Tre om en: M. Night Shyamalan

7 december, 2010

Här har vi en man som fått mycket skit på sistone.

Okej, M. Night Shyamalan är kanske inte inne i värsta glajderperioden gällande sitt yrkesverksamma liv just nu även om hans jobb som regissör till The last airbender (med uppföljare) säkerligen kommer att göra honom ekonomisk stabil i rätt många år framöver.

Men det Shyamalan också har gjort i och med detta är att han har satt sig på pottkanten vad gäller omvärldens syn på honom som filmmakare. Det är synd tycker jag.

Jag tycker han har gjort en hel del bra filmer och en del som är MYCKET bra till och med och det är dom filmerna jag tänker fokusera på idag.

 

Sjätte sinnet 1999

Barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) mår dåligt. Han försökte hjälpa en ung patient men misslyckades och minnet av detta jagar honom.

Cole (Haley Joel Osment) är en mycket rädd liten 8-åring. Malcolm får kontakt med honom och försöker göra allt som står i hans makt för att skipa lite lugn och ro i den där lilla kroppen men hur gör man det när Coles verklighet är att han kan se dom döda?

Har du inte redan sett Sjätte sinnet så kan jag inte säga annat än LYLLO DIG! Det här är en filmupplevelse av den högre skolan och en film som jag tror filmstudenter i decennier framöver kommer att få studera som en av klassikerna.

Har du redan sett den, vilket jag antar att du har om du gillar film och följer min blogg – se om den. Prova och förvånas över hur bra den håller även om du vet twisten och har sett slutet.

 

 

 

Unbreakable 2000

Elijah Price (Samuel L Jackson) föds i ett provrum med brutna ben och brutna armar. David Dunn (Bruce Willis) har aldrig varit sjuk, inte en enda gång i hela sitt liv.

Elijah lever för sin serietidningssamling och driver en konsthandel som säljer serieillustrationer. David är vakt, hans kall är att ta hand om folk, få dom att känna sig säkra.

När ett tåg spårar ur strax utanför Philadelphia och 131 personer dör är David den enda som överlever. Han fick inte en skråma. Elijah läser om kraschen och letar upp David som är fascinerad av om verkligheten fungerar som i serierna, om det alltid är den goda som vinner.

M. Night Shyamalan har skapat en övernaturlig thriller i vilken ingenting är självklart. Det börjar bra och det slutar intressant och däremellan är det inte askul direkt men filmen funkar ändå hjälpligt. Den driver på i ett egensinnigt tempo med kameravinklar som känns otroligt krystade men det finns någonting där, någonting som gör att jag ser om den ungefär vartannat år och varje gång konstaterar samma sak: den är okej, inte mer och varför förstår jag den inte?

Precis som Shyamalans Devil utspelar sig Unbreakable i Philadelphia och det är inte utan att jag undrar om den staden är för honom vad delstaten Maine är för Stephen King.

 

 

 

 

Signs 2002

En familjefar och präst (Mel Gibson) som blivit änkling och därmed förlorat sin tro bor precis invid sitt majsfält några mil utanför Philadelphia (ha, jag kanske har rätt i min tes!).

En dag väcks han av konstiga ljud och en underlig upptäckt: någon eller något har gjort stora runda märken i grödorna. Barnen (Rory Culkin och Abigail Breslin som mest känns igen som Olive i Little Miss Sunshine) blir oroliga, hunden blir galen, barnens farbror (Joaquin Phoenix) som flyttat in i huset bredvid ställer upp allt vad han förmår och på TV rapporteras att samma märken har setts på olika ställen runt om i världen och det pratas om att utomjordingar är på väg att invadera jorden.

Signs är en film med många bottnar, om man är en sån person som orkar leta. Ser man den som en rysare funkar den alldeles utmärkt, blandar man in resten av parametrarna (andlig kris, gudstro som en garant för bra barnuppfostran, finns ödet, vad är egentligen meningen med livet) så är det lätt att få huvudvärk och tycka att Shyamalan är aningens bajsnödig, högtravande och väldigt VÄLDIGT moralpredikande amerikansk i sitt manusskrivande.

Men, för tusan, jag väljer att se på filmen som den ytliga människa jag är och jag går enbart på magkänsla. Signs är en spännande film. De minimala effekterna förhöjer spänningen ännu mer för det läskiga är inte alltid det man FÅR se, det är fantasierna i skallen. Och, tack vare Stephen King, det är svårt att se något mer skrämmande på film än ett simpelt jäkla majsfält.

{ 18 comments… read them below or add one }

Sofia december 7, 2010 kl. 14:44

Ett välbehövligt uppmärksammande. Det är lite intressant i sammanhanget att Shyamalans filmer på IMDb:s user rating stadigt gått nedåt och nedåt sedan Sixth sense. Men så är det ju en svår film att toppa också.

Svara

filmitch december 7, 2010 kl. 17:29

Har sett det mesta med Shyamalan och hans kurva har pekat stadigt nedåt sedan 6:e sinnet. Airbender har jag undvikit och The Happening stängde jag faktiskt av. Det jag gillar är det stillsamma tempot man sjunker in i hans filmer sakta men säkert. De tre du valt Fiffi är nog hans bästa men jag gillar Unbreakable bättre än Signs.

Svara

addepladde december 7, 2010 kl. 19:04

Han är svår, Shyamalalalan. Jag såg mockumentären The Buried Secret of M. Night Shyamalan där han försöker bygga på myten om sig själv. Det gick inte alls speciellt bra.

Han dyker ju även upp som hastigast i Entourage, som jag uppskattade betydligt mer.

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 20:37

Sofia:
Jag tror helt ärligt att han får svårt att göra någonting som ens är i närheten av Sjätte sinnet, men vad ska killen göra? Lägga sig ner och dö? 😉

Klart att han försöker och försöker så gott han kan, men jag tycker det är synd att han ska dissas rätt av, för såååå dålig är han inte.

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 20:43

filmitch:
Jag skulle VILJA tycka bättre om Unbreakable än om the Signs. Jag inbillar mig att jag tycker JÄTTEMYCKET om Unbreakable, men andra halvan håller liksom inte…

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 20:44

addepladde:
På vilket sätt är han svår?

Svara

addepladde december 7, 2010 kl. 20:57

Jag vet inte riktigt vad han vill. Är han seriös med sina filmer eller vill han göra en grej av att göra dem så oförståeliga som möjligt? På det sättet är han svår.

Svara

RJ december 7, 2010 kl. 21:13

Bra texter! Jag håller med dig, Sjätte sinnet och Signs är jättebra och Unbreakable är inte RIKTIGT lika bra som dem, men ändå intressant.

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 21:56

addepladde:
Jag tror absolut han är seriös, jag kan inte få någon annan känsla. Kanske vill han bara FÖR mycket ibland, men det är inte alltid fel 😉

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 21:56

RJ:
Kul att du håller med 🙂

Svara

Sofia december 7, 2010 kl. 22:37

@Fiffi: Nä, det är ju lite otaktiskt att drämma i med Sixth Sense och sedan förlja upp den. Det säger ju liksom sig själv hur det går.

@addepladde: Jag kan inte hålla med om att Shyamalans filmer är oförståeliga, snarare att han ibland vill förklara lite för mycket tycker jag. Till slut sitter man ju bara och väntar på den ofrånkomliga Shyamalanvädningen på slutet.

Svara

DRL ser bara BRA FILMER december 7, 2010 kl. 22:50

Tror den plötsliga berömmelsen blev för mycket för mr Night. Han upplevde sig uppenbart som ett geni i klass med Orson Welles och trodde att han kunde klara vad som helst. Filmerna har gått nedåt i samma takt som hans ego stigit.

Svara

f i f f i december 8, 2010 kl. 08:58

DRL:
Om du har rätt är det ju väldigt tragiskt. Tänk vilka mästerverk han då skulle kunna skapa om han bara tog några steg tillbaka, släppte fingret från naveln och blev lite ödmjuk 😉

Svara

Anders Norén december 8, 2010 kl. 14:20

M. Night Shyamalan har dragit sitt eget namn i smutsen till den milda grad att det egentligen inte spelar någon större roll vad han gör nu – det kommer att sågas ändå. Uwe Boll-syndromet, if you will.

Men jo, både Signs och i högre grad The Sixth Sense är två riktigt, riktigt bra filmer. Och jag är fortfarande en smula intresserad av Devil, även om Shyamalan bara skrev manus.

Svara

f i f f i december 8, 2010 kl. 18:35

Anders Norén:
Det kan vara så att Devil funkade så pass bra som den ändå gjorde just för att Shyamalan BARA skrev manus. Den filmen är nämligen inte pjåkig alls.

Ett tips från coachen kan ju vara att han håller sig från regin av sina egna OCH andras manus i fortsättningen.

Svara

Sofia december 8, 2010 kl. 20:42

Såvitt jag kan se står Shyamalan bara bakom storyn och sedan är den någon annan som skrivit screenplay — maybe that's the way to go?

Svara

Surskägget december 15, 2010 kl. 10:01

Filmen innan Sjätte Sinnet, Wide Awake, var första gången jag kom i kontakt med Shymalamalimamamamama och gillade vad jag såg. Sjätte Sinnet är lysande förstås. Sen har det gått käpprätt utför. Unbreakable är knappt ok, Signs är så tråkig (jag är mel gibson i en majsfält eller i en källare i 90 minuter sen kommer världens fulaste CGI-aliens buhuhuhu) så jag hellre ser på när majs gror, village är skrattretande och efter det har jag helt enkelt vägrat se vad karlen presterat. Mitt råd till Shamamalamadingdong är att han ska sluta göra filmer med en twist på slutet. Gör en vanlig jävla dramakomedi typ Wide Awake igen. Kanske Last Airbender faktiskt kan vara nåt ur den aspekten för jag har svårt att se att han kommer bygga in en nån jävla twist i den rullen.

Svara

f i f f i december 15, 2010 kl. 16:41

Surskägget:
Hahahhaa! Skön kommentar!! Wide awake har jag inte sett och jag tycker inte The village är en skitfilm, så mitt råd till Shamalamadingdong är att hålla sig ifrån airbenders. Den enda twisten han fick till där på slutet är att "nähääääääää, menar du? Så det kommer en tvåa?!?!"

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: