Things we lost in the fire

10 augusti, 2011

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 10, 2011 kl. 16:12

En typisk mellanfilm vad jag kan påminna mig, varken uppseendeväckande bra eller dålig. Som du, ungefär, alltså 😉

Svara

Fiffi augusti 11, 2011 kl. 00:49

Sofia:
Menar du att du tycker som jag eller att du tycker som jag ÄR? 😉

Svara

Sofia augusti 11, 2011 kl. 18:52

Ja, Fiffi, du tillhör verkligen mellanskiktet. Beige och ingen man lägger märke till 😀 Nä, med förbehållet att vi ju faktiskt inte träffats IRL menade jag förstås att vi tycker likadant.

Svara

fiffi augusti 11, 2011 kl. 23:46

Sofia:
Jag misstänkte att du menade just så men jag ville vara säker 😉
Fast efter att ha sett Das leben der anderen så känns det inte helt offside att vara beige näbbmus 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: