The Stranger Inside

15 oktober, 2011

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.

Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.

Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.

The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?

Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?

Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.

Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig  ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.

Här finns filmen.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 15, 2011 kl. 18:38

Just, det var den här filmen jag for efter när jag satte ihop Death Wish-temat men aldrig hittade igen eftersom jag inte kom ihåg vad den hette. Tack för att du löste min Straight Story-film 🙂

Det kan handla om tempo, det kan handla om huvudpersonens kön, det kan handla om skådespelartalang, det kan handla om sinnesstämning när man ser filmen. Det finns ju så många faktorer… Huvudsaken är väl att den här slog an en ton?

Svara

fiffi oktober 15, 2011 kl. 18:49

Sofia:
Ja, visst är det så. Huvudsaken är ATT, inte varför.

Men ändå, jag kan inte riktigt släppa det. Det är en rätt intressant tanke eftersom Death wish blev brutalt sågad av mig på alla sätt och vis och det här är PRECIS samma historia.

Nåja. Kanske bara ska låta det vara som det är och inse att en mustasch är bra till mycket men en sådan allena kan inte rädda en film 😉

Svara

filmitch oktober 16, 2011 kl. 02:12

Hämndfilmer är något som jag är svag för. Foster är ganska bra skådis och långsamma dramer har jag inga problem med bara jag är på humör. Se där tre rätt av tre. Filmen läggs härmed i arkivet som växer och växer.

Svara

Fiffi oktober 16, 2011 kl. 10:17

filmitch:
Hoppas den hoppar ut från arkivet och in på att-se-listan endera dagen för filmen förtjänar det 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: