THE FOREST

20 januari, 2016

När man har som nyårslöfte att gå mindre på bio och infinner sig på en biograf för tredje gången på en vecka ja, då känner man sig rätt misslyckad ÄVEN om veckans tidigare biobesök visat sig vara exemplariska både vad gäller film och publik. Men ingen lycka varar för evigt.

Visningen av månades filmspanarfilm, skräckfilmen The Forest, visade sig nämligen bli precis så piss-och-skitstörig som dom flesta biobesök varit senaste åren och som alltså är anledningen till mitt nyårslöfte in the first place.

Jag ska försöka att inte fokusera min recension på dessa rövhattar som sitter med mobilerna i högsta högg genom i princip i hela filmen, som pratar med sitt sällskap i normal samtalston genom i princip hela filmen och som ihärdigt försöker “slå in ett paket” med (vad det lät som) en tom chipspåse genom hela filmen, för att inte tala om idioten som (lät det som) satt och slog med en enkrona på armstödet genom en del av filmen eller att det projicerades dels en grön och dels en gulorange ruta på duken från projektorrummet. Det sista tämligen irriterande eftersom stora delar av filmen utspelade sig nattetid.

Men att tro att man kan stå över dessa störningmoment och se filmen enbart för vad den är…det GÅR INTE! Jag kan det inte i alla fall. Det finns inte en enda film som vinner på att ses ihop med respektlösa scumbags. Men. Så. Nog rantat om detta. Nu till filmen.

Jag hade inga förhoppningar om att filmen skulle förändra mitt liv, ens att den skulle vara speciellt bra MEN då den kändes mest intressant av veckans premiärfilmer så valde jag den. En skräckfilm som utspelar sig i en japansk skog dit invånare går som vill ta sitt liv, kan den vara helt värdelös? Nej, det kunde den inte. Inte helt värdelös. Det är nämligen en tvillingfilm och tvillingfilmer gillar jag allt som oftast.

Sara (Natalie Dormer) bor i USA med sin pojkvän medans tvillingsystern Jess (Natalie Dormer) flyttat till Tokyo för att jobba som lärare. Men systern är försvunnen efter en utflykt i Aokigaharaskogen som är belägen nordväst om berget Fuji, en plats som inte enbart besöks av självmordsbenägna personer utan som även enligt japansk mytologi kryllar av demoner. Sara hoppar på flyget till Japan för att försöka hitta sin syster för även om japanska myndigheter slutar leta efter 48 timmar då dom “räknar med” att personen lyckats ta sitt liv om den inte kommit tillbaka så känner hon i kroppen att tvillingsystern lever.

Ett plus kan man ge The Forest och det är att filmen lyckas med sina jumpscares. Jag hoppade och flaxade med armarna flera gånger och jag tycker det är rätt härligt med den där skrämselhickan man får i hjärtat av att sitthoppa en halvmeter. Men därifrån till att säga att filmen är bra är steget långt. Jag tyckte om hur Natalie Dormer lyckades göra systrarna rätt olika (inte bara med olika sminkningar) men jag tycker inte hon är en….solid….skådespelare. Hon har inte så värst många uttryckssätt så hon har inget annat val än att överanvända dom hon har. Det funkar bättre i Game of Thrones än här om man så säger.

Jag säger helt enkelt NJA till filmen, NEJ till att se film på Filmstaden Sergel och JA till filmspanarträffar.

 

 

 

Vi var inte så många filmspanare som såg filmen men några tappra var det. Här är deras tankar om filmen.

The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

{ 4 comments… read them below or add one }

Carl januari 20, 2016 kl. 09:38

Får man gissa att den här hamnar rätt långt ned på listan över tvillingfilmer? Det vore intressant att se en sådan uttömmande lista.

Man anar att vissa salonger på Filmstaden Sergel är mer förbannade än Aokigahara. Jag tror inte att jag någonsin sett en publik med normalbeteende i salong 6, men i andra salonger händer det att publiken är civiliserad.

Svara

Fiffi januari 21, 2016 kl. 20:24

Carl:
Jag kanske ska ge mig på att göra en sådan lista vad det lider. Fast jag tror det är ett gäng tvillingfilmer kvar på måste-se-listan innan jag kan göra en. Tycker det borde göras fler såna 🙂

Svara

Micke januari 20, 2016 kl. 15:55

Jag håller med. Det är till och med så att jag drar mig för att gå på bio då störmomenten tar bort den pepp man hade för filmen. Såg Star Wars – The Force Awakens senast och till att börja med så funkade ingen av biomaterna så det var 20 minuter kö i kassan innan vi fick våra biljetter. Sedan hade vi köpt dyrare platser med extra benutrymme, men bakom var det lika trångt som vanligt så man kände när personen bakom rörde sig. Dessutom så satt alla stolar ihop i raden så när någon person rörde sig i (i alla fall de närmaste stolarna) så rörde sig även min stol. Sen hade jag en 9-åring snett bakom som pratade med sin kompis den första halvtimmen… Film ser man bäst hemma numera tycker jag, men det är trist att behöva vänta på Blu-ray-släppet. När yngsta barnet flyttade hemifrån inredde vi hennes rum som filmrum, med stor duk och projektor, och resultatet blev långt över förväntan och de bästa filmupplevelserna ha vi nu hemma 🙂

Svara

Fiffi januari 21, 2016 kl. 20:27

Micke:
Jag förstår dig. Att se film hemma är ett lugn för själen som inte längre finns i biosalongerna…..det där lugnet som jag ALLTID kände på bio förr. Det sköna i att stänga av mobilen och “försvinna” en stund. Undrar när jag kände så sist på en biograf….jag minns inte.

Jag hoppas att ny film ska komma ut lite fortare på Itunes och andra hyrfilmstjänster. Det är så himla smidigt när man kan hyra film och se direkt i TV:n. Då skulle man inte behöva vänta på köpfilmssläpp. 😉

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: