THE STRAIGHT STORY

Säga vad man vill, vissa filmer har verkligen ett speciellt sätt att tumla runt i ens liv.

Jag såg  delar av The Straight Story redan för många år sedan. Jag minns egentligen bara känslan av den och att jag tyckte det var fasligt sorgligt att huvudrolls-innehavaren Richard Farnsworth valde att ta sitt liv genom att skjuta sig själv med ett gevär bara ett halvår efter att han blev oscarsnominerad för den här filmen. Han var då 80 år gammal.

Fast om hela sanningen ska fram så mindes jag inte att han hette Richard Farnsworth. Hela min resa fram tills att jag nu sett om denna film/sett hela hade varit betydligt enklare om jag bara kommit ihåg hans namn.

Två av mina allra närmaste här i livet är såna där jobbiga filmtittare som när dom ska beskriva en film säger: ”du vet….den där filmen med han den där….ja du veeeeet….han som var med i den där filmen när dom sprängde den där bron, ja du vet och så hon, hon den blonda, hon, du vet precis vem det är, hon är ju gift med han den snygga, han med ögonen, du veeeeeeet…”. I 99 fall av 100 lyckas jag klura ut vad dom menar och fallet jag går bet på gör mig galen. Att jag själv då fastnar i vinkelvolten och inte minns vare sig titel, skådis eller regissör på en film jag tror mig tycka om, DET hör inte till vanligheterna och otaliga är dom gånger jag googlat på ”skäggig man på åkgräsklippare” dom senaste åren men inte ett enda av dom 64000 resultaten har gjort mig det minsta klok.

Att så en dag klicka in på Fripps filmrevyer och se en recension av en film om en skäggig man på en åkgräsklippare, alltså jag kippade som en nyfångad gädda på land efter luft, jag blev så glad så glad att det blev spontanfuldans på vardagsrumsgolvet den kvällen. En stor filmisk pusselbit lades på plats i min hjärna och jag fick sinnesro. The Straight Story, så var det! Där satt den!

Var då filmen så bra som jag mindes den? Ja. Precis så bra.

Det här är alltså något så häftigt som en Walt Disney-produktion som är regisserad av dom mörka knasigheternas mästare David Lynch och som är en roadmovie om en sällsam gammal man på en grön åkgräsklippare. Jag vill bara klappa händerna och börja spela fiol i skinnbyxor, fan, att hitta såna här filmer är anledningen till att jag tittar på film. Varenda scen är perfekt, varenda vy, varenda musikalisk strof i bakgrundsmusiken, blickar, röster, det sägs inte ett ord för mycket, allt är oklanderligt men utan att för en sekund bli tråkigt. Det är bara fint och snällt och hjärtskärande – och en alldeles alldeles fantastisk filmupplevelse.

Fripps fina recension av filmen hittar du här och det är tack vare honom – på flera sätt – som jag nu sett den. Tack så jättemycket!

20 svar på ”THE STRAIGHT STORY”

  1. Om nån annan har glömt bort vad filmen heter och nu googlar på ”skäggig man på åkgräsklippare” så hamnar man här direkt 😉

    Kopierar lite från min kommentar hos Fripp. Såg den här på bio när den kom och det var en mycket trevlig upplevelse. Kände mig helt varm efteråt. Musiken, sädesfälten, gräsklipparen, personerna han möter. Mycket trevlig road movie.

    Hos Fripp spekulerade jag lite i följande… Alvin har ångest för att lyckades tända eld på en kåk där hans dotters barn förolyckades. Det fanns en scen där Alvin får nån sorts blackout när han ser en brand och sen börjar gräsklipparen skena nerför en utförsbacke.

    Spekulationer som sagt, jag kommer egentligen inte ihåg varför jag fått för mig ovanstående men det sitter kvar sen då jag såg filmen.

    1. Jojjenito:
      Då får vi hoppas att någon mer än jag drabbats av titelafasi så jag kan hjälpa någon på samma sätt som Fripp hjälpte mig 😉

      Alltså, det här är en sån väldigt fin film, så väldigt fin. Jag tror FIN är den bästa beskrivning man kan ge den, fin och annorlunda.

  2. Kul att du gillade den så mycket som du trodde.

    Sista scenen är så otroligt bra. Jag ryser alltid när jag ser broder Lyle. Valet av skådespelare är fantastiskt.

    David Lynch gör normalt sett filmer som kan kallas ”weird”, väldigt intressant att se honom göra en straight film lika bra!

  3. Tredje recensionen bara bara ett par veckor och tredje femman! Jisses vilka förväntningar jag kommer att ha när jag sätter mig framför denna nästa gång. Men har en bra bit kvar och mycket Lynch att ta mig igenom innan dess – så förväntningarna kanske hinner svalna ett par grader innan det är dags. 🙂

  4. Gillade den också när jag såg den för ett par år sen. Blev 4/5 från min sida och en film jag definitivt vill se om i framtiden. En skön och mysig film är det definitivt.

  5. Nej, nu fan måste jag också se om denna! Att se den på bio var en upplevelse. Fotot var ju helt sanslöst vackert på stor duk. Skådespeleriet sen och regin! Musiken! Och berättelsen. Så hjärteknipande god utan att bli sentimentalt larvig.

  6. Oj, här var det hyllningskör. Jag som inte ens har sett den. Men det gillar jag. Innebär att jag har en garanterat utmärkt filmkväll framför mig! 🙂

Lämna ett svar till fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.