THE WAY WAY BACK

24 juli, 2013

Alla har en sommar som förändrar deras liv, så står det på bioaffischen. EN sommar? tänker jag och tänker att 1986 var min första och den sista tänker jag inte ha upplevt än. Duncan (Liam James) är fjorton år och The way way back handlar om hans sommar, den första sommaren som kommer att förändra hans liv.

Hans mamma Pam (Toni Collette) har träffat en ny snubbe, Trent (Steve Carell). Tillsammans med Trents dotter ska dom semestra i Trents sommarhus vid havet. Urtypen av en modern familj alltså, en sån med lite lagom många undanskuffade meningsskiljaktigheter som ligger och gottar till sig under ytan, som pyser och skvalpar men som inte tar sig upp till ytan eftersom alla inblandade är så väldigt rädda för att det ska bli fel/skita sig/ta slut – rädda för att återigen bli….ensamma.

Jag undrar om känslan av ensamhet någonsin blir jobbigare än i en situation där man faktiskt, på pappret, inte är ensam. Som vuxen i ett förhållande som inte är hundra eller som barn när man inte känner sig sedd, älskad och respekterad av sin/sina föräldrar. Den här filmen presenterar ett smörgåsbord av ensamma själar i olika åldrar och med hjälp av ett bra manus, fina skådespelarinsatser och ett stort hjärta bjussar filmen på en upplevelse för hela familjen, precis på samma sätt som Little Miss Sunshine lyckades med.

Det här med att se människor växa, att få vara med på resan och kanske lära sig nåt själv på kuppen, det är bland det häftigaste som finns tycker jag både när det handlar om den filmiska verkligheten och den riktiga. Nästan lika häftigt är det att se en skådespelare som jag vanligtvis avskyr få till en nästan utomjordisk arbetsinsats och faktiskt får mig att se på hen med andra ögon. Ben Affleck lyckades med det nästintill omöjliga i The Town och här är det Sam Rockwell som imponerar stort på mig.

Sam Rockwell har hittills varit lika intressant för mig som ett par ingångna gubbtofflor. Han har pajat filmer som jag borde tycka om med sin blotta svagbegåvade utstrålning (Moon) och jag har aldrig förstått hur han har kunnat landa relativt stora roller i väldigt stora filmer (den som Justin Hammer i Iron Man-filmerna till exempel). Det handlar inte om att han inte är snygg (fast han ÄR inte snygg), det handlar om att han är så likgiltigt genomskinligt beige som skådespelare att automatiska butiksdörrar inte skulle öppna sig i hans närhet. Jag står för min åsikt och håller fast vid den med samma frenesi som jag nu erkänner att han i och med rollen som Owen, ägaren av Water Wizz-vattenland, faktiskt fått en roll som är BULLS-EYE för honom.

Owen är en snubbe med hjärtat på rätta stället men han är samtidigt tillräckligt mycket lillebror för att göra mig irriterad. Han kör med sin loja mañana-mentalitet och charmar sin omgivning för att linda dom kring sitt finger och då speciellt kollegan/flickvännen/underliggande chefen Caitlin (Maya Rudolph). Väx upp, för fan, tänker jag och biter ihop käkarna och ja, han växer upp precis som alla andra i filmen. Owen/Sam Rockwell förvandlas från slemmig larv till liten brun fjäril framför mina ögon och det gör mig så väldigt glad.

Att se Steve Carell i rollen som Trent gör mig inte lika glad. Inte för att han inte gör Trent bra – för det gör han – snarare för att han gör Trent för bra. För enerverande. För oempatisk. För anal. Scenen när familjen spelar brädspel kan nog många känna igen sig i. Allison Janney spelar den inte-så-värst-skåpsupande-grannmorsan Betty och scenerna mellan henne och hennes skelögde lille son Peter (River Alexander) är filmens komiska höjdpunkter.

Det finns inte tillstymmelse till dåligt skådespeleri i den här filmen, speciellt inte från ungdomarna. Liam James utvecklar sin Duncan med myrsteg och inte en millimeters överspel. Han är obeskrivligt och ovanligt ordinär för att vara med i en amerikansk film av någon sort men jag förstår hur filmmakarna tänkt. Vi får följa med på hans resa och han blir också en fjäril, dock inte en brun.

Fripps filmrevyer och We could watch movies har också skrivit om filmen och Deny Everything-Joel har inte skrivit om den (än) men jag tror mig veta att filmen är uppe och nafsar på toppbetyg för honom.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 25, 2013 kl. 16:05

Är det ngt mer än Colette och Carrell som gör att du refererar till Just Little Miss Sunshine?

Jag har också jättejättesvårt för Sam Rockwell, men Moon gjorde att han växte för min del. Kul att detta blev din Moon 🙂

Svara

Fiffi juli 25, 2013 kl. 19:34

Sofia:
Ja, det beror en del på skådisarna, en del på känslan i filmen. Båda filmerna är ganska mörka men ändå komiska på sina ställen och båda filmerna är givande för alla mellan 11 och 100.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: