Veckans dokumentär: ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN

12 september, 2011

Heidi Andersson bor i en liten by utanför Storuman som heter Ensamheten. Sammanlagt, med henne inkluderat, bor det 16 personer där varav 11 sysslar med armbrytning och alla heter Andersson.

Heidi är världsmästare, femfaldig till och med. Hon är stark som en oxe, envis som en tjur, explosiv som en vithaj, har fötterna på jorden som en tusenfoting och är söt som en hamster. Lisa Munthe och Helen Ahlssons dokumentär visar mig allt detta utan att egentligen berätta något alls, bilderna får tala och jag kan inte göra annat än att förundras, förvånas och nästan förälska mig i hela den fantastiska familjen Andersson och deras liv tillsammans.

Här finns en kärlek och en respekt för varandra som jag sällan skådat i familjer. Det brukar alltid ligga en massa gammal groll, bitterhet, missunnsamhet och annan skit och gro under trasmattorna men här känns det inte så. Det känns som att dom allihop – på riktigt – tycker om varandra och hjälps åt av fri vilja, aldrig av tvång och har dom tråkigt en stund kan dom ju alltid bryta arm.

Att Heidi är en naturbegåvning och har maxat både arv och miljö i sina muskler är otroligt häftigt att se och trots att jag aldrig tänkt tanken att armbrytas (jo, ett par gånger på krogen efter alldeles för många Jäger&Red Bull) och trots att jag vet innan att Heidi vinner VM i Kanada som dokumentären handlar om så sitter jag och hoppar i soffan, spänner hela kroppen, tar i och vill liksom…hjälpa till. Haha, som om det skulle behövas.

Det här är en film som verkligen naglat sig fast i mig. För mig är det här dokumentärfilm när det är som allra allra bäst. En historia om en människa jag egentligen inte vet något om som sysslar med något jag inte känner till och bor nånstans dit jag knappt kan hitta med vare sig karta, kompass eller GPS och en stund senare är hon min bästa vän och jag vill typ bli adopterad, byta namn till Andersson och bygga mig ett eget “ryssgym” i trädgården.

Jag avslutar med Heidis egna ord. Dom säger allt tycker jag.

“Jag har precis berättat hur en skelande unge med spretande tänder, nästintill flintskallig, med lapp för ena ögat och stora glasögon på sned och byxorna fulla med myror vuxit upp och lyckats förverkliga sin stora dröm genom att vinna VM i armbrytning. Ett tjurigt, tanigt flickebarn med armar och ben som de smalaste stickor och som hellre sög på hårda hundkulor än åt riktig mat, ett barn som i ilskan bet av telefonsladdar och alltid gick runt i långkalsonger, fotbollsstrumpor och fasttorkad tvål i håret. Få kunde inte ens i sin livligaste fantasi föreställa sig att JAG skulle växa upp och bli en armbrytare…”

Se filmen. Läs Heidis blogg. Flytta ut i skogen. Le och förundras. Tyck om varandra. Skratta. Dansa. Var snäll. Bryt lite arm. Måste det vara svårare än så?

{ 7 comments… read them below or add one }

Jessica september 12, 2011 kl. 10:14

Såg den här för ett par år sen när den gick på tv och blev som du helt fascinerad. Underbar liten film om en väldigt stark tjej från väldigt främmande värld väldigt långt borta i vårt väldigt stora land.

Svara

Fiffi september 12, 2011 kl. 18:59

Jessica:
Roligt att du också gillade filmen. Men jag undrar, KAN man INTE göra det? 😉

Svara

Jojjenito september 12, 2011 kl. 17:45

Kul med dina dokumentärmåndagar. En bra start på veckan. 🙂

Armbryterskan är en helt underbar film om en ganska så underbar familj, håller med. Och på det där VM:et (i USA?) blir det ordentligt spännande. Det är ju så kul också att det är en ryska hon möter, en omöjlig ryska, typ Ivana Drago. Hon den där Ivana har säkert lyft stenbumlingar i forsande iskalla bäckar och slagits mot björnar. En svenska ska ju vara en munsbit.

Kommer en recension på min blogg nån gång framöver.

Svara

Fiffi september 12, 2011 kl. 19:01

Jojjenito:
Kul att du gillar dokumentärfilmstemat för det är filmer som är vansinnigt roliga att titta på – och därmed skriva om 🙂

Ivana Drago, hahaha. Så sant, så sant.

Svara

Sofia september 12, 2011 kl. 23:29

Jag gillade också Heidi och hennes pappa skarpt. Filmen håller en bra jordnära ton utan att det känns påklistrat — älskade sekvensen när hon ska bryta arm med gubbarna inne i den där järnaffären (eller vad det nu var för någe).

Svara

Micke september 13, 2011 kl. 18:00

Jag har inte sett den här. Heidi är gift med skidskytten Björn Ferry, och de blev föräldrar i juli.

Svara

Fiffi september 13, 2011 kl. 20:49

Micke:
Japp. Dom har en liten Dante. Undrar hur stark den lille killen kommer bli när han blir stor?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: