Etikett: 1998

Publicerat

Röd lördag: THE THIN RED LINE

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

SPIKFÖDD

När det börjar surras på The Intörnätt att en stumfilmssplatter precis är färdiggjord då växer mina öron och blir till flintastekar. Dom växte så till den milda grad att jag bad en av filmens skapare att få se filmen sådär nästan först liksom – och jag fick det!

1998 fick Västerbottens Amatörfilm Förening 20000kr av Film i Västerbotten för att göra en splatterfilm som då hette ”Fader Vår”. Dom filmade ett par helger i Rickleå (på DVCAM), sprängde lite, dödade en massa (fejkdödade såklart) och rånade Sveriges äldsta lanthandel och fick ihop en hel del material men av olika orsaker blev filmen aldrig klar. Men nu, såhär 19 år senare, hittades materialet i en flyttkartong och det ena ledde till det andra och NU är filmen klar!

I teamet bakom Spikfödd hittas några som då var mestadels pojkvaskrar men som NU är professionella filmare, trollkarlar, skådespelare, Klungan-medlemmar – och en Oscarsnominerad makeup-artist – och Skinhead Sauron står för musiken.

Att genremixa splatterfilm med stumfilm visade sig vara ett genidrag och jag skulle säga att Spikfödd är precis lika egensinnig som vilken Lights out-kortfilm som helst. Det här är en film som med rätt finansiering i baken och en utökning av manus skulle kunna bli en Hollywood-indie-skräckis modell skitbra. Stumfilm eller ej.

OBS! Imorgon visas Spikfödd på Live at heart-festivalen i Örebro! Passa på att se den om du kan! Så värt!

Publicerat

Stephen King-tisdag: SOMMARDÅD (1998)

Sommardåd/Vinterverk heter novellsamlingen av Stephen King som inrymmer grundhistorien till denna film. Apt Pupil.

Brad Renfro spelar Todd, den unge amerikanske killen som är i det närmaste besatt av nazisterna och dess historia och Ian McKellen spelar  Kurt Dussander/Arthur Denker, den äldre tyske mannen och tillika Todds granne som visar sig vara just en gammal nazist.

Trots den något långsökta storyn köper jag den med hull och hår och troligtvis gör jag det för att BÅDE Ian McKellen OCH Brad Renfro fullständigt lyser genom rutan. Det är ofta närbilder på deras ansikten, inzoomningar som gör att man skulle kunna se pormaskar om det funnits några.

Kanske imponeras jag mest av unge herr Renfro som lyckas hålla jämna steg skådespelarmässigt med den betydligt mer erfarne McKellen och kanske stör det mig lite att jag inte vill skriva mer om filmen men jag vill verkligen inte det. Jag tipsar hellre om den. Se den. Den ÄR bra!

 

 

 

Nästa vecka är det dags för den sista filmen i Stephen King-temat. Vilken kan det vaaaaaaa? Spänningen är kanske inte olidlig, kanske inte ens existerande, för det känns rätt givet va?

Publicerat

UN 32 AOÛT SUR TERRE

Nu kan jag sniffa på målsnöret!

Jag har tagit mig genom Denis Villeneuve-varianten av O-ringen genom att orientera mig genom deltävlingarna Prisoners (i bäckmörker med pannlampa), Enemy (i en labyrint där jag till slut blev så snurrig att jag behövde hjälp för att komma loss),  Nawals hemlighet (i en annan del av världen), Polytechnique (bland skolkorridorer) och Maelström (i en konstig odör, det luktade fiskbutik) och nu är jag framme vid den sista filmen som också är Villeneuves allra första: Un 32 août sur terre från 1998.

Den sista augusti råkade Simone (Pascale Bussières) ut för en otäck bilolycka. När hon vaknar upp är hon fast i en kraschad bil någonstans, hon vet inte var. Hon lyckas ta sig ut, vilse bland högt gräs hittar hon till slut fram till en större väg och får lift med en man in mot stan. Dagen efter, den 32:a augusti, får hon något slags uppenbarelse, en stark längtan efter ett barn tar över tankeverksamheten och hon kontaktar sin bäste vän Philippe (Alexis Martin) för att övertala honom om att bli pappa till hennes barn.

Om jag hade sett den här filmen först utan att veta något om Denis Villeneuves kommande alster så hade jag antagligen tyckt att den var lite mer beige än jag tycker nu. Nu vet jag vilken begåvning denne man är och läser in en hel del i filmen som jag inte kunnat göra om jag sett den 1998. Jag läser in klurighet, jag funderar på det här med att välja datum som egentligen inte finns, är alltihop en dröm, dog Simone egentligen där i bilen?

Precis som med alla dom övriga filmerna i detta Villeneuve-projekt så slås jag över hur olika varandra dom är. Det finns ingen solklar röd tråd genom hans filmer, ingen känsla som är urtypisk ”villeneuvesk” men det är ett utomordentligt gott hantverk rätt igenom. Han själv har skrivit manus till dom första fyra filmerna medans Enemy, Prisoners och filmen som kommer nästa år – Sicario – ”endast” är regisserade av honom.

Det här är en kille att hålla ögonen på framöver. Det känns så lyxigt, han är bara 46 år, han har måååånga produktiva år kvar som regissör. Jämför med Woody Allen till exempel, han är typ dubbelt så gammal och fortfarande i allra högsta grad aktiv. Så heja Denis, tack för dessa orienteringsdagar, nu ska jag hoppa in i duschen och ta sikte på nästa projekt – vad det nu kan bli.

Publicerat

YOUR FRIENDS & NEIGHBORS

När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.

Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.

Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.

Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.

Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.

Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…

Publicerat

FESTEN

Alla familjer bär på en hemlighet. Så står det på affischen och visst är det sant, det är bara inte alla familjers hemligheter som filmas och visas på det här sättet.

Jag vet att det är en film jag ser, jag vet att det är ett påhittat manus, jag vet att det är skådespelare som gör sitt jobb men jag känner det inte. Inte en enda sekund tänker jag på att det är en film jag ser. Jag tittar, jag skruvar på mig, jag känner mig som en mycket obekväm fluga på väggen och jag upplever det som att jag är med på pappa Helges 60-årsfest där han samlat sin närmaste familj för att fira. Sönerna, dottern, frun, vännerna.

Danske Thomas Vinterberg har med Festen och Jakten visat att han är mästare på ångestsmällar-rätt-i-magen-filmer som kretsar kring helt vanliga sammanhang och som handlar om människor som på ytan skulle kunna vara vem som helst. Du eller jag, din familj, min familj, nån annans, alla?

Det går inte att skriva en text som gör filmen rättvisa, speciellt inte utan att spoila och den här gången tänker jag vara stenhård med just detta. Hellre en simpel spoilfri text än motsatsen. Jag vill ju att alla som inte sett filmen ska göra det och helst utan att veta för mycket om den innan.

Det var femton år sedan jag såg filmen sist och den har suttit kvar i magen sedan dess. Nu såg jag om den. Tidigast 2029 kommer jag se den nästa gång.

Publicerat

FILMÅRET 1998

I jämförelse med andra filmår känns 1998 tämligen ljummet tycker jag. Jag hittade med lätthet min topp-tre, plats fyra och fem var också ganska givna men sen, plats sex till tio, där kan det nog ändras framöver både upp och ner, fram och tillbaka.

10. DU HAR MAIL
(You´ve got mail, Regi: Nora Ephron)

Meg Ryan och Tom Hanks är ett av filmvärldens mest självklara par. Lika lätta som dom är att tycka om lika sugen blir jag att klippa av mig håret så fort jag ser Meg Ryans svinsnygga korta frisyr i bild. Det har hittills hänt två gånger i mitt liv, båda gångerna undrade jag hur fan jag tänkte och tryckte i mig B-vitamin för att få håret att växa rekordsnabbt.

.

.

.

9. DEEP IMPACT
(Regi: Mimi Leder)

Jag gillar katastroffilmer. Jag gillar katastroffilmer så mycket att jag ibland fastnar i vinkelvolten och tycker väldigt mycket om filmer som har tämligen solklara brister. Jag kan se att Deep Impact är för mycket på många sätt, jag kan titta på filmen med kritiska ögon men sen kommer slutet – s l u t e t – och då är jag rökt. Varenda gång samma visa, jag sitter och bölar och gräver ner mig i det här med frånvarande fäder och att det kommer en dag då allt är för sent. När det är över. När alla ord man tänkte säga är bortkastade. Uääääääääääk.

.

.

.

8. MÖT JOE BLACK
(Meet Joe Black, Regi: Martin Brest)

Möt Joe Black är en film som jag hittills bara sett en gång. Jag vet inte ens om en förtjänar en plats på den här listan men jag tror det. Hjärtat säger så. Den fick 5/5 av mig den där gången, jag var helt knockad, jag satt och skakade när filmen vad slut. Sen köpte jag filmen och den har stått i hyllan sen dess. Någon gång kommer jag se om den men fram tills dess lever jag på minnena, att det är en alldeles utsökt film.

.

.

.

7. ROUNDERS – SISTA SPELET
(Rounders, Regi: John Dahl)

Det här är en FILM i ordets verkliga betydelse. Ett gott hantverk, det finns ingenting att gnälla på. En bra story, fina skådespelarprestationer och i kategorin ”mysig söndagsfilm” är den perfekt.

.

.

.

6. THE TRUMAN SHOW
(Regi: Peter Weir)

Det här är en film som egentligen hade förtjänat en topplacering. Jag tycker den är otroligt bra, en fullpoängare på alla sätt, smart, tänkvärd och den var före sin tid. Men just precis NU när jag skriver listan får jag inte ”den” magkänslan jag behöver. Imorgon kanske jag känner annorlunda för Jim Carrey, Laura Linney, Ed Harris och den där supergenomtänkta dokusåpan.

.

.

.

5. FESTEN
(Regi: Thomas Vinterberg)

Har man sett Thomas Vinterbergs Festen glömmer man den inte. Den svider, den kliar och den gör ont.

.

.

.

4. SEX LEKTIONER I KÄRLEK
(Playing by Heart, Regi: Willard Carroll)

Det här är en liten pärla, en film som får oförtjänt lite uppmärksamhet. Jag tycker jättemycket om den och tänker inte skriva mer än så.  Jo, att Ryan Philippe har blått hår kan jag skriva som ren information om någon läsare skulle ha färgdefekt seende. Annars tycker jag mest att alla ska se den, kanske inte hela tiden men i alla fall nån gång ibland.

.

.

.

3. HAPPINESS
(Regi: Todd Solondz)

Om Festen skavde och sved så är det peanuts jämfört med Happiness. Den här filmen är så extremt jobbig att se att jag mentalt måste förbereda mig i dagar för att orka. Samtidigt sitter jag i soffan ungefär en gång om året och ser Philip Seymour Hoffmans ångest drypa över TV:n, jag ser Dylan Bakers peddosvettiga ansikte, jag ser Camryn Manheim nästan krypa ur sitt skinn för att slippa vara ensam och jag ser Jon Lovitz vara mer obehaglig än någonsin förr. Och slutet. Pust och stön. Skönt att det är över och eftersmaken är både god och besk. Som nypressad grapefruktjuice ungefär.

.

.

.

2. THE WEDDING SINGER
(Regi: Frank Coraci)

Jag tänker att jag kanske inte är riktigt klok som väljer The Wedding Singer framför Happiness på årsbästalistan, sen tänker jag att jag visst är klok. Jag föredrar supermysig 80-talsromantik med Culture Club och Dead or Alive-soundtrack framför den visserligen enastående men ändå könsdoftsstinkande ontimagenrullen på plats 3 alla dagar i veckan. Adam Sandler och Drew Barrymore är a match made in heaven som Robbie och Julia (konstigt nog funkar det inte lika bra i dom andra filmerna där dom spelar mot varandra, dom är inte Tom Hanks och Meg Ryan direkt) och den här filmen fick mig att ta av mig vanten och be att få en stor tomatsåsindränkt köttbulle serverad i handen från en matvagn en gång. Det var inte lika gott som det såg ut i filmen.

.

.

.

1. FUCKING ÅMÅL
(Regi: Lukas Moodysson)

Det som händer nu hände även 2012 och 2013, en svensk film toppar min årsbästalista. Och vilken film sen! Lukas Moodyssons långfilmsdebut som handlar om Agnes och Elin i den lilla hålan Åmål är en film jag önskar jag hade sett minst tio år tidigare. Ja, att den hade funnits när jag var 12-13-14 år alltså. Det gjorde den inte, jag fick nöja mig med Filmen G. Men alla som är uppväxta med Fucking Åmål som en del av deras tonårsperiod måste ha en sånt jävla försprång gentemot alla andra. Det här är en film att bli klok av, att känna gemenskap med, att helt enkelt älska. Jag gör det i alla fall. Förbehållslöst.

.

.

Bubblare: Enemy of the state, Spring Lola, Sphere-Farkosten, Sliding doors, American History X, Livet är underbart, Blade, Arkiv X: Fight the future,

Intressanta filmer jag ännu inte sett: Savior, Velvet Goldmine, Pianisten, Dark City.

.

Det är fler filmbloggare än jag som skriver om favoritfilmerna från 1998 idag. Klicka in dig på deras bloggar för att få fler filmtips.

Filmitch

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Spel och film

 

Publicerat

MANNEN I MITT LIV

Nina (Jennifer Aniston), en välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet och en uppenbar aversion mot tvåsamhet är tillsammans med välutbildad svinjobbig besserwisser med högt hårfäste och noll charm.

Välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän träffar den homosexuelle mannen George (Paul Rudd) på en fest och vänskap uppstår.

Den homosexuelle mannen George lever tillsammans med en annan man men blir osnyggt dumpad och behöver någonstans att bo. Den välutbildade kvinnan med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän tycker det är en jättebra idé att ta in George som inneboende. Den svinjobbiga besserwissern som inte vill något annat än att flytta ihop med sin flickvän tar det hela bra, blir lite skönpolare med George och accepterar flickvännens samboskap utan alltför mycket gruff.

Sen blir den välutbildade kvinnan gravid och hon tar det med ro. Det är hennes beslut, hon allena tänker bestämma över sitt och barnets liv, besserwisserpappan får inte ens veta något, inte förrän lång tid gått och innan hon berättar för pappan har hon droppat den självklara planen för homosexuelle George: hon vill uppfostra barnet tillsammans med George och hon vill bo tillsammans med George, inte med besserwisserpappan.

Det Nina med egoistiska integritetspinnen uppkörd så långt upp i arslet att den skaver på gomseglet inte har räknat med är detta: att hon kommer bli kär i George. Och George vill inte ha denna välutbildade kvinna hur bra vän hon än är. George vill ha nåt Nina inte har. Han vill ha kuk.

MEN FÖR SATAN VAD DET HÄR ÄR UNKET! JAG VILL SPY!

Publicerat

Veckans Cruz: THE HI-LO COUNTRY

Av en anledning jag inte kan förklara har jag alltid trott att det är Penelope Cruz och Matthew McConaughey på bilden till vänster. Alltid. I min hjärna har dom två haft huvudrollerna i The Hi-Lo Country. Det är tokfel. På bilden är det Patricia Arquette, Woody Harrelson och Billy Crudup. Penelope Cruz är däremot med men endast i en tämligen liten biroll, uppklädd till tänderna så hon ska se ut som en animerad Disneytjej, typ.

Filmen är producerad av Martin Scorsese (och tre till), den är regisserad av Stephen Frears och den har alltså ett litet pärlband av bra skådespelare men vad hjälper det när den är tråkig intill leda. Den där präääääärien är inte min kopp thé. Tysta hästmän med hatt, nä det måste till nåt långt mycket mer intressantare än den här filmen för att jag få upp pulsen över komatos. Filmen utspelar sig dessutom i tiden runt andra världskriget och jag får inte ihop allt i skallen. Kanske för att den gnidit in sig i sömngrus och försöker försätta sig själv i koma, ja, hjärnan alltså, inte filmen.

Penelope Cruz, den stackarn, gör säkert precis vad hon kan med det manus hon fått sig tilldelat. Hon är söt som knäcksmet, solbränd och fin men vad tusan hjälper det när det känns som hon bara är med som ögongodis. Kom igen för faaaan, hon KAN ju agera – också! Använd henne rätt för tusan!

 

Publicerat

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Publicerat

LIVET GÅR VIDARE

Om det är nån som skulle vilja ha en filmisk förklaring till begreppet ”finsk stämning” så föreslår jag man tittar på denna films första tio minuter. Det är så obekvämt att beskåda, det är så ledsamt, det är så pinsamt och det allra värsta är att det inte känns som en överdrift.

Scenen jag pratar om utspelar sig i en talkshow. En person på scen som vill lätta sitt hjärta, ytterligare personer som bjuds in och en publik som får gladiatorspelsditon i antikens Rom att kännas beskedliga.

Utan att spoila filmen för mycket, Birdee Pruitt (Sandra Bullock) lever ett liv som inte riktigt var som hon trodde. Hon sjunker som en gråsten, tar sin dotter (Mae Whitman) och sitt pick och pack och flyttar hem till sin gamla mamma (Gena Rowlands). Självklart bor mamma kvar i den lilla inskränkta hemstaden och Birdee tvingas fejsa gamla klasskompisar som hon inte var helt schysst emot när hon bodde där som ung. Hon var den vackraste tjejen i både skolan och staden och hon var tillsammans med skolans snyggaste sportkille och dom flyttade från hålan och bildade familj.

Man kan se den här filmen med två olika glasögon. Ett – det är en amerikansk sliskig moralpekoral som behandlar kärlek och relationer som om det var på femtiotalet. Två – det är en mysig no-brainer-film som inte bör tas på så himla mycket allvar.

Jag såg Livet går vidare med båda dessa glasögon på. Vissa scener i filmen är svinirriterande, speciellt när Birdee kör sin offerroll ända in i kaklet. Sen funkar inte kemin mellan Sandra Bullock och Harry Connick Jr så toppen alls. Men om man kan bortse från det så har Forest Whitaker lyckats regissera skådespelarna till att faktiskt LYSA i större delen av filmen. Barnskådespelarna är fenomenala (är inte Mae Whitman alltid det?), Gena Rowlands är härlig och Sandra Bullock är hundra procent Sandra Bullock:sk, precis sådär charmig och gullig som bara hon kan vara.

Själv satt jag med en toarulle bredvid mig filmen igenom, tårarna bara sprutade. Jag vet inte om jag ska – eller kan – skylla på musiken som är på pricken så sliskig/känslosam som en film som denna kräver men hur som helst gjorde filmen nåt intryck på mig som endast en hög snytpapper och mosiga söndergråtna ögon kan vara bevis för. Eller så behövde jag bara gråta och filmen blev ett välbehövligt alibi för att släppa ut lite? Kan vara så, I don´t know.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 4

110 min. 114 min. 118 min. 127 min. Det har blivit fyra Dödligt vapen-filmer och varje film har varit aningens längre än sin föregångare. Frågan är till vilken nytta? Filmer funkar precis som livet i övrigt, det gäller att fylla åren med innehåll för att det ska vara nån idé med att bli äldre. Att bara sitta hemma på en stol och vänta på att bli gammal är ju ingen vits, inte heller att göra en lång film som bara har manus och mening nog att vara mycket kortare.

Alla fyra Dödligt vapen-filmerna hade tjänat på att kortas ner 15-20 minuter. Det är mycket dötid, mycket långdraget tjafs mellan Murtaugh och Riggs. Men jag minns även den där sommardagen 1998 när jag och min dotters pappa hade barnvakt och gick på premiären av Dödligt Vapen 4 i Borgholm, då kunde den gärna ha fått vara mycket längre. När jag ser filmen femton år senare – och betydligt mer utvilad – känner jag att den definitivt är lång nog. Alltså, definitivt.

Riggs ska bli pappa, Murtaugh ska bli morfar och det är ett jävla tjat om det där med att skaffa barn utan att vara gift. Murtaugh är en mänsklig moralpredikan hela han vilket är ganska så tröttsamt att lyssna på speciellt efter att ha sett fyra filmer på kort tid. Såg man filmerna 1987 till 1998 är det kanske en annan sak.

Bortsett från att Riggs har kapat hockeyfrillan så är Dödligt vapen 4 väldigt lik dom övriga tre. Saxofonkillen är tillbaka och han tutar på med sedvanligt engagemang och att stoppa in skrik-göken Chris Rock och vig-nissen Jet Li hjälper liiite men inte tillräckligt mycket för att filmen ska kännas fräsch. Fast jag minns att jag tyckte det 1998. Jag tyckte bra mycket bättre om filmen då än nu. Jag hade lite annan syn på Mel Gibson då också men sett med objektiva ögon, när han sätter in charmoffensiven är det få som klår honom på vita duken. I alla fall DÅ.

Eftersmaken blir i alla fall okej, filmen letar sig upp till en svag trea och jag tror faktiskt inte att det här är det sista vi ser av radarparet Murtaugh och Riggs. Det skulle förvåna mig föga om det dyker upp en Dödligt Vapen 5. Men Mel Gibson dyker upp på bio redan 2014, i en film jag ser fram emot. Han spelar Conrad Stonebanks i Expendables 3. Hör jag lite jubel och visslingar?

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)

Publicerat

Måndagar med Matt: ROUNDERS

Tänk att du sitter vid ett köksbord. Framför dig har du ett vitt papper och barnkritor i regnbågens alla färger. Din uppgift är att rita Matt Damon – med kläder. Kanske funderar du en stund, kanske går det per automatik men jag är tämligen stensäker på att 99,99% av alla skulle rita Matt Damon i beiga – och för stora – chinos. På överkroppen kanske det skulle bli en enkel T-shirt eller en V-ringad lammullströja men det skulle också kunna bli det jag uppfattar som en typisk Damon-överdel: en stjärtlång mörk höstjacka, också den aningens för stor.

Tror du mig inte? Titta på Rounders och säg sen att jag har fel. Här han han nämligen den klassiska Matt-Damon-som-klippdocka-outfitten. Inget fel i det. Kanske är det i denna basicgarderob som mycket av hans storhet sitter. Det går att känns igen sig i honom, han är vanlig. Han är ingen larger-than-life-filmstjärna, han är bara…Matt. The kid from the block liksom. En svennig grabb. Den manliga varianten av the girl next door. Han har dessutom en mycket behaglig berättarröst vilken används flitigt i den här filmen.

Mike McDermott (Damon) är en vanlig juridikstuderande kille som på ett ovanligt sätt betalar terminsavgiften: han spelar poker. Allt går enligt planerna till en kväll när han i ett tillstånd av hybris och felräknande förlorar vartenda öre han äger. Som för alla andra människor som hamnar på botten är det då – och bara då – som den inneboende kunskapen om kreativt problemlösande sätter in. Han lovar sin flickvän att sluta spela och han tar ett nattjobb som budbilschaufför. Säkra pengar måste in.

Allt går enligt planerna tills Mikes bästa polare Worm (Edward Norton) släpps ut ur fängelset. Karaktären, klokskapen, relationen med Jo (Gretchen Mol) och vänskapen med Worm sätts på prov.

Rounders är en riktig söndagsmorgonfilm. Lågmäld, mysig, välspelad. Inga stora ord och gester bara skön musik, en bra historia och Damons röst som en förklarande ciceron genom filmen. Filmen ger mig behagliga 80-tals vajbs trots att den kom 1998 och duon Damon/Norton är då, precis som nu, bland det bästa man kan se på film i skådespelarväg. Att jag sett filmen förut och gav den en stabil trea spelar ingen roll, jag såg den nu med nya ögon och den förtjänar mer än så.

Publicerat

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.