THE TRIP

21 juni, 2014

Jag vet inte riktigt varför jag i alla dessa (hualigen) fyra år medvetet avstått från att se The Trip men plötsligt fick jag ett otroligt sug efter att se den. Ibland kan det bli så. Man får nån fix idé att lever är gott, lever måste jag ha, sen äter man lever och håller på och spy precis som alla andra gånger jag ätit lever. Nu säger jag inte att jag kräktes av The Trip, inte alls, jag menar mest att sug efter något inte per automatik gör att det smakar gott. Utom ibland när suget har rätt.

Steve Coogan ska på tidningen The Observers räkning åka runt i England och provsmaka mat. Meningen var att flickvännen Mischa (Margo Stilley) skulle följa med men hon lämnade återbud i sista stund och alla andra Steve frågat har sagt nej. Sist på listan stod Rob Brydon som inte behöver övertalas speciellt länge för att följa med. Han vinkar hejdå till fru och spädis-dotter, sätter sig i bilen bredvid GPS-vägraren Steve och off they go.

The Trip är inte bara en matig film, det är en extremt pratig film. Gillar du tugget mellan dessa två män så kommer du gilla filmen. Ogillar du tugget kommer du troligen stänga av, eller ja, kanske kräkas lite. Jag fann mig själv oförhappandes leende i soffan, det var riktigt mysigt och inte alls långtråkigt att höra dessa två imitationsbattla Anthony Hopkins, Michael Caine och Hugh Grant hela tiden. Ja, hela tiden. HELA tiden. Precis heeela tiden.

I det icke-filmiska livet har jag svårt för människor som ofta och gärna slår sig på bröstet och proklamerar sin egen förträfflighet. Detta beteende bevisar bara en sak för mig, att den förträfflige är inte så förträfflig egentligen, att under den där självgoda huden finns endast osäkerhet, rädsla och litenhet. Steve och Rob slår sina bröstkorgar blodiga med sitt unkna skrytande, dom skulle kunna ställa upp i VM i bekräftelsebehov och dom båda är tävlingsmänniskor, snabba med att yttra “I won!” i situationer där det spelar noll roll vem som är vinnare eller förlorare. Hade Steve och Rob varit aningens mindre charmiga män hade detta beteende gjort mig vansinnig men i filmen köper jag det även om jag inte direkt skrattar åt dom. Inte åt och inte med. Jag ler bara.

The Trip känns som en brittisk variant av Sideways och det är en kärleksfull jämförelse. Sideways är snäppet vassare i mina ögon men The Trip var inte pjåkig alls. En enkel och mysig film med en mycket välsmord dialog.

{ 7 comments… read them below or add one }

Henke juni 21, 2014 kl. 09:32

Jag tyckte denna var klart bättre än Sideways som jag var lite sval inför. Dessutom såg jag den korta tv-serien som filmen är ihopklippt från. Älskade deras gnabbande men kommer inte alls ihåg tävlingsinstinkten hos dem. Tyckte att snacket handlade om vad man gör med sina liv, son prioriteringar, vad är viktigt i livet och sånt. Samt en massa roliga imitationer. Filmen är nog ganska grabbig tror jag.

Kul metanivå, både film och dokumentärt på samma gång.

Nu spelar de för övrigt in en ny säsong, denna gång i Italien.

Svara

Fiffi juni 21, 2014 kl. 18:37

Henke:
Uppföljaren kommer jag definitivt att vilja se, kanske tom på bio. Det här var verkligen en mysig film som jag tänker tillbaka på ganska ofta. På vilket sätt tänker du att den är grabbig? Ser du även Sideways som en grabbig film?

Svara

Fredrik Gustafsson juni 21, 2014 kl. 13:48

Jag såg serien i höstas och blev helt förälskad! Av allt. Steve Coogan spelar ofta en osympatisk version av sig själv, se exempelvis Winterbottoms Tristram Shandy – a Cock and Bull Story eller en av Jim Jarmuschs Coffee and Cigarettes.

Svara

Fiffi juni 21, 2014 kl. 18:42

Fredrik:
Det stämmer verkligen det du skriver, att han spelar osympatisk. Inte ens i Philomena är han nån genomtrevlig person utan snarare mänsklig med fel och brister precis som alla oss andra. Sen är han inte direkt bildskön heller och kanske är det denna kombo som gör att han hamnar i ett skådisfack där man lätt glömmer bort honom bland alla tomcruisar och mattdamonar och channingtatums?

Svara

Fredrik Gustafsson juni 21, 2014 kl. 19:44

Det är ju inte bara det att han spelar osympatisk, hans rollfigur heter därtill ofta Steve Coogan. Han är inte precis någon filmstjärna så som Cruise, han är för arty för det, desutom en gnällig britt! Men har du sett Coffee and Cigarettes? Coogan sitter och pratar med Alfred Molina, och det är oerhört pinsamt alltsammans och fantastiskt bra! http://youtu.be/x9-F-Izif3Y

Svara

Fiffi juni 21, 2014 kl. 20:38

Fredrik:
Jag har sett Coffee and Cigarettes men jag har inga klara minnen av filmen. Kanske borde se om den 🙂
Jag kan inte låta bli att tycka att det är modigt av honom att spela sig själv på det viset med namn å allt. Det hör inte till vanligheterna direkt. Ska vara John Malkovich då i såna fall, han har ju också gjort det.

Svara

filmitch juni 22, 2014 kl. 19:06

Coogan hör till mina favoriter och Brydon är inte heller så illa. Såg tv-serien som jag fann vara mkt underhållande (trots att jag är ointresserad av mat). Hamlet 2 är inte så pjåkig om man vill se mer Coogan.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: