FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

8 juli, 2014

Filmen är två timmar och sex minuter lång, jag grät i två av dem och jag började redan innan det blev sorgligt.

Jag som skriver heter Filippa, det här är min mammas blogg. Jag har sett en film min mamma inte fixar att se (säger hon) och det här är mina tankar kring The fault in our stars, som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag.

Det började rinna redan när Augustus Waters (Ansel Elgrot) kom in i bild och log, varpå jag hörde mina två vänner i biostolarna bredvid mig säga ”men förfan det är ju inte ens sorgligt än”. Jag försöker därefter förklara mig själv med att mumla fram ett ”men han är ju såååååååå fin jag döööööör” mellan hulkningarna men dem bara skrattar åt mig, ända tills dem själva och dem resterande i biosalongen börjar gråta i takt med mig. Och snora, mycket snor blev det.

The fault in our stars kan vara den finaste och sorgligaste filmen jag sett i hela mitt sjuttonåriga liv. Nej, stryk det, den ÄR den finaste och sorgligaste filmen jag någonsin sett, och antagligen den finaste jag kommer se innan jag dör. Nu kanske inte det säger dig så mycket eftersom jag är så pass ung och att jag ”inte har så mycket att jämföra med än”. Men hallååå, tänk nu efter vems dotter jag är. Precis, jag har alltså liiiite koll i alla fall.

Efter filmen satte jag och mina två vänner oss på en gul bänk intill Hötorget. Ingen av oss visste varför och det var ingenting vi hade bestämt, vi bara satte oss där. Helt tysta var vi också. Alla böjde vi våra huvuden ner i händerna, mådde illa av sorg och en av oss andades i en påse. Vi kände oss så otroligt mottagliga för all skit i världen och vi var såååå svaga.

Det finns dock dagar då jag känner mig starkast i världen. Som dag två efter min pappas död då jag begav mig till skolan och mötte alla tusen blickar som riktades mot mig sekunden efter att jag stigit in i skolkorridoren. Sen finns det dagar jag känner mig som den svagaste människan i hela universum, även om jag inte gråtit ögongloberna torra på en biograf. Dagar då jag enbart ligger i min säng, känner mig ledsen, drömmer mig bort till Ally McBeals liv i New York och trycker i mig choklad. Antalet sådana dagar är definitivt för många för att jag ska kallas stark, särskilt om man ska jämföra med huvudkaraktärerna i filmen, Augustus Waters och Hazel Grace.

Det de två besitter är mental styrka bortom alla gränser. En styrka som inte ens gör att vetenskapen om att döden väntar runt hörnet skrämmer dem tillräckligt för att ända in i sluttampen av sina liv kämpa för en kärlek som inte alls kommer få leva speciellt länge. Dem båda vet att en av dem kommer lämnas kvar inom kort, ensam, hjärtekrossad och helt knäckt och själv döende förstås. Dem vet också att dem måste säga hejdå till varandra på en kyrkogård med den ena liggandes i en kista och dem vet att dem inte har något val än att precis innan döden få sina hjärtan krossade i miljoner småbitar, småbitar som dem dessutom vet aldrig kommer hinna läka oavsett om döden väljer att komma och hämta dem nu eller sen. Dem hittade kärleken och dem levde sin oändlighet, för det var ju faktiskt så att dem älskade varandra ända till slutet, slutet var bara närmare för dem än för många andra. Till och med närmare än för min låtsasmamma och min pappa.

Men en sak är säker, äkta kärlek dör aldrig och alltid, alltid, kommer Augustus Waters och Hazel Grace ha kvar minnet av en fantastisk slutperiod i livet full av kärlek. Det är det som är det otroliga – oavsett vad så kommer dem aldrig leva i glömska, inte för varandra och inte heller för mig. Det låter väl okej?

Okej.

På en betygsskala mellan 1-5 får filmen:

{ 7 comments… read them below or add one }

Henke juli 8, 2014 kl. 13:23

Men vad kul att du tagit efter mammans bloggande, Filippa. Är det ett generationsskifte vi ser här?

Det verkar vara en film du gillade. Typ… Att gråta till film kan vara underbart om filmen är bra. Ja till och med peppande! 🙂

Du pitchar filmen väl onekligen. Den måste ses, om inte på bio så hemma i filmrummet nära till en massa näsdukar…

Tyckte dina vänner lika mycket om filmen tro?

Svara

Filippa juli 8, 2014 kl. 14:04

Henke: Haha, nja tror inte riktigt det, men det är kul att skriva lite då och då.

Ja, gud ja, den var helt otroligt bra, och visst, det var jobbigt att hetsgråta på en biograf och torka snor på tröjan för att det var så sorgligt, men man fick sig en funderare och efteråt så kände man sig lite klokare. Och det är alltid kul, man märkte verkligen både under och efteråt hur mycket filmen betydde för en och man fick sig en käftsmäll och en uppenbarelse.

Jag skulle se den på bio om jag var du, men att ta med sig 12 förpackningar näsdukar är ett tips 😉 Och att se den med någon du känner, du kanske kan tvinga med mamma? 😉

Det gjorde dem verkligen. Alla vi tre var helt slut efteråt och ni har pratat om den nästan varje dag efteråt. Den betydde mycket för oss alla tre, och det säger ju mycket om filmen 🙂

Svara

Carl juli 8, 2014 kl. 15:40

Engagerande text. Det är ju trevligt när filmer kan hjälpa till att sortera tankar och känslor.

Undrar om vi var på samma visning, eller om det bara är vanligt förekommande med den där starka reaktionen som får resten av sällskapet att skratta för att sedan bryta ihop själva.

Svara

Filippa juli 8, 2014 kl. 16:15

jo precis. det var en mycket stark film som berörde.

det kan vi säkert ha varit på. Dock så tror jag faktiskt att den sortens reaktion som jag, mina vänner omkring mig och dem andra i biosalongen tillslut fick kommer vara vanligt förekommande i biosalonger världen över dem kommande veckorna.

Svara

Sofia juli 9, 2014 kl. 15:41

Härlig text Filippa! Jag kan verkligen förstå varför du gillade den så mycket, nu känns det nästan som jag borde se om den med dina ögon 🙂 Jag tyckte mycket om Shailene och Ansel som Hazel Grace och Gus, de kändes otroligt naturliga.

Svara

Filippa juli 9, 2014 kl. 15:52

Sofia: åh tack så mycket! Jag håller helt och hållet med, vilket gjorde att filmen bla. blev så mycket mer fin, då allt verkade så trovärdigt.

Svara

Petronella juli 16, 2014 kl. 10:55

Haha undrade först över betyget som jag tittade först efter, haha . Snyggt Fillippa!

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: