ARACHNOQUAKE

25 juli, 2013

Det fanns en tid i världen då Edward Furlong var en cool kid, nån som kunde bli en framtidens man. Jag kan bara konstatera att ibland blir det inte riktigt som man tror.

I Arachnoquake är nämligen “John Connor” tillbaka, men här som en lönnfet baseballtränare med otvättat hår och en röst som fullkomligt skriker “målbrottet, varför glömde du mig, hallåååå?“. Han går runt som en fulare form av Frodo och försöker överleva invasionen av jättespindlar och det går inte göra annat än att tycka synd om snubben. 35 år är han nu förresten. 35!

Ja, nu är det ju inte bara Edward Furlong som försöker överleva, alla i filmen försöker komma på sätt att fly ifrån och/eller döda dom där gråmetalliska CGI-monstren som är så fjösiga att inte ens jag som avskyr detta djur i original blir det minsta skrämd.  Men nu har det varit jordbävning i New Orleans och med det kommer spindlar uppkrypande från jordens innandöme, spindlar som kan springa, kasta eld, simma och döda. Att dom ser ut som inklippta plastinsekter från BR Leksaker med alldeles för många och smala ben hör kanske inte hit, eller så gör det det.

Det mesta med den här filmen andas inte B-film utan så långt ner som bokstaven Q, ändå tittade jag klart. Nånstans gillar jag ju såna här filmer, jag gör ju det. Det är med skräckblandad förtjusning jag beskådar dessa filmer som i 9,5 fall av 10 bäst kan jämföras vid en tittkö förbi en massiv bilolycka.  Jag tycker det är kul att se hur filmarbetare med minimal budget löser problem, i vissa filmer kan nämligen avsaknaden av stålar ge upphov till en sprudlande kreativitet som jag verkligen uppskattar. Saken är den att med Arachnoquake får jag känslan av att det faktiskt finns en budget, att den är gjord som en TV-film som faktiskt kommer att visas nånstans, nångång och ändå är den så mycket sämre än så mycket annat i den här genren.

Jag skulle kunna ge den prefixen nästanusel men bara nästan. Den är nämligen rättigenom värdelös. Det enda jag fick med mig i bagaget var några goda skratt åt Edward Furlong. Åt. Inte med. Bara det känns sunkigt.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia juli 25, 2013 kl. 16:06

Ohh, den här filmen ska jag _inte_ nämna för Anders. Det räckte så bra med Sharknado i sommar…

Svara

Fiffi juli 25, 2013 kl. 19:36

Sofia:
Haha, det räcker med EN menar du? Tänk om jag kunde tycka samma sak…. 😉

Svara

Movies - Noir juli 25, 2013 kl. 18:10

Hmm, du skriver om mycket skräp i dessa dagar. Förmodar att det har att göra med semestertider och färre läsare 😉 Jag kör på som vanligt – skriver om det jag nyligen sett…

Blev lite överraskad att några av Mads-filmerna inte var bättre. Har själv tänkt se några av dem, men de tog sig inte direkt upp på ska-se-listan.

Svara

Fiffi juli 25, 2013 kl. 19:30

Movies-Noir:
Semestertider, ja. Färre läsare, nej. Jag kan bara skylla detta stim av skitfilmer på en enda sak: min hjärna är överhettad och urskiljningsförmågan har tagit ledigt. Jag väljer helt enkelt bajsfilmer, så simpelt är det. 😉

Svara

filmitch juli 26, 2013 kl. 10:17

Movies-noir det finns alltid plats för s.k skitfilmer plötsligt en dag så händer det – filmen är faktiskt bra och om inte har man ganska roligt under resans gång.
Ang. Spindlar Fiffi – den här var oväntat bra:
http://filmitch.wordpress.com/2012/12/21/kingdom-of-the-spiders-1977-usa/

Svara

Sofia juli 26, 2013 kl. 11:17

@Filmitch: Djurskräckfilmer gjorda innan Asylum och Syfy dök upp på banan (eller är det kanske CGI vi ska skylla på?) är utom tävlan i detta avseende. De kan faktiskt vara riktigt bra…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: