THE SHALLOWS

En hajfilm. En hajfilm! EN HAJFILM!

The Shallows är en film jag sett fram emot länge länge länge. Det är liksom en ”riktig” hajfilm, det är EN haj, det är en haj som ser ut som en haj, den är inte ditritad i paint i efterproduktionen, den här hajen känns så verklig som en haj på film kan göra.

Blake Lively är Nancy, tjejen som letat upp en hemlig strand i Mexiko som var hennes mammas favoritställe, mamman som nu är död i cancer och anledningen till att Nancy – till synes utan mål – reser runt i världen istället för att gå klart läkarlinjen. Att bota och läka känns meningslöst när inte mammans liv gick att rädda.

Det känns som att äventyret hon strax ska genomlida kommer leda till en av två saker: hon dör eller hon fattar meningen med sitt liv och fixar sin läkarlegitimation. Man behöver heller inte vara med i Mensa för att kunna räkna bort den ena av dessa två men det är en annan femma.

En timma och tjugosex minuter är en alldeles perfekt speltid för en film som denna. Den hinner aldrig sagga till även om anrättningen kryddas med mer än lovligt många slowmotion-surf-scener som börjar ovanför vattenytan och slutar under. Men regissören Jaume Collet-Serra har gjort en jäkligt snygg film och det är svårt att klaga på nåt egentligen. Jag köper att Blake Livelys perfekta bikinitrosaklädda skinkor zoomas in för manuset gör henne till allt annat än ett ordinärt skräckfilmsvåp. Hon är helt enkelt som klippt och skuren för den här rollen.

Efter att ha sett Lively både här och i Woody Allens nya film Café Society måste jag säga att jag omvärderat min syn på henne, en syn som för övrigt enbart är baserat på korkade fördomar om att Gossip Girl är en skitserie och att Serena van der Woodsen är ett aplökig namn på en rollfigur alldeles oavsett sammanhang.

The Shallows är som en dålig reklamfilm för bada-gärna-i-havet-bland-djur-och-maneter men det är ju just det som gör den till en sevärd film. En stark trea till filmen men betydligt högre till Blake Lively och Nancys kreativitet.