THE INVISIBLE WOMAN

16 juli, 2014

Du vet den där känslan när du är i samma rum som en hel massa människor och någon speciell står en bit ifrån dig, det pratas, skrattas, donas och fixas och hux flux möter du den specielles blick, ni tittar på varandra och det är alldeles självklart att ni förstår varandra och på nåt oförklarligt sätt är på samma våglängd och liksom “hör ihop”. Det ligger en laddning i luften som ingen uppfinning i världen kan mäta men den som hittar på en fungerande “personkemimätare” skulle sannolikt få Nobelpriset.

Det är den där laddningen som är själva kärnan i romantisk film tycker jag. Känner jag den, ser jag den, lyckas skådespelarna visa den utan att det blir för övertydligt? Om ja, då köper jag i stort sett vilken kärleksrelation som helst. Om nej, då funkar filmen inte alls, då blir den alldeles platt.

Lördagens filmspanarfilm var The Invisible Woman, en film regisserad av Ralph Fiennes som är baserad på en bok med samma namn skriven av Claire Tomalin (som verkar ha gjort till sin grej att skriva biografier om verkliga personer). Historien handlar om den brittiske – och gifta – författaren Charles Dickens och hans unga älskarinna Nelly Ternan (eller Ellen Lawless Ternan som hon egentligen hette. Lawless…ett sånt jävla bra namn!).

Charles Dickens var ett riktigt praktarsel! Han var en man som jag skulle kalla “gubbsnopp” om jag mötte honom nu, en såndär som sitter i en fåtölj, pillar sig i naveln och tror att världen kretsar kring honom och hans extraordinära person allena. Om jag ska utveckla ordet “gubbsnopp” så kommer det ifrån kissfläckarna fram i kalsongen (att det är fläckar bak ser jag som en självklarhet). Men står man och kissar och samtidigt har hybris vad gäller storlek på organ samt dåligt tryck i urinröret så blir det gult och varmt i dom till anklarna neddragna – och lite för stora – kalsongerna.

I filmen beskrivs Dickens som en man som har varenda svindålig egenskap en snubbe/gubbe/man kan frambringa – utom möjligtvis en smula barnslighet vilket kan vara ett plus – samt att han faktiskt i en scen TRÄFFAR RÄTT I POTTAN! Han är egocentrisk, utstuderad, elak och han är ful. Han är konflikträdd, illojal, på gränsen till pedofil och han har kalla intetsägande ögon. Det finns alltså ingenting med Charles Dickens som person som får mig att förstå vad den unga vackra Nelly ser hos honom. Vänder man på steken så misslyckas filmen även där, Dickens är en sån kall man att inte ens hans “passionerade-eller-vad-dom-nu-är” känslor för Nelly når ut. Det är helt enkelt iskallt mellan dom och i en film som denna där A och O är personkemi måste jag se det som ett stort misslyckande.

Filmen har dock tre saker på pluskontot.

Ett: scenografin. Allt är galet snyggt, genomarbetat och känns autentiskt.

Två: alla scener som inkluderar fru Dickens, Catherine (spelas med den äran av Joanna Scanlan). Jag hade mycket hellre sett en film om Dickens med hustrun som huvudperson. Hur var det att vara gift med denne gubbsnopp? Hur kändes det att bli brädad av ett tonåring? Hur mår man när man föder barn i parti och minut, mannen jobbar 24/7 och när han kommer hem är han “roliga pappan” en stund, hoppar på ett ben, får barnen att skratta och tycka att han är den rolige och mamman mest trist? Och var det så att hon faktiskt inte kunde läsa?

Tre: det var roligt att se att Catelyn Stark igen.

Hur som helst, en film som handlar om en kärlekshistoria men som inte lyckas förmedla en gnutta kärlek kan inte få godkänt. Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på länkarna och läs vettja: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord och Har du inte sett den.

.

.

.

.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia juli 16, 2014 kl. 10:23

Ojoj, Ralph lyckas inte samla många pluspoäng för Dickens konto med den här filmen 🙂 Jag fick väl inte riktigt den extremt usla bilden av varken honom eller hans könsorgan som du tycks ha fått men instämmer förstås i filmens svagheter. En kärlekshistoria utan kärleksvibbar är ju rökt på förhand.

Svara

Fiffi juli 16, 2014 kl. 11:02

Sofia:
“Gubbsnoppskänslan” har nog mer med typen av man att göra än med könsorganet i sig men jag kände av den vajben väldigt tydligt med Dickens. Usch alltså, vilken ryggradslös människa.

Svara

Carl juli 16, 2014 kl. 15:43

Du lyckas verkligen fånga det som faktiskt fungerar i filmen. Relationen mellan herr och fru Dickens är intressant att reflektera över ur ett modernt och historiskt perspektiv.

Och historien visar väl att Dickens hade god grund för att pilla sig i naveln och gotta sig åt sin egen storhet. Troligtvis fanns det viss trickle-down till hans omgivning som gjorde att de inte hade så stora problem att bära upp honom och hans ego. Sådana frågeställningar kan ju också vara intressanta. Fast filmen ville ju åt ett annat håll.

Svara

Fiffi juli 16, 2014 kl. 15:56

Carl:
Filmen ville åt ett håll som borde ha gett den titeln “The not so much invisible man”. Alternativt skulle filmen ha hetat “The invisible women” och då syftat till både älskarinnan OCH frun. Nu kändes det som precis som du skriver, filmen drar åt ett håll och allt det intressanta (och som skulle kunna bli _riktigt_ intressant) glöms bort.

Svara

Fredrik Gustafsson juli 20, 2014 kl. 13:59

Nu är det ju en spelfilm och inte en dokumentär och därför tar den sig friheter med den verkliga historien. Men jag undrar om nu Dickens är så genomvidrig så måste ju filmskaparna tycka att Nelly är en idiot som faller för honom? Eller menar dom att hon var ute efter hans pengar och berömmelse? (I verkligheten testamenterade han nästan en miljon kronor (i dagens penningvärde) till henne.)

Svara

Fiffi juli 20, 2014 kl. 18:24

Fredrik:
Jag fick inte känslan av att Nelly (heller) framställs i en särskilt positiv dager. Visst är hon ung och söt men det kommer inte fram fler anledningar till Dickens bettuttighet i just henne (det kryllar av likvärdiga tjejer runt honom). Hon hade ingen direkt egen begåvning på något plan, utan var mer utlämnad till det liv som hennes framtida man kunde ge henne. Så i det fallet var Dickens ett kap, i alla fall i pengar räknat. Berömmelse fick hon ingen eftersom hon inte fick finnas till utan var den osynliga hemliga kvinnan i hans liv tills han dog.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad hon var ute efter för det hon fick var mest smulor…

Svara

Jessica juli 20, 2014 kl. 22:37

Ja, jag håller ju helt och hållet med dig, förutom att jag är lite snällare med betyget. 🙂
När det gäller flickjäntan så får jag ändå känslan av att hon genuint älskar det han skriver. Så hon får väl ut det att hon får komma nära sin idol typ… Plus att det är den där aspekten som Jane Austen beskriver så bra och som diskuteras i någon scen: som ung kvinna på den tiden så är du rätt utlämnad: du har inte så mycket att välja på och att hitta din egen försörjning och stå på dina egna ben var sannerligen inte det lättaste. Plus att hon ju, som det pekades ut, ansågs helt talanglös.

Svara

Fiffi juli 21, 2014 kl. 07:34

Jessica:
Den känslan får jag också, att hon är ett stort FAN av Dickens och hans verk men jag får aldrig känslan att hon faktiskt är kär i honom. Så ja, idoldyrkan stämmer bättre än att det skulle röra sig om genuin kärlek.

När man fick se “nutidsscenerna”, de med barnen och teaterscenen, då känns det som att hon inte var helt talanglös, hon kanske bara skulle hålla sig borta från scenen själv. Mamman hade verkligen enbart fokus på just teatergrejen och det livet, att Nelly skulle kunna arbeta med nånting helt annat verkar inte ha varit ett option. Men så var det antagligen på den tiden. Tyvärr.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: