Två om en: Cinderella man – med förstoringsglaset inställt på Renée Zellweger

30 december, 2010

Jojjenito och jag har kommit på att vi har en sak gemensamt: vi har båda extremt svårt för den amerikanska skådespelerskan Renée Zellweger.

Därför beslutade vi oss för att se en film med henne i en stor roll och sedan starta motorsågarna för att skapa en skådis-sågning av sällan skådat slag. Men precis som med livet i stort så blir det inte alltid som man tänkt sig.

Filmen vi båda såg var Cinderella man.
Här är våra tankar om filmen i allmänhet och Renée Z i synnerhet.

Först ut är Jojjenito.

Den här recensionen skulle från början handla om Renée Zellwegger och hennes bristande skådespelartalanger. Nu blev det kanske inte riktigt så, vilket nog mer beror på filmen än på Renée.

Men vi börjar från början.

Cinderella Man är en film om en amerikansk hjälte vid namn James J. Braddock. Braddock, spelad av en skapt för rollen Russell Crowe, är en boxare med viss framgång i slutet av 20-talet i New York. När sen Depressionen med stort D slår till får Jim det svårt att försörja sin familj bestående av en handfull barn och så frun Mae spelad av en äppelkindad Renée.

Familjen Braddock hankar sig fram: Jim har en bruten handled och kan varken jobba eller boxas, elen stängs av och det är vinter. Krisen är med andra ord nära. På något sätt klarar Jim dock av att försörja sin familj (se filmen för att se hur). När sen sommaren kommer får Jim plötsligt en andra chans att väcka liv i sin boxningskarriär då promotorn Joe, spelad av nervige och alltid sevärda Paul Giamatti, fixar en match mot andreutmanaren till tungviktstiteln. Givetvis, helt mot alla odds, vinner Braddock och nu kan allt hända.

Hur var det med Renée då? Alltså jag kan inte säga att hon förstör filmen. Det kan bero på att det inte är en så bra film till att börja med, vilket gör att det inte finns så mycket att förstöra. Men bra är hon inte. Jag återkommer till det senare. Innan jag såg filmen var jag inte helt säker på vem som var regissör. Jag hade dock för mig att det var Ron Howard. Och ju längre filmen pågick, ju mer säker på vem det var blev jag. Ju fler sentimentala amerikanska scener jag fick se desto mer säker blev jag. När eftertexterna dök upp visade det sig att jag hade rätt. Ron Howard stod givetvis bakom denna helamerikanska hjältesagan. Av någon anledning missade jag hans namn under förtexterna. Fast jag är ganska säker på att det inte visades under förtexterna. Eller?

Problemet med Renée är att hon inte är en skådespelerska. Hon är en skådespelerska som väldigt gärna skulle vilja vara en skådespelerska. Jag skulle nästan vilja säga som Börje Ahlstedt och hävda att hon är en posör. Problemet för mig är hennes fysiska skådespel. Hur hennes ansikte ser ut. Det funkar helt enkelt inte. Hennes ansikte ser ut som om det håller på att svälla av en vilja att gestalta den här fattiga kvinnan i 30-talets USA. Har hon apelsinhalvor under vardera kind frågar jag mig? Hon ser ju helt vansinnig ut. Och så läpparna, det är möjligt att de inte är fyllda med botox men det ser ut så. Varje replik trycks fram med känsloreglagen på max, vilket ger känslan av en skådis som väldigt gärna vill vara sin roll men som mest framstår som just någon som vill spela en roll men just inte är den.

Filmen då? Mja, den är faktiskt hyfsad. Jag kan inte låta bli att ryckas med i boxningsdramatiken. Trots att jag kanske inte gillar boxning så kan jag inte låta bli att tycka att det ändå finns något väldigt speciellt med två kombattanter som gör upp i en fyrkantig ring. (En parentes, en ganska stor sådan, i sammanhanget är nyheten om Ola Rapace som ska göra karriär som boxare och låter meddela att boxning inte är en lek.)

Utan boxningsvinkeln har jag svårt att se att filmen hade fått godkänt. Det förekommer ett antal jobbiga partier där Howards smöriga sida gör sig påmind. Det är barn, kvinnor och den amerikanska nationen som upphöjs till ett overkligt skimmer. Det blir övertydligt, fånigt. Det som är bra är boxningshistorien och i viss mån miljöskildringen av 30-talets New York. Så fort fokus hamnar på Renée och barnen så blir det jobbigt. Crowe är jordnära och faktiskt riktigt bra som hjälten Jim Braddock. Renée är en Hollywoodskådis som försöker, försöker för mycket, att spela en fattig kvinna under depressionen. Varför får jag den känslan? Beror det på att Renée ser ut som hon precis blev färdig med inspelningen av en Bridget Jones-film? Hennes puffade kinder förblindar mig kanske från att se hennes skådespelartalang?

Betyget blir 3- av 5 möjliga.

Då var det min tur att harkla mig och ta i från tårna.

Cinderella man är en film som jag utan att missa så värstans mycket hade kunnat snabbspola mig igenom. Det är inget bra betyg för en “storfilm”.
Hur kan jag då klassa Cinderella man som en “storfilm” när jag så uppenbart inte har en enda hög tanke om den kanske du undrar? Jo, jag gör det därför att den på pappret ÄR en storfilm.

Ron Howard regisserar, manus är baserad på verkliga händelser, Russell Crowe är med och har återigen en roll där han lyckas förvandla sig själv och sin kropp till något tvärtemot rollen innan eller rollen efter, biroller är tillsatta med intressanta fejs, Paul Giamatti och Craig Bierko bland annat, varav den sistnämnda gjorde det kanske inte alltför genomtänkta karriärsdraget att tacka nej till rollen som Chandler i TV-serien Vänner.

Som grädde på moset är Renée Zellweger det kvinnliga affischnamnet vilket bara händer i filmer som förväntas bli så stora och så intressanta att ingen jävel ids bryr sig om att det inte är en långbent puma som leading lady (övriga exempel på denna tes är Åter till Cold mountain, Bridget Jones, Mina jag och Irene och Jerry Maguire, men det finns säkert fler).

Om tanken med att se filmen var att anteckna elaka tanke-oneliners som brukar dyka upp när jag ser Renée Z på film, att liksom skapa ett gediget underlag för en riktig såndär lowlife kändissågning (som jag gjort en gång på en annan blogg men inte riktigt räknat med att personen i fråga faktiskt läste den och ja, jag fick ett mycket argt mejl och ja, det var jobbigt och jag vill inte hamna där igen men OM nu Renée Z faktiskt kör Google translate på Fiffis filmtajm och hittar denna text tillägnad henne själv så är det fanimej värt det) så måste jag säga att jag blev förvånad över vad som dök upp på mitt anteckningsblock.

Svordomar, könsord, många synonymer med sånt som finns i komposthögar, jämförelser med djur, både vilda och tama men det gällde inte bara Renée utan hela ensemblen. Alltså, jag är så sjukt o-nöjd med hela den här filmen att det är en omöjlighet att enbart fokusera mig på Renées mediokra insats.

Normalt sett när jag ser en film med Renée Z är FILMEN oftast helt okej, det är hennes blotta uppsyn som gör mig förbannad. Nu är liksom hela upplevelsen nere på nån lerig sjöbotten och klafsar. Russell Crowe må vara hur begåvad som helst men det hjälper inte, inte all världens Red Bull, inte hela Europas samlade amfetaminarsenal, inte tandpetare i ögonlocken, ingenting kan få mig att inte mentalt somna när jag ser honom agera som han gör här.

Paul Giamatti som oftast är en ynnest att beskåda iklär sig här en närmast patetisk idoldyrkan och försöker leka Marlon Brando med alla till buds stående medel. Det finns bara ETT problem med det: han är inte Marlon Brando!

I Cinderella man pratar Giamatti dels oavbrutet med i princip stängd mun, dels som om han hade litervis med spott i munnen OCH en Big Mac & co – PLUSMENY – instoppad i vardera kind som för att likna Don Corleone fast det han glömmer är att även Don Corleone himself såg ut som en hamster med vadd i kinderna men han var först, han var originalet, således kommer han undan med det (och ja, jag fattar att Giamatti säkerligen ska gestalta en person som funnits i verkligheten men jag skiter lite i det för han gör det så dåligt att det blir buskis).

Angående Renée så är det precis som Jojjenito skriver här ovan, det är jättsvårt att se henne som en fattig svältande moder som lever i ren misär (fast hon har en het man som hon verkar kunna se sig mätt på) när hon har kinder som ser ut som något Astrid Lindgren skapat i ett ostkakeland med mycket sylt och handvispad grädde. Men denna gång är det inte hon som drar ner betyget, det är den totala likgiltighet jag känner inför historien i sig och irritationen över rent usla skådespelarprestationer överlag.

Så, det blev en sågning trots allt, men jag tror jag skulle behöva en lektion eller två i den här skolan för att få till den ordentligt.

Tack LOVEFILM för att ni hade Cinderella man. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag slösat 39 spänn på att hyra den här dyngan.

{ 9 comments… read them below or add one }

filmitch december 30, 2010 kl. 19:25

Kan inte göra annat än att hålla med. R.Z är faktiskt hemskt dålig skådis det värsta är att hon blir bara sämre och sämre. Rolig läsning även om jag tyckte Cinderella man var ok.
Det som däremot väckte min nyfiken het var Fiffis lilla parentes. Vilken blogg och framför allt vilken kändis?? Please…

Svara

f i f f i december 30, 2010 kl. 20:32

filmitch:
Jag kan mejla dig länken om du vill men jag vill inte skriva ut den här då jag faktiskt skäms en smula över mitt övertramp.

Svara

Sofia januari 2, 2011 kl. 15:11

Kul försök men jag förstår ärligt talat inte vad det är för fel på Renée. I Me, myself and Irene och Bridget Jones visar hon bra komiska talanger och jag stendiggar henne i Chicago. Att sedan Cinderella Man är en jäkla soppa är ju inte hennes fel, även om man kanske borde ha gått på någon skådespelerska som ser lite mer bleksiktig ut 😉

Svara

f i f f i januari 2, 2011 kl. 18:40

Sofia:
Jag förstår inte vad som INTE är fel på Renée. Hon är min kvinnliga motsvarighet till John Cusack.

Svara

Sofia januari 3, 2011 kl. 05:17

Va, det hade jag aaaaldrig kunnat gissa! 😉 Om det någon gång kommer en film där de bägge är med (för det har det väl inte ännu?) vill jag sitta bredvid dig på biografen

Svara

f i f f i januari 3, 2011 kl. 07:27

Sofia:
Eller så är det en film jag kanske inte bör se för mitt eget – och andras – bästa? 😉

Svara

Sofia januari 3, 2011 kl. 08:54

Jag tänker inte på din sinnesfrid, jag tänker på min underhållning jag 😀

Svara

Jojjenito januari 3, 2011 kl. 17:25

fiffi: Alltid intressant att man tycker samma om vissa saker och helt olika om andra. Att du störde så till den grad att… ja, jag vet inte.. på Giamatti. Själv tyckte jag Giamatti var… ja som vanligt egentligen.

Om jag ser om Cinderella Man nån gång så kommer jag väl i och för sig förmodligen inte kunna tänka på annat än Giamattis stängda mun och hamsterkinder. 🙂

Svara

f i f f i januari 3, 2011 kl. 19:50

Jojjenito:
Jag tror jag störde mig så mycket på honom för att jag brukar gilla honom och så blev det bara tokkrasch av alltihop. Att jag inte skulle gilla Renée visste jag ju 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: