TRACKS

12 juni, 2014

Robyn Davidson (Mia Wasikowska) är en ung kvinna som får ett ryck. Hon får för sig att hon ska vandra genom den australiensiska öknen från Alice Springs som ligger mitt i landet till kusten i öster och hon tänker göra det med endast fyra kameler och en hund som sällskap.

Robyn känns om möjligt mer trött på mänskligheten än jag kan göra dom dagar jag önskar att jag bodde på månen men då min önskan aldrig kommer bli mer än en dröm fullföljer Robyn sin idé. Hon tar anställning hos en kamelfarmare för att lära sig allt hon behöver kunna om dessa egensinniga djur och åtta månader senare snuvas hon på den enda lön hon blivit lovad – en egen kamel.

Men motgångar tycks rinna av Robyn som vatten på en gås. Hon är otroligt målmedveten, envis in absurdum skulle man kunna säga och det är helt klart positiva personlighetsdrag även om det ibland innebär att ett varmt socialt beteende inte direkt hamnar som första prio. Den som råkar ut för Robyns “sämre sidor” vad gäller det sistnämnda är Rick (Adam Driver) som är anställd av National Geographic för att fotografera hennes strapats.

Jag såg filmen på en förhandsvisning i april, en visning som verklighetens Robyn Davidson närvarade vid och den efterföljande frågestunden var väldigt intressant. Den numera 63-åriga Robyn fick bra frågor och svarade både hjärtligt, charmigt och eftertänksamt och för egen del var den halvtimmen mycket mer givande än filmen. Att höra hennes tankar om filmen, om att se Mia Wasikowska som sig själv, om skillnaden mellan hur filmen blev och hur den hade blivit om hon själv fått bestämma och om sitt hemlands syn på aboriginer, jag tror inte jag varit på så många Q&A´s där intervjuobjektet varit lika öppen som här, hon var skönt bjussig.

I filmen förklaras hennes önskan att rymma från omvärlden med att hennes mamma tog sitt liv när Robyn var liten. I verkligheten var det inte så. I verkligheten fanns det ingen självklar anledning till äventyret men som Robyn själv beskrev det, hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes längtan efter ett galet mål och/eller ensamhet men nu är hon kvinna, då måste det letas upp en anledning, hittas en förklaring. Jag satt där och kände mig lite träffad. Under filmens gång kände jag nämligen ett behov av att få reda på mer om varför men med  IRL-Robyn-kött på benen släpper jag den tanken.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.

Jag undrar om Robyn Davidson läst Karin Boye, jag hade i alla fall gjort det när jag var i Australien och stampade mig fram i öknen mellan Alice Springs och Ayers Rock. Med svår dödsångest, ormfobi och totalt uppäten av vidriga insekter i sovsäcken så hörde jag ingenting annat än att det var farligt att vistas där. Jättefarligt. Det kryllade av dödliga ormar, insekter och dingos men av dessa får man se föga under den här nästan två timmar långa filmen. Jag som satt på helspänn och bara väntade på ett hugg eller ett stick eller en hungrig morrande dingo vid lägerelden, jag kände mig nästan lite besviken. Jag såg mer av dessa djävulens påfund under mina tre dagar i öknen än Robyn verkar ha gjort på ett halvår och jag vet inte om det var hon som hade tur eller om det var min Crocodile Dundee-ish ökenranger som gillade att skrämmas men sanningen kanske ligger nånstans mitt emellan.

Hur som helst så blev jag inte direkt berörd av filmen. Den hade ett enda score filmen igenom, såndär given plinketiplonk-hitta-sig-själv-flum-musik och det var väldigt många närbilder på fräsande kameler och deras garnityr. Däremot kunde jag tänka tillbaka och känna värmen från skållhet röd sand under fötterna och jag kunde förnimma känslan av dom där stjärnklara nätterna under bar himmel med stjärnor som sov på min hand när jag sträckte ut den (dom där nanosekunderna jag vågade göra innan det klev nåt rassligt med många fötter över handflatan).

Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.

Jag såg filmen tillsammans med Jojje, Henke och Joel. Klicka på namnen för att läsa deras syn på filmen.

{ 11 comments… read them below or add one }

Henke juni 12, 2014 kl. 08:07

Halloj. Du verkar som jag ha undrat över varför hon blev sugen på resan… Sa verkligen Robyn under intervjun det om att det är vägen som mödan är värd? Kommer inte ihåg det i så fall…

Kul med egna erfarenheter att jämföra med! Lite konstigt därför att du inte kände dig så engagerad i filmen…

Svara

Fiffi juni 12, 2014 kl. 08:23

Henke:
Det var bara jag som tänkte på Karin Boye, det var ingenting Robyn själv sa.
Jag hade nog känt mig mer engagerad i filmen om hon träffat på fler otäcka djur. Så ytlig är jag. 😉

Svara

Carl juni 12, 2014 kl. 10:17

Det är väl ganska många som ifrågasätter drivkraft och motiv hos den manliga huvudkaraktären i Into the Wild? Det låter mer som dåligt omdöme än genusbetingat att trycka in en omotiverad bakgrundshistoria.

Svara

Joel Burman juni 12, 2014 kl. 13:52

Carl fast jag måste säga att jag uppfattar Into the Wild killen som väldigt mycket mer anarkistisk och samhällsfrånvänd än Robyn i Tracks. Intressant liknelse dock.

Svara

Fiffi juni 12, 2014 kl. 14:22

Carl:
Frågan blir extra komplex när bakgrundshistorien inte riktigt stämmer, verklighetens huvudperson påtalar det för filmteamet och ingen lyssnar på henne. Hennes historia blir ju inte riktigt hennes längre. Det måste vara en smula frustrerande.

Svara

Sofia juni 12, 2014 kl. 14:24

Jag ställer mig också lite tveksam till den slutsatsen från Robyn. Åtminstone här i Sverige upplever jag att tex Kropp och Skinnarmo blev/blir rätt ifrågasatta. Men det är kanske annorlunda i Aussie.-land?

Svara

Fiffi juni 12, 2014 kl. 16:41

Sofia:
Robyn verkade dessutom tycka att frågan “varför” var ganska ointressant, som om det inte måste finnas ett svar på den frågan. Själv tycker jag att det är den ENDA intressanta frågan i sammanhanget oavsett om det handlar om denna kvinna, Kropp, Skinnarmo, Chlumska eller vilka random bergsbestigare som helst.

Svara

Fredrik Gustafsson juni 12, 2014 kl. 15:33

Jag ska se Tracks nästa vecka, bland annat för att jag också vandrat i den australiensiska öknen och sovit med decimeterlånga insekter. Då känner man att man lever!

Svara

Fiffi juni 12, 2014 kl. 16:43

Fredrik:
Jag håller med dig, herregud vad man kände att man levde, nästan lite onödigt mycket för min smak. Jag är helt befriad från äventyrargener. 😉
Det ska bli jätteintressant att höra dina tankar och funderingar kring filmen sen. 🙂

Svara

Joel Burman juni 12, 2014 kl. 19:44

“Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.”

Jag är rätt säker på att ditt ovanstående citat kan vara anledningen till min starka reaktion. Min starkaste reaktion var över Robyns beslutsamhet när hon lämnade bed & breakfast jobbet i början… som att inget kunde stoppa henne och att hon bara homade in på hur hon skulle nå sitt mål.

Svara

Fiffi juni 12, 2014 kl. 22:03

Joel:
Jag förstår att du klickade med den känslan även om jag själv inte gjorde det. Ibland spelar en film på precis rätt strängar hos en och Tracks spelade en hel symfoni på dig. Jättehärligt ju, att få uppleva sånt händer ju inte varje dag 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: