Tillsammans är man mindre ensam

11 september, 2011

Jag sitter vid köksbordet, det svarta stora med min laptop framför mig och röda Skullcandys över öronen. Hela lägenheten är full med barn, eller barn och barn förresten, dom är inte barn längre, snarare små ungdomar. Hallgolvet syns inte för alla skor där mina kängor i storlek 41 snart är dom minsta. Det låter som det är fest i vardagsrummet. Mina barn och några andras spelar Buzz, dom skrattar, busar, låter, hoppar och är glada. Helt enkelt, det är ett JÄVLA liv härhemma.

Här sitter jag i köket med min dator och tänkte försöka titta på en film. Jag har kokat mig starkt kaffe, dricker det ur min guilty-pleasure-pappmugg med lock och massor med ekologisk rödmjölk och jag kan nästan tro att det är finkaffe för 40 spänn muggen från nåt fik på stan. Det är det inte. Det är hemmabryggt fulkaffe från förorten men det är fint nog för mig. Dessutom är det gott och  jag får huuur många refills jag vill. Bara en sån sak!

Filmen börjar. Den franska jag har velat se länge. Ensemble, c´est tout, Tillsammans är man mindre ensam. Audrey Tautous vackra ansikte redan till förtexterna vittnar om att det här kan bli bra. Jag tycker om Audrey Tautou. Hon känns sådär fördomsfullt kvinnligt fransk med naturligt mörka ögonbryn och hår som slarvigt uppsatt ser alldeles perfekt ut. Anar jag ljudet av ett musettdragspel i bakgrunden eller är det önsketänkande? Kan det vara ett bi-ljud från TV-spelet i rummet bakom mig? Tror inte det. Jag är i Frankrike nu, dom högljudda glada barnen är redan mentalt en bra bit bort.

En gammal kvinna vid namn Paulette har segnat ner på köksgolvet. Är hon död? Nej hon andas. Hon har stickad kofta på sig, en brunbeige grovstickad, en sån som den gamla kvinnan hade, hon som jag hjälpte när jag jobbade på hemtjänsten, kvinnan som jag hittade sittandes död i sin älskade och charmigt nedsuttna fåtölj en höstdag som denna för många år sedan. Jag kan känna i händerna hur koftan kändes, hur ullen liksom kliade fast på ett hemtrevligt sätt. Konstigt det där hur minnet minns.

Filmpianot klinkar på. Väckarklockor piper. Vardagssysslor pysslas med. Jobb jobbas. Det luktar utomhus, höstjacka, katter,  rosa basker och liv. Audrey har en tjock röd halsduk som ser extremskön ut. Jag har också en sån men vet inte var. Jag har inte använt den på flera år. Audrey spelar en lokalvårdare som ser väldigt glad ut. Hon bor i en liten vindsvåning, jag förstår att hon är glad. Men är hon glad, sådär på riktigt? Det är mycket snack om att hon är smal. För smal. Sjukt smal? Mamman kallar henne benrangel. Fy bubblan för mammor som ger sina barn skuldkänslor. Jag avskyr sånt.

Nu är dom TV-spelsspelande ungdomarna  i en helt annan värld – och jag i min. Det gick fort. Jag är varm i magen, nästan lycklig och det har bara gått en stund av filmen. Pulsen har gått ner, axlarna sänkts, mungiporna höjts en smula, i alla fall på sidorna och jag känner redan nu att jag inte vill att filmen ska ta slut. Men det gör den. Nittio minuter går ibland alldeles för fort. Jag sitter kvar en stund i påhittad tystnad med höronlurarna på, barnens stoj går självklart igenom men vad gör det?

Jag går ut till vardagsrummet.

”Mamma, vill du va me? Snälla, kom,  va me!”

Ensam är inte stark, ensam är själv.

Tillsammans är man mindre ensam.

Det är så sant att det nästan gör ont.

{ 8 comments… read them below or add one }

Jessica september 11, 2011 kl. 16:12

Å, vilken underbar text. Kände igen mitt eget filmtittande i den. Mina försök. Det är inte så enkelt alla gånger att få ro. Men den dag jag kommer att ha fullständig ro kommer jag att bli förtvivlad. Tomheten som väntar.
Om filmen: jag älskade den och visst är Audrey underbar. Tyvärr gäller det inte för alla filmer hon är med i. Såg en tidigare i sommar som jag tyckte var rent usel. Men den här var som sagt en pärla.

Svara

Fiffi september 11, 2011 kl. 21:07

Jessica:
Tack 😀
Det gäller att tänka på den där tomheten ibland, på den där totala helomvändningen som kommer blir när man själv inte längre är spindeln i nätet utan ungarna klarar sig helt själva, i alla fall när det är kaosåpanik hemma 😉

Vad gäller Audrey så tycker jag att HON alltid är fantastisk, som kvinna, men filmerna hon väljer har ibland en hel del övrigt att önska.

Svara

BlueRoseCase september 11, 2011 kl. 18:10

Det här var ju lustigt! Hoppar över din text eftersom jag håller på att läsa boken och idag hade jag kommit så långt att jag konstaterade att jag måste se filmen också efteråt!

Svara

Fiffi september 11, 2011 kl. 21:09

BlueRoseCase.
Tycker absolut du ska se filmen också, om inte annat för att kunna skriva ihop en recension där du kan jämföra den mot boken och för att jag då ”slipper” läsa den 😉

Svara

Jaana september 11, 2011 kl. 18:37

Och det är därför jag gillar att läsa dina recensioner… För att de fångar känslan och för att jag alltid, nästan, kan lita på vad jag får, när jag följer dina tips….

Svara

Fiffi september 11, 2011 kl. 21:09

Jaana:
Tack! 🙂 Vad glad jag blir att du tycker så 🙂

Svara

Sofia september 11, 2011 kl. 22:57

Jättejättefin text. Tyvärr delar jag inte din fina filmupplevelse. Tyckte oväntat mycket om boken (sannolikt eftersom jag trodde att jag skulle hata den) men filmen blev avstängd efter en trekvart sådär. Det levde helt enkelt inte upp till min egen läsfilm.

Svara

Fiffi september 12, 2011 kl. 08:49

Sofia:
Tack så jättemycket! 🙂
Jag kan absolut förstå din reaktion efter att ha läst boken, trots att jag inte läst boken själv. Men det är ju ofta så, bokens imaginära bilder gör sig bättre i skallen än dom filmade.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: