i ett gammalt hus och han har starka misstankar att Alice har en affär med en mörk snygging på jobbet. Svartsjukan äter honom inifrån, han kan inte riktigt släppa magkänslan.

David kommer över filmiskt material som visar bilder från huset där han och familjen bor och att det troligtvis begåtts ett brutalt mord i huset 1902. Dom grafiska bilderna tillsammans med den molande svartsjukan gör att David inte beter sig riktigt stabilt. Eller….ÄR det nån som pratar i väggarna?

Jag var rädd. Så. Nu är det sagt.

Jag hoppade högt ett par gånger. Alltså, jättehögt.

Jag tyckte helt enkelt att filmen var väldigt otäck. Det låg en dystopisk stämning över filmen som kändes som en otvättat kliig vägglusfull filt, en såndär man tvingas sova under på hotell i London. Rupert Evans gör ett bra jobb i huvudrollen men för egen del är det lillkillen, Calum Heath, som vann mitt hjärta helt och fullt. Snacka om naturbegåvning! Han äter flingor och mjölk med en lite för liten matsked i en scen och jag skulle kunna ha den scenen på repeat. Han käkar. Han spelar inte. Han är hungrig och han äter som vilken liten kille som helst. Den där kanske till och med obetydliga scenen satte sig fast, den betydde massor för min känsla för hela filmen. Flingor och mjölk. Så enkelt.

Kanske är det just det ordet som symboliserar hela filmen. Enkelhet i betydelsen att inte krångla till det. Ivan Kavanagh krånglar inte. Han berättar en historia från A till B och han har mig med i båten från första rutan till den sista. Kanske speciellt i den sista. Eller näst sista.

Det här är en film jag redan nu längtar efter att se om.

{ 4 comments… read them below or add one }

Steffo juni 9, 2015 kl. 14:34

Det låter förträffligt bra med en rulle som inte är helt stöpt i samma, uttjatade, form!
Irländska rysligheter….det hörde man inte om igår! 🙂

Svara

Fiffi juni 10, 2015 kl. 10:12

Steffo:
Den är liksom stöpt i samma form som många andra filmer men ääääädååå iiiinte liksom. Men det är inte varje dag jag idkar höjdhopp från sittande ställning. Nåja, inte från stående heller, men ändå 😉

Svara

filmitch juni 11, 2015 kl. 00:39

Jodå en anings obehaglig, påminde lite om Babadook i stämning

Svara

Fiffi juni 11, 2015 kl. 15:20

filmitch:
Det har du rätt i 🙂

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: