Tre om en: Tre tjejer och tre killar om en riktig tjejfilm.

29 september, 2010

Dom senaste månaderna har jag fått ett gäng sköna mejl från några manliga läsare.
Själva kärnan i samtliga dessa mejl är att det är häftigt att:

1. En TJEJ har en filmblogg.
2. En TJEJ tycker om att se på film.
3. En TJEJ skriver om något annat än bara TJEJFILMER.

Jag kanske är korkad men jag förstår inte riktigt grejen. Varför skulle inte tjejer kunna tycka om film? Varför skulle inte tjejer kunna skriva om film, om ALL sorts film och vad är egentligen en TJEJFILM?

Efter lite forskning i ämnet och en noga genomförd enkät bland mina närmaste har den ultimata tjejfilmen korats. Det blev inte helt otippat Stekta gröna tomater.

Det är en film OM kvinnor FÖR kvinnor, men betyder det att det är enbart vi som är födda med bröst och lingonvecka som höjer den till skyarna och betyder det att den del av befolkningen som kan gro mustasch och kissa stående på offentlig plats per automatik avskyr den? För mig är det en intressant fråga.

Här följer sex recensioner av Stekta gröna tomater, tre skrivna av kvinnliga filmbloggare och tre av manliga, på sina högst personliga sätt. Längst ner i detta inlägg ser du vem som skrivit vad, men går det att genusgissa skribenten utan att veta?

Recension nummer 1.

Idgie (Mary Stuart Masterson) och Ruth (Mary-Louise Parker) är två starka kvinnor på 20-talet som först inte gillar varandra men som inom kort blir bästa vänner. Idgie hjälper Ruth att fly från sin slusk och hustrumisshandlare till man och efter det startar de en restaurang vid namn Whistle Stop Café, där de blir kända för sitt goda grillkött och sina stekta gröna tomater.

Olyckliga Evelyn (Kathy Bates) träffar gumman Ninny (Jessica Tandy) på 80-talet och får historian om Idgie och Ruth berättad för sig, vilket ökar hennes självförtroende och gör att Idgie och Ruth lever vidare i henne.

Vänskapen mellan Idgie och Ruth är jättefin. Jag vill kunna ta mig in i TV:n och umgås med dem, jag vill bli deras tredje vän. Filmskaparna har lyckats bra med att skildra deras glädje och scenen där de startar ett matkrig i restaurangen och kladdar ner hela köket, skildrar bäst den känslan. ”Nu får ni lägga av”, säger polisen Grady men de bryr sig inte om hans sura uppsyn och svarar med att smeta choklad i ansiktet på honom. Obetalbart.

Filmen är både rolig, trevlig, dramatisk och otäck. 80-talsbiten ligger mer åt komedihållet medan 20-talsbiten innehåller några ganska ruskiga scener. Visst har 80-talsbiten sina dramatiska ögonblick (det är lätt att identifiera sig med Evelyns brist på självkänsla) men den är mestadels rolig och mysig.

Jessica Tandy fick en Oscarsnominering för sin insats men det kunde gott alla fyra ha fått, eftersom de alla är felfria i sina rollprestationer. Stekta gröna tomater är en underbar film and I love it.

Betyg: 4 av 5

.

.

Recension nummer 2.

Min mamma har sett fyra filmer på bio i modern tid: Änglagård 2, Göta Kanal 2, Så som i himmelen och Stekta gröna tomater. Dom första tre hade hon nog kunnat vara utan men Stekta gröna tomater var filmen som fick henne att fatta grejen: film kan vara alldeles alldeles underbart.

När mamma fick diagnosen demens för några år sedan och var galet vimsig och glömsk var Stekta gröna tomater den enda film hon faktiskt mindes att hon överhuvudtaget sett. Jag minns också både filmen och dagen när vi satt bredvid varandra på Astoria på Nybrogatan bland rynkiga tanter i fjäderboa och grät. En fin historia, en mysig film, en skön känsla och som sagt, en film som inte släpper taget ens om man genomgår en altzheimerutredning. Vad säger man om det? Det måste ju vara världsklass!

Betyg 4/5

.

.

Recension nummer 3.

När Stekta gröna tomater hade premiär var jag tolv år gammal. Jag såg den på bio två gånger och sedan köpte jag VHS:en. Jag såg den om och om igen. Och grät. Sedan började jag tycka att den var sentimental och pinsam och gömde den i videohyllan. Det är säkert femton år sedan jag såg den. Tills idag.

Det var väldigt märkligt att se den här filmen som vuxen. Jag kände igen varenda varenda scen, varenda musikslinga, varenda replikskifte. Det var som att lyssna på en skiva som man har “lyssnat sönder” – man hör liksom inte låtarna längre; de är för hemtama. Den här filmen kan man säga att jag har “sett sönder” och det gör det väldigt svårt att skriva om den.

Magin var tyvärr försvunnen. Ur mitt tolvåriga perspektiv tyckte jag att den var mörk och spännande. Nu fascineras jag av hur en film som handlar om lesbisk kärlek på 30-talet, rasism och kannibalism (!) kan vara så utslätad. Jag önskar att producenterna hade haft modet att inte göra den PG-13. Ruth och Idgies kärleksrelation är ju nästan oförskämt kysk och outtalad. Det är också trist att vi aldrig får lära känna de svarta karaktärerna mer än som som “de snälla, trogna svarta som de vita kvinnorna är schyssta mot.”

Med det sagt så tycker jag att Mary Stuart Masterson och Mary Louise Parker är underbara i huvudrollerna och har en fantastisk kemi. Jag älskar scenen när Idgie hämtar honung åt Ruth. Nutidshistorien tyckte jag var lite pinsam redan som barn och den har ju inte direkt blivit mindre genant. Den känns alldeles för mycket “familjefilm” hur mycket de än pratar om vaginor.

Visst grät jag men jag är väldigt osäker på om det var en pavlovsk effekt eller filmen i sig …

Betyg: 3/5

.

.

Recension nummer 4.

Bilar som vinchas upp ur vattensamlingar signalerar vanligtvis problem och oro. Så också för Idgie Threadgoode som i och med den upptäckta bilen anklagas för mord på Frank Bennett, make till väninnan Ruth.

Historien om Idgie, Ruth, Frank och många andra berättas i sin tur för Evelyn Couch av den 83-åriga Ninny. Evelyns namn är välfunnet ety hon är överviktig och med sin kläder helt klart äger ett visst släktskap med de pösigt storblommiga chinzkreationer som ofta återfinns i brittiska vardagsrum. Som så många andra husmödrar med utflugna barn famlar nu Evelyn efter att hitta någon mening i sitt liv (förutom att frånvarande stoppa i sig chokladbit efter chokladbit) men kurserna där man ska utforska källan till kvinnlighetens styrka genom att gresa över speglar är inte riktigt hennes grej. Istället finner hon sig mer och mer dragen till Ninny och historien om kvinnlig vänskap på 30-talet.

Fried Green Tomatoes slår sig bekvämt tillrätta bland de likartade filmer som kom en masse i början och mitten av 90-talet (redan när vi hör de första tonerna av Thomas Newmans klarinettscore förstår vi vartåt det barkar) — Steel Magnolias, A League of Their Own, Joy Luck Club, Waiting to Exhale och How to Make an American Quilt. Filmer som i många fall också byggde på böcker som, hade de publicerats blott tio år senare, alla hade ståtat med klistermärken från Oprahs egen bokklubb. Alla med ett myllrande persongalleri, vindlande historier som gärna sträcker sig över decennier och budskapet om att sann frälsning ligger i systerskap.

Det som gör att Fried Green Tomatoes skiljer sig en aning från mängden är utnyttjandet av southern gothic-greppet, använt av författare som William Faulkner och Harper Lee. Stilen använder de klassiska gotiska stereotyperna och vrider dem sedan en aning, bland annat för att utforska sydstatskulturen i all sin härlighet och misär. Istället för riddaren och den sköna jungfrun har vi Idgie och Ruth. De obligatoriska övernaturliga inslagen tillfredsställs av den flera gånger upprepade vandringssägnen om gässen som flög bort med en hel sjö samt Idgies bihypnotiserande förmågor. Groteskerierna återfinns framförallt i en övergångsscen som är riktigt briljant i sin makabra humor.

Men så mycket skiljer sig filmen ändå inte från sina medsystrar. Den nutida parallellhistorien om hur Evelyn får kraft och mod att återta makten över sitt eget liv genom att börja träna, skaffa sig ett jobb samt snyggare frisyr och kläder och sluta be om bekräftelse från sin nonchalante sportfåne till man blir inte så mycket mer än en artikel enligt modell 1A i Amelia. På det här sättet slinter filmen också på snabba feelgood-medar över mörka vakar — tangerar lättsamt ämnen som hustrumisshandel, rasism (i form av good ole KKK), alkoholism, fattigdom och homosexualitet utan att någonsin på allvar dyka ned i dem. Gud förbjude att publiken skulle känna sig deprimerad.

Just när det gäller det lebiska temat blir jag nästan fascinerad över hur jag själv så kapitalt kunde missa det vid tidigare sittningar med Fried Green Tomatoes, eller åtminstone inte fästa någon större uppmärksamhet vid det. Scenen där Idgie och Ruth rödblommiga och svettlockiga har ett vällustig matkrig i köket är nästan söt i all sin övertydlighet. Däremot känner jag mig betydligt mer övertygad om vänskapen mellan Ninny och Evelyn än den mellan Idgie och Ruth, kanske för att Jessica Tandy och Kathy Bates när det kommer till kritan faktiskt är bättre skådisar än Mary Stuart Masterson och Mary-Louise Parker.

Fried Green Tomatoes är som att sjunka ned i en bekväm fåtölj — den tillhandahåller trygghet och följsamhet. Vill man bli utmanad får man söka sig andra jaktmarker.

Betyg 3/5

.

.

Recension nummer 5.

När en kvinna besöker ett ålderdomshem råkar hon börja samtala med en av de inneboende som börjar berätta om sin uppväxt under det tidiga 1900 talet. Berättelsen handlar om den starka vänskapen mellan de två kvinnorna Idgie och Ruth.

Vill man se en film där: Klyschor duggar tätt och alla talar med en påklistrad sydstatsdialekt, skådespelarna låter ungefär så här då är detta filmen för dig! Jag har i varje fall sett den för sista gången.

Betyg: 3/10

.

.

Recension nummer 6.

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs.

Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed.

Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet och vi får tacksamt följa deras vänskap och liv under kommande goda och mindre goda år.

Och det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram en aning även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Till och med en liten kriminalhistoria lyckas hitta in i händelserna, utan att på något sätt ta plats eller fokus från dramat.

Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund att gnugga mig i de aningens blanka ögonen när filmen närmar sig slutet. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Betyget: 3 fina tomater

.

.

Gissade du rätt?

1. Skriven av Rasmus från RJ:s filmblogg.
2. Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm.
3. Skriven av Sara från Glory box.
4. Skriven av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.
5. Skriven av Johan från Filmitch´s filmblogg.
6. Skriven av Stefan från Flmr – en sorts filmblogg.

{ 30 comments… read them below or add one }

Sara september 29, 2010 kl. 09:25

Jag gissade ganska rätt! 🙂

Svara

Vrångmannen september 29, 2010 kl. 10:58

Jag hade helt fel hahaha! Å andra sidan anser jag själv att Stekta Gröna Tomater är en rätt bra film och de flesta jag känner (kvinna eller man spelar ingen roll) gillar den. Jag hajar inte poängen liksom 🙂

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 10:59

Sara:
😀

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 11:02

Vrångmannen:
Det kanske är just DET som ÄR poängen.

En bra film är en bra film är en bra film. Skit samma om den klassas som "tjejfilm" eller "bögfilm" eller "oscarpretto" eller "hjärndöd-snubbe-action". Det spelar liksom ingen roll.

Om dom första femtio recensionerna på denna blogg hade varit filmer som klassats som "tjejfilmer", tror du jag hade haft några manliga läsare då? Oavsett om filmerna var bra eller dåliga?

Svara

Joel Burman september 29, 2010 kl. 12:30

Tycker det är tragiskt om det är så att du får "mer" uppmärksamhet pga ditt kön snarare än dina texter. Helt sanslöst. Fattar inte heller varför tjejer inte skulle kunna vara filmbloggare… Blir så otroligt överraskad av denna attityd.

Till inlägget, tycker det var väldigt synd att du skrev ut vilka författarna var på slutet. Hade vart bättre att publicera det senare eller i ett annat inlägg.

Jag hade någorlunda rätt när det gällde att bedöma könen på författarna men det beror mer på era "röster" än könet. Speciellt dina och Sofias texter är väldigt unika för er.

Jag vill minnas stekta gröna tomater som en klassisk "hur fan blev den här så bra/känd" a la Nyckeln till Frihet.

Båda är bra men borde kanske inte slå så hårt som dom gör. Shawshank har ju pendalt mellan 1-2 på imdbs top 250. Det är rätt imponerande egentligen.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 12:39

Joel:
Angående uppmärksamheten så vill jag inte tro att det är så NU, men det kanske var så i början och klickar man runt bland filmbloggarna så kryllar det inte av tjejer, tyvärr.

Angående attityden så överraskade den mig med en hel del. Jag känner massor med tjejer som gillar att titta på film (och killar som inte gör det) så jag vet inte vad könet skulle ha för betydelse för valet av hobby.

Angående att publicera skribenternas namn så hade jag en tanke att publicera namnen senare idag men sen tänkte jag att det kanske finns läsare som inte klickar sig hit igen och således inte får redan på vilka som skrivit vad (och då heller inte kan klicka sig vidare in på de andras enimenta bloggar).
Så jag gjorde det jag ansåg vara bäst och schysstast. 🙂

Svara

Joel Burman september 29, 2010 kl. 13:17

Du har för lite tillit till läsarna, tvärtom så hade det gett dem en anledning att besöka bloggen igen. Speciellt om du gjort det som ett separat inlägg.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 13:23

Joel:
För lite tillit till läsarna eller en vägran att få hybris? 😉

Svara

Sofia september 29, 2010 kl. 13:38

Otroligt kul att läsa sex så olika och ändå så lika texter (som alla dessutom var väldigt bra)! Däremot har jag nog inte lärt mig våra "röster" tillräckligt väl, för det var väldigt svårt att gissa vems som var vems. Utom filmitch och det berodde nog mer på längden är något annat 😉

När det gäller "tjejfilmer" känns det ju ändå lite symptomatiskt att om vi går till engelskan har vi det synnerligen väletablerade chick flick men mig veterligt ingen motsvarighet, typ man movie. Inte heller finns det någon tydlig genre i detta avseende, jag har en känsla av att "killfilmer" kan vara allt från Jackass till Con Air.

Svara

Joel Burman september 29, 2010 kl. 13:52

Fiffi: Är väl inget fel på hybris? Dags för fiffis filmtajm att erövra sverige!

Sofia: Helt rätt det är absurt att Bridget Jones eller Sex in the city kallas en chickflick bara för att huvudkaraktärerna är kvinnor och det inte rör sig om action, ex. så kategoriseras ju inte High Fidelity eller Baksmällan på samma stendumma sätt.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 14:25

Sofia:
Om beviset att en chick flick är just en chick flick är att det finns en kvinnlig huvudroll som även om hon börjar filmen som råbimbo ändå växer upp, lär sig av sina misstag och blir en riktig QUINNA i slutet med skinn på näsan, stenhård ryggrad, snygg kille och hela faderullan så kanske urtypen av en man-flick är en film där ingen av dom tio största rollerna innehas av en kvinna what-so-ever utan finns det kvinns med är det enbart som ögongodis och/eller manhaftiga chefer. Nu ska jag andas. Pieehhuuuw. 😉

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 14:26

Joel:
Vad söt du är! Ja, gärna! Jag erövrar gärna Sverige med min blogg men jag tänker nog försöka undvika hybris ändå. Det är inte så klädsamt 😉

Svara

addepladde september 29, 2010 kl. 14:35

Fast Sex and the City och Bridget Jones får väl ändå kallas för tjejfilmer? De är ju riktade till just tjejer, men det är självklart tillåtet för män att uppskatta och tycka om ändå. Begreppet behöver inte vara negativt.

Jag gillar till exempel båda. En riktig tjejfilmsentusiast är jag.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 14:46

addepladde:
Det är ju helt okej att som kille gilla "tjejfilmer" och det är inte fullt så ovanligt som många verkar tro att tjejer killar "killfilmer".

Däremot kanske det är svårare för en kille att erkänna att han gillar Bridget Jones än det är för en tjej att säga högt att hon gillar Fast and the furious?

Att du vågar erkänna att du är tjejfilmsentusiast är jättebra för att du är "addepladde den modiga filmrecensenten" som folk läser och vars åsikt folk ser upp till.

Men det kanske inte är lika lätt att stå upp för sin smak i ett tufft killgäng i en liten stad och bli kallad Krille Bradshaw resten av sitt liv. ;D

Svara

addepladde september 29, 2010 kl. 14:59

Det ligger något i det. Men det handlar ju mest om dåligt självförtroende, som berör så mycket mer än bara filmer. Men Krille Bradshaw – Nej, det känns inte som en komplimang.

Däremot tycker jag det är jättekorkat att säga "Åh, vad roligt att du är tjej som gillar och skriver om film".

Även om det inte finns speciellt många filmbloggerskor, så är det knappast några utomjordingar vi pratar om.

För att ta Sofia som exempel, så hade jag ingen aning om att hon var en hon förrän jag såg att hon kommenterade med sitt namn.

Jag är övertygad om att det inte går att se om det är en kvinna eller en man som skrivit en filmtext. Det bevisar ditt test alldeles utmärkt.

Även om jag satte hälften, men det berodde mer på att jag är van vid skribenterna. 😉

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 15:02

addepladde:
Hahahaha, nej, utomjordingar är vi nog inte även om just jag ofta känner mig som en 🙂

Svara

Sofia september 29, 2010 kl. 15:31

Nä, jag måste återupprepa, precis som Pladd, att det är lite förvånande att du får kommentarer om att det skulle vara något ovanligt att tjejer ens _ser_ film. Och ja, vi kan faktiskt också artikulera oss begripligt kring vad vi tycker om dem 😉

Samtidigt så ligger ju lite (ganska mycket) av skulden för den här uppdelningen av film på filmbolagen, vilka, precis som leksaksproducenter, riktar sin reklam mot nischade grupper. Man satsar hellre på att göra en säker bling-reklamkampanj om SATC (som ju också är gjord med en mycket tydlig målgrupp i fokus) eller cool action-kampanj till Transformers (lika tydlig målgrupp) istället för att våga röra om lite i grytan. Mix it up a little bit… Nej, publiken måste känna sig trygga med vad de ska se annars kan ju världen gå under.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 16:02

Sofia:
Om undantaget som bektäftar regeln är att jag inte fattar ett skit av SATC-bling och istället köper mig en gul Transformersdocka 🙂

Svara

RJ september 29, 2010 kl. 17:03

Det här inlägget blev jättebra! Vilka bra texter alla ni har skrivit. =)

Svara

Nit89ram september 29, 2010 kl. 17:55

Intressant inlägg!
Gillar även att följa debatten kring film, kön och chick flick/man flick.

Tycker överlag att det ska delas upp och paketeras i olika fack alldeles för mycket, både när det kommer till film men även musik, TV-serier och annat populärkulturellt. Känns som om detta, precis som Sofia är inne på, mest är till för reklambyråer och film, skiv- och TV-bolagen bakom så att man på förhand vet hur publiken kommer att se ut.

Denna säkerhets- och bekvämlighetstänkande är ett stort problem inom dessa branscher. Därför gillar jag en sådan som Quentin Tarantino som gör lite av en man flick i Kill Bill-filmerna och sätter en kärlekstörstande mor i huvudrollen. Vågar bryta mönstret mer säger jag:)

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 18:24

RJ:
Inte alla NI utan alla VI ;D

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 18:28

Nit89ram:
Packeteras kanske det gör för att vi som tittare & lyssnare lättare ska kunna hitta det vi letar efter i denna massmediala djungel. På så sätt är det ju bra.
Nackdelen blir ju när något får en stämpel som gör att presumptiva tittare & lyssnare backar och säger "det där är ingenting för mig" utan att ens ge det en chans.

Å andra sidan, hur tusan ska man hinna ge allt en chans? Dygnet har ju inte 362 timmar direkt. 😉

Svara

filmitch september 29, 2010 kl. 22:33

Intressant diskussion men jag ställer mig lite frågande att man som kille inte skulle kunna erkänna att man gillar "tjejfilmer". Kan det vara åldersrelaterat? Samtidigt tror jag inte det. Kan inte erinra mig att man blivit hånad för vilka filmer man gillat, inte musik heller för den delen. Däremot har det varit heta diskussioner om smak men då har det berott på filmen/musiken och inte genren. Sen stämmer det att filmer i allmännehet blir alltmer urvattnade då de ska marknadsanpassas till förbannelse.
F.ö var det en rolig ide´även om jag känner att min recension är liknar TT-nyheterna i jämförelse med de andra fem som Dostorjevsiska i sin språkliga briljans 😀

Svara

f i f f i september 30, 2010 kl. 06:14

filmitch:
Jag tycker din recension blev mer som en frisk fläkt i sällskapet. Isbiten i sommargroggen, typ 😉

Svara

Vrångmannen september 30, 2010 kl. 07:54

Nu svarar jag lite sent på din fråga som ligger gaaanska långt upp bland kommentarerna 🙂

Mitt svar: Nej. Tyvärr. Ernest Hemingway once wrote: "The world is a beautiful place and worth fighting for". I agree with the second part.

Svara

addepladde september 30, 2010 kl. 11:08

@Filmitch

Det där med att inte kunna erkänna vad man gillar är i allra högsta grad en åldersfråga. Jag kan lova dig att för nästan varenda 14-åring så är det _oerhört_ viktigt att ha rätt kläder, tycka rätt saker och inte vara annorlunda. Det försvinner mer och mer för varje år som går, men just 14 och yngre är en hemsk ålder.

Jag upplever dessutom att det är lite värre på landsbygden, men det har jag inget belägg för.

Svara

Vrångmannen september 30, 2010 kl. 13:54

@addepladde

Jag är från landsbygden and I concur.

Svara

Anonymous oktober 1, 2010 kl. 11:17

Stekta gröna tomater på Whistle stop café. Går det att misslyckas med en filmtitel som denna?

Svara

f i f f i oktober 1, 2010 kl. 12:44

Anonym:
Nej, det gör det inte. 🙂

Svara

Anonymous oktober 11, 2010 kl. 10:15

en tjejfilm är när känslor visar sig i tårar en killfilm är när känslor visar sig i våld

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: