Varför tittar du på film?

3 september, 2011

Jag tittar på mycket film. Det blir många timmar i veckan som avsätts för detta om jag räknar ihop dom, vilket jag helst inte gör för då fattar jag att mina dagar egentligen inte går ihop, inte om dygnet verkligen bara har 24 timmar.

För att hinna med både allt som är kul här i livet och sånt jag som vuxen människa och förälder måste göra försöker jag prioritera (och prioritera bort) så gott jag kan. Titta på film är bland det roligaste jag vet, alltså får det ta av min tid. Det är få saker i livet klår en riktigt världsomvälvande filmupplevelse, jag menar, hur skulle jag INTE kunna prioritera detta?

Men varför är det så? Vad är det som gör att film är så viktigt för mig? Vad är det som gör att filmtitlar och skådespelare sätter sig i min skalle som hubbabubba under skon när jag har så svårt att minnas andra saker, viktiga saker, som hur man räknar ut en integralekvation, att jag borde bli bättre på att sortera strumpor eller vilka som spelade i Nottingham Forrest på 80-talet?

Min mamma hatar film. Jag såg Jedins återkomst på bio med pappa 1983, mycket mer filmtokig än så var inte han heller och ändå är det så mycket film i min hjärna när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Jag blir glad när jag tänker på filmerna jag såg, på  biobesöken, movieboxarna, köpfilmerna, filmaffischerna, dom är viktiga för mig, dom är jättemycket JAG, den jag jag var då och den jag jag har blivit.

Att se en film kan vara att vilja fly från verkligheten en liten stund. Det är skönt att rensa hjärnan från vardag, att få en kick, att blåsa bort funderingar, stress och sånt som skaver. Att se en film kan också vara att vilja se verkligheten precis som den är för någon annan, någon annanstans på jorden. Att lära sig förstå vad det innebär att ha problem, att lida, att svälta, att vara nere på botten – men utan att behöva hamna där själv. Lyx-lida liksom. Att när filmen är slut kunna stänga av TV:n, öppna kylskåpet om jag är hungrig, ta på mig en filt om jag fryser, somna i en skön säng när jag är trött men samtidigt kunna fundera på det jobbiga jag just sett, men på behövlig och bekväm distans.

Att se film kan alltså vara en övning i empati, en jorden-runt-resa utan biljett, en inblick i världar jag inte trodde fanns och en strömbrytare för att slå på den härliga skräckkänslan, vilket är ett emotionellt tillstånd som inte är så värst vanligt förekommande i en svennemorsas liv.

En film kan också fungera som tröst, som sällskap, som bästa vän, som humörhöjare, som irritationsmoment, som  glädjespridare, som tårkanalsöppnare och detta alldeles oavsett om du ser film någon gång ibland, väldigt sällan, med jämna mellanrum eller jättejätteofta – som jag.

Nu är jag nyfiken. Varför tittar DU på film?

{ 17 comments… read them below or add one }

Martin september 3, 2011 kl. 11:47

Du sammanfattade det ganska bara varför jag själv gillar att se på film. Att snabbt kunna sätta mig in i andras situationer världen över, att på ett trevlig avstånd kunna sätta mig in i bisarra och sjuka situationer som faktiskt händer dagligen i vårt samhälle världen över. Och givetvis den rena underhållningen och att “rensa” skallen som inte ska underskattas i sammanhanget.

Har även märkt att ju mer jag tittar på film desto mer intresserar jag mig av de rena tekniska aspekterna utav en film. Hur viktigt till exempel fotot är för en film och hur bara fotot i sig kan förmedla olika känslor till en publik. Hur man har valt kameravinklar och vad de ska förmedla till oss i publiken.

Det faktumet att man kan hämta så mycket från en enda film är fantastiskt och en av de främsta orsakerna till att jag fortsätter att se på film. När man har sett en film man inte riktigt fattar fullt ut, men som man ändå inte kan släppa och där hjärnan till slut “går bärsärk” för att den inte enkelt kan reda ut hur allt ligger till är en fantastisk känsla. En känsla som inte sker allt för ofta, men när det väl gör det så njuter man i fulla drag på ett litet “självdestruktivt” sätt 🙂

Svara

fiffi september 3, 2011 kl. 21:28

Martin:
Vilket uttömmande svar, kul läsning 🙂

Svara

Lina september 3, 2011 kl. 21:05

Ett enkelt svar: För att fly från verkligheten som suger apa för det mesta.

Svara

fiffi september 3, 2011 kl. 21:29

Lina:
Oj, tycker du det? Vad tråkigt, men samtidigt skönt att filmerna finns som verklighetsflykt för dig då 🙂

Svara

Micke september 3, 2011 kl. 23:08
fiffi september 4, 2011 kl. 11:13

Micke:
Fint skrivet 🙂

Svara

filmitch september 4, 2011 kl. 10:47

Jag brukar jämföra film med musik, många undrar varför jag kan se om filmer – många kompisar se en EN gång thats it. Gillar man en låt så lyssnar man på den mer är en gång eller hur?
Ofta tittar jag på film av beroende på hur jag känner mig. Komma bort från verkligheten (underhållande filmer), känner för att höra folk tala ett annat språk än svenska eller engelska, eller man vill bara må lite dåligt Irresivible, Bully m.fl. När det gäller biofilmer vill jag gärna ha fart och fläkt de långsammare filmerna ser jag helst hemma och vill inte bli störd av massa annat folk.
För över ett mycket intressant inlägg Fiffi 🙂

Svara

fiffi september 4, 2011 kl. 11:16

filmitch:
Jag håller verkligen med dig att det går att jämföra film med musik, på flera sätt. Beroende på sinnesstämning så lyssnar åtminstone jag på olika typer av musik (ja, det finns några varianter jag aldrig någonsin lyssnar på) och av samma anledning väljer jag att se olika typer av film. Men ibland känns det vettigt att tänka på VARFÖR man gör det 😉

Svara

Nathalie @ Bloody Disgusting september 4, 2011 kl. 12:37

Bra inlägg. Ska försöka knåpa ihop ett eget. Länkar sedan! =)

Svara

Nathalie @ Bloody Disgusting september 4, 2011 kl. 13:31
fiffi september 4, 2011 kl. 13:41

Nathalie:
Jättekul att läsa din så-blev-jag-fast-för-film-berättelse 😀

Svara

Anders september 4, 2011 kl. 15:51

För mig är film den största konstformen eftersom den utgör en kombination av alla olika konstformer i förening. Någon skriver ett manus, någon skapar scenografin, någon skapar alla kläder, någon skriver musiken, någon gör ljudeffekter, någon klipper ihop materialet och någon regisserar och producerar alla olika delar för att skapa något unikt. Och för att det ska fungera måste alla olika konstformer passa ihop och bara det är något som är så imponerande med filmkonsten.

Svara

fiffi september 4, 2011 kl. 22:30

Anders:
Det där var en intressant infallsvinkel. Jag har nog aldrig sett det på det sättet, som en laginsats, men jag gillar din tanke jättemycket 🙂

Svara

BlueRoseCase september 4, 2011 kl. 17:56

Du och flera med dig har redan formulerat så bra tankar. Jag har förvisso ingen vardag jag vill fly ifrån, förutom vid enstaka tillfällen då kanske, men som jag påpekade i Mickes blogg tror jag verkligen att all kultur berikar själen. Film har samma påverkan på mitt välbefinnande som musik och litteratur. Likaså är min egen kreativitet beroende av intryck och inspiration från annat. När jag var yngre ville jag bli filmregissör och analyserade sönder de filmer jag gillade för att förstå varför de var så bra. Kanske är det det som har lett till att jag idag, vilket kanske framgår av recensionerna i min blogg, har ganska svårt för att verkligen ryckas med av filmer som jag inte sett hundra gånger och älskat i flera år. Ibland händer det dock. Bäst gillar jag såklart de filmer som ger mig något; tankar, ideér, inspiration, energi eller liknande, även om jag inte tycker man ska fnysa åt underhållning för stunden heller.

Svara

fiffi september 4, 2011 kl. 22:32

BlueRoseCase:
Jag tycker du fick ihop dina tankar toppenbra där. Analyserandet kan ju både vara av godo och av ondo, det kan vara svårt att släppa taget och se film som “bara” en film till slut.

Svara

Sofia september 10, 2011 kl. 06:23

Jag kan se det från två olika håll. 1. Jag har ett så urbota trist medelklassliv att jag måste fylla det med andras upplevelser (i både text- och filmform). 2. Jag är priviligierad eftersom jag har ett liv som jag _kan_ fylla med andras upplevelser, inklusive mina egna.

Alla andra har redan skrivit väldigt bra saker på temat men själv skulle jag inte gå så långt som att säga att film är den största konstformen, för det är jag alldeles för mycket bokläsare. Film ger underhållning för stunden, teman, relationer och personer att fundera över, skådisar att imponeras av och Historier att dras med i.

Jag har inte som du växt upp med film. Visst minns jag vissa filmer från barndomen, men intresset väcktes egentligen inte förrän i 18-årsåldern. Å andra sidan har jag jobbat på rätt bra med att ta igen allt jag missade på de där första 18 åren 😉

Till viss del har mitt filmtittande förändrats sedan jag blev med blogg — jag har blivit betydligt mer sugen på att se filmer i sitt berättelsesammanhang eller vad man skulle kunna kalla det. Dvs även ta in förlagor, uppföljare, remakes, spin-offer och allt vad det kan bli. Att se och läsa om en historia flera gånger på olika sätt är ofta fantastiskt spännande.

Och även om jag kan gilla annan film märker jag hela tiden hur jag ständigt återvänder till de där Historierna. Film och böcker är en möjlighet att berika livet, en chans att få kika in i andras liv och uppleva andra händelser. Man kan både ha kakan kvar och äta upp den!

Svara

fiffi september 10, 2011 kl. 09:21

Sofia:
Vad bra skrivet, Sofia. Kul infallsvinklar! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: