Tre om en: Filmer som handlar om sömn

9 maj, 2011

Invasion of the body snatchers av Johan från Filmitch´s Blogg.

Temat är sömn och det är precis det som utom-jordingarna använder sig av när de erövrar San Francisco i Invasion of the body snatchers. Filmen är en nyinspelning, orginalet gjordes 1956. Även 1993 (Body snatchers) och 2007 (Invasion) har man gjort nyinspelningar.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen Elizabeth misstänker att något är fel med hennes man. Han beter sig annorlunda och ju längre tiden går desto mer övertygad blir hon att han blivit ersatt av en dubbelgångare. Vänner och bekanta försöker ge olika psykologiska förklaringar på det hela men när flera liknande fall dyker upp förstår man att någonting håller på att ta över staden. Episoden när man försöker förklara fenomenet psykologiskt är underhållande och en uppvisning i äkta 70-tals flum.

Invasion of the body snatchers är en obehaglig historia som spelar effektivt på två saker som man automatiskt kan känna en viss skräck inför. Dels att våra nära och kära förändrar sin personlighet och blir främlingar samt att vi faktiskt är helt försvarslösa när vi sover. För det är just på det sättet som främlingarna erövrar jorden. Det är inga rymdskepp och slemma aliens med strålpistoler som anländer, hotet är mer subtilt och därmed avsevärt svårare att bekämpa. Under sömnen ersätts människornas kroppar av själlösa kopior och orginalet med vår personlighet utplånas. Det faller sig ganska naturligt att en fiende skulle sätta in stöten när vi sover för bästa resultat. Samtidigt som filmens hjältar kämpar mot sömnen och gör allt för att hålla sig vakna växer de känslokalla utomjordingar i antal.

1978 års version står sig bra mot orginalet. Filmen är spännande och obehaglig, välspelad och välgjord. Vänner av Star Trek kan glädas åt att Leonard Nimoy har en ganska stor roll i filmen även Jeff Goldblum och Donald Sutherland är med på ett hörn. Effekterna är mycket bra och faktiskt ganska äckliga, de håller definitivt än i dag trots att filmen är över trettio år.

Orginalet speglade det amerikanska samhällets skräck för kommunismen då våra kidnappade kroppar och sinnen ingår i ett större kollektiv utan vare sig egen vilja eller personlighet. Den nyare versionen spelar kanske mer på skräcken att som individ utplånas, i och för sig samma tanke som kommunstskräcken i orginalet men den känslan är inte riktigt lika påtaglig 1978 som 1956.

Har ni missat filmen? Se den!

Regi: Philip Kaufman
Betyg: 9/10

 

 

Sömnlös i Seattle av Fiffi från Fiffis filmtajm

En nybliven änkling, en liten pojke utan mamma, en nyförlovad kvinna i en bil på väg till sina blivande svärföräldrar och en radioshow som heter Sleepless in Seattle.

Sonen ringer in till radiopsykologen och önskar en ny fru till sin ledsna pappa, pappan får ta över luren och hela tiden sitter kvinnan Annie och lyssnar i bilen.

Meg Ryan är Annie, Tom Hanks är den ensamma pappan och dom überromantiska filmernas okrönta drottning Nora Ephron har regisserat. Det här är första gången Ryan och Hanks vägar möts på vita duken och fem år efter denna var det dags igen med You´ve got mail. Egentligen är det inte så stor skillnad på filmerna. Det är ödets irrvägar, ett medie fungerar som kontaktförmedling och där sonen är “medlare” i Sömnlös i Seattle har You´ve got mail en hund.

Nat King Cole, Louis Armstrong, Tammy Wynette och Jimmy Durante snitslar en musikalisk känslobana genom filmen och spänner man bara fast säkerhetsbältet behöver man faktiskt inte tänka alls, bara mysa.

“So what we think of as fate is just two neuroses knowing they are a perfect match.” Vems ord är det om inte David Hyde Pierce som i sann Niles Crane-anda får mitt hjärta att smälta i den pyttelilla birollen som Annies bror Dennis. Annies fästman spelas av Bill Pullman som även han gör strålande små inhopp som den multimastodontallergiska Walter.

Mitt aber med Sleepless in Seattle är Meg Ryans frisyr. Jag äääälskar hennes korta frisyrer och här har hon långt böljande hår och nääe, det funkar inte på mig. Tom Hanks å andra sidan har väldigt HÖGT hår här vilket inte är så charmigt det heller.

För mig är Sleepless i Seattle ett toklångt torrhångel i väntan på belägringen (som i detta fall är mailfilmen, en film som i mina ögon är trion Ephron-Ryan-Hanks fullkomliga bubbel-i-magen-fullträff) men det är ett hångel värt att minnas och tänka tillbaka på ibland. Jag åkte ändå upp i Empire State Buildning året efter filmen kom och det var inte BARA för att spana efter King Kong.

 

 

 

Sleepwalkers av Micke från BlueRoseCase.

Filmatiseringar baserade på Stephen Kings berättelser brukar ju inte alltid betyda kvalitet. Särskilt inte när King själv står för manuset.

I ”Sleepwalkers” från 1992 besöker vi den lilla staden Travis där skrämmande saker är på väg att hända. Nyinflyttade Charles och hans svartsjuka mamma har kommit hit i jakt på unga oskulder. Charles och mamman är nämligen så kallade ”sleepwalkers”, vilket innebär att de är övernaturliga varelser som kan ändra form och utseende både på sig själva och sina ägodelar. Det enda som dessa sömngångare fruktar är katterna eftersom en enda katt kan ta livet av en hemsk sömngångare. I Travis bor Tanya och Charles har valt ut henne till sitt nästa offer. Hon tror att han är drömprinsen och visst blir hennes liv en dröm – en mardröm…

King-regissören Mick Garris, som bland annat gjorde den usla mini-serien ”The Shining”, har regisserat ”Sleepwalkers”. I huvudrollerna ser vi Mädchen Amick (som antagligen förväntades kunna dra lite ”Twin Peaks”-tittare), Brian Krause och Alice Krige. Den sistnämnde är rätt underhållande som sömngångar-mamman som trånar efter sin son. Amick och Krause däremot är båda två riktiga katastrofer, till viss del beroende på att karaktärerna är riktigt dåligt skrivna. Föräldrarna påstår att Tanya är smart, men det får vi som publik inga bevis på. Tvärtom framställs hon som helt urblåst och handlingsförlamad. Jag undrar på allvar om inte Garris led av regi-relaterad schizofreni under denna produktion.

”Sleepwalkers” antyder först att vi ska få ta del av en svår kärlekshistoria. Av detta blir intet. Handlingen och enskilda scener försöker sedan bygga upp en skräckstämning – och förvandlas plötsligt till komedi. Att filmen känns både töntig och parodisk underlättas inte av cameos från Mark Hamill (i mustasch), regissörerna John Landis, Joe Dante, Tobe Hooper, Clive Barker och så Stephen King själv såklart i sin vanliga mediokert spelade cameo.

Vid sidan av dåliga skrämseleffekter (skrämda katter såklart och skrikande lik!) finns fler typiska Stephen King-ingredienser med, till exempel den töntige polisen som pratar med sin katt.

”Sleepwalkers” känns som en kvarleva av en ungdomskomedi från 80-talet: hemsk dialog, knäppa lärare, oförstående föräldrar, tuffa killar, snygga bilar, fnittriga tjejer. Man kan tycka att Enyas ”Boadicea” borde räcka långt som stämningsskapare. Det gör den inte. Framför allt förstår jag inte varför skådespelarna i fula Halloween-dräkter, förlåt: de hemska varelserna, kallas för Sleepwalkers. Det förklaras heller inte. Och varför består deras huvudsakliga syssla av incestuösa handlingar?

Ärligt talat, är det ens någon som bryr sig?

”Sleepwalker” är en Stephen King-film värd att hoppa över. Om och om igen.

{ 10 comments… read them below or add one }

addepladde maj 9, 2011 kl. 10:52

Var lite rädd för att du ännu en gång skulle sparka på min kära Jesse James när jag såg temat. Blev lagom lättad när ditt val föll på något annat. 😉

Blev rätt sugen på Sleepless faktiskt. Meg Ryan 'a la 90-tal är inte fel. Invasion vill jag också se. När det gäller King väljer jag att följa uppmaningen att hoppa över.

Svara

BlueRoseCase maj 9, 2011 kl. 16:58

Roligt att vi valde så olika filmer. Har nog inte sett de två andra, däremot vill jag minnas att det finns ytterligare en version av "Invasion of…" från tidigt 90-tal och den har jag nog sett.

Svara

f i f f i maj 9, 2011 kl. 17:51

addepladde:
Hahaha! Hade inte en tanke på Jesse James men nu när du säger det så kanske jag ska ändra mig 😉

Meg Ryan är sällan fel tycker jag.

Svara

f i f f i maj 9, 2011 kl. 17:52

BlueRoseCase:
Visst blev det en häftig liten samling filmer 🙂 Jag hade några till på lager med risk för att ni skulle välja min favvo men jag behövde dom aldrig 🙂

Svara

filmitch maj 9, 2011 kl. 18:22

Jo det blev en rolig blandning: Sleepwalkers har jag aldrig sett men den förklaring kan vara att jag aldrig hört något gott om filmen. Nu kan BRC läggas till den listan.
Sleepless in Seattle (kanon namn på en film ) har jag sett men den gjorde nog inget större intryck på mig då jag inte minns ett dyft av filmen.
BRC 50 o 70 tals versionerna är de man ska se av filmen de övriga är slöseri med tid, enl mig.

Svara

f i f f i maj 9, 2011 kl. 18:52

filmitch:
Minns du inget av SiS så kanske det är dagx för en omtittning? Eller inte förresten 😉

Svara

Sofia maj 10, 2011 kl. 10:46

Intressant tema med väldigt intressanta filmer!

@filmitch: Skriver under på fenomenaliteten hos Invasion…, den är riktigt obehaglig! Har faktiskt en text liggande med lite annat smått och gott, kanske dags att ta itu med den nu?

@Fiffi: Charmig, men ultimata Meg Ryan för mig kommer alltid att vara Harry & Sally. Att YGM är bättre beror kanske på att den bygger på ett alldeles utmärkt Lubitsch-original?

@BRC: Nej, Sleepwalkers är verkligen ingen hit. Tyckte att de gjorde det lite svårt för sig när man ska få sympati för monstren. Älskar dock death by corn cob!

Svara

f i f f i maj 10, 2011 kl. 18:53

Sofia:
Harry & Sally….Hmmmm…. Jag har ett lite knepigt förhållande till den filmen. DÅ, när den kom, förstod jag inte alls Billy Crystals storhet och kunde inte riktigt ta till mig filmen. NU när han varit rösten till Mike Wazowski har jag omvärderat honom och kanske borde jag preppa för en omtitt? 😉

Svara

Sofia maj 10, 2011 kl. 19:24

Hm, ska jag förstå det som att du inte ens gillade Crystal innan Monsters Inc? Jag tycker iaf att Ryan har bättre kemi med Crystal än med Hanks.

Svara

f i f f i maj 10, 2011 kl. 19:27

Sofia:
Jag förstod inte att jag skulle gilla honom innan Monsters Inc. Jag hade sett honom i mycket men det klickade inte förrän han var min favorit-enögde-kille. Sen var han JÄKLIGT kul som värd för Oscarsgalan, det var han 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: