Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)

15 svar på ”Skräckfilmsveckan: THE RING”

  1. Det där att plötsligt ha en främmande person i knäet på en filmvisning har jag varit med om. The Shining 1981. En upplevelse jag aldrig glömmer 🙂
    När jag såg Ringu för första gången som iofs var innan remaken gjorde jag allt annat än skrattade. Hyperventilation var vad jag sysslade med.

    1. filmitch:
      Jag kan förstå att nåt liknande kan hända även under The Shining. Det finns några såna filmer där vad som helst kan hända 🙂

      Jag såg Ringu efter The Ring. Det kan ha varit dumt.

  2. Nog för att jag också gillar remaken, men den är ju väldigt snarlik originalet. Därför var det som att se samma film två gånger för mig, fast med skillnaden att Adam Brody bara var med i en av dem.

  3. Oj oj, jag såg faktiskt The Ring (remaken) på en förhandsvisning som Sthlm Filmfestival ordnade. Blev jag rädd? Nej, jag blev skiträdd. En otroligt härlig känsla, som nästan matchades under visningen av Sinister för ett tag sen. The Ring är en 5/5 för mig, åtminstone var bioupplevelsen det. Det bästa var att jag inte visste nånting om filmen men så oj oj oj.

    Japanska originalet är helt ok men lite tråkigare, lite sämre. Vet inte om det berodde på att jag sett remaken först eller om det är en kombination.

    1. Jojjenito:
      Jag visste inte heller nånting alls när jag såg The Ring. Det är – som nästan alltid – det bästa sättet att se en film på. 🙂

  4. Ringu er selvsagt i en helt annen klasse. Den er skummel, det er dessverre ikke nyinnspillingen, men det er en grei tolkning. Og den legendariske slutten klarer i hvert fall ikke The Ring å gjenskape med CGI-tullet sitt.

    Sadako spiser opp Samara lett når det gjelder å være skremmende. Seriøst, det er så stor forskjell at det blir som om Paul Rudd skulle spilt Rambo. Skjønner du eller? 😉

  5. Jag håller mer stort! The Ring är mycket bättre än Ringu. Mycket tack vare att Ringu följer mönstret som alla japanska skräckfilmer gör och blir rent av lite småmesig och smetig, om jag minns rätt. Av någon anledning har jag bara svårt för när man ska behöva ”lösa problemet” och typ allt ska sluta i ett särskilt lugn av att ”problemlöshet” på slutet, som det gör i många skräckfilmer från Japan. Kanske blandar jag ihop den med alla andra eller så har jag helt rätt…

  6. Du har sett filmerna i fel ordning. Originalet är 10x bättre än remaken, otroligt mycket mera stämningsfull. Men fastnar man för en film och tycker om den är det ibland svårt att se en annan version.

    1. David:
      Helt sant. Det går ju tyvärr inte att gissa hur man hade tyckt om man sett filmerna i den andra ordningen men i många fall är det ju versionen man ser först som är den bästa.

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.